Markägarmakt

Klart för märkning. Kimo, Oravais 22.6.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 173/365.

Kollade igenom sju tornfalkholkar under torsdaskvällen; egentligen fem – två holkar hade markägaren helt sonika gjort sig av med ...

De har hängt på sina lador i många år, och oftast varit bebodda. Kanske har det skett markägarbyte? Kanske någon juvenil ”Redneck” tagit över – som inte gillar naturvård? Att det hänger en bolåda på hans lada ... Kan man sjunka lägre?

Tornfalkarna äter sorkar i odlingslandskapet, till nytta för odlaren. Men om inte bonden i fråga begriper det, så är det ju illa. Eller gäller det språket? Holkarna fanns ju på den finska sidan om språkgränsen ...

Det borde vara straffbart att fördärva olika fågelarters livsmiljöer; det är just det som dagen jord- och skogsbruks sysslar med, i stor skala. I rationaliseringens och effektivitetens namn. Och det syns i alla forskningsrapporter; tidigare vanliga fågelarter i ”vardagslandskapet” är inte längre vanliga.

Men tillbaka till kontrollrundan; endast en holk var bebodd, skymtade honans hjässa där hon låg och värmde sina ungar. Det var kväll, + 9 C och kall nordlig vind. Iddes inte störa. Återkommer en varmare dag.

Jag fick mitt ringmärkningstillstånd 1983, tog min ”examen” 26.11.1983, och hann bara ringmärka en säsong (våren 1984) innan jag fick ett projektjobb i Söderhavet (Fiji Isl). Som tog mig bort från hemmamarkerna; sen dess har jag levet ett nomadliv, kind of, i relation till mina gamla fågelmarker.

Nu har min ringmärkarkompis ”pensionerat sig”, och jag kan ta över området, som ursprungligen var ”mitt”, som han tog över när Fiji kallade. Livet går i cirklar. Till slut står man vid startlinjen på nytt.

Något att minnas

Snart framme. Riksåttan, Oravais 21.6.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 172/365.

Ok, jag har drygt 380 km till fritidshuset norr om Vasa. Till farfars gårdstun med pappas barndomsminnen, och vingslagen från de två som for till Amerika.

Det är här som släktrötterna hittas. Den enda plats i världen med vibrationer från tidigare årgångar, som intuitivt ger sig till känna. Trots att det troligen är världens mest oansenliga och odramatiska plats är den viktig för mig i all sin enkelhet.

Denna gång kändes körningen från Åbo som ingenting. Lyssnade på energigivande Metallica och Megadeth. Och Radio Rock, bland annat.  Njöt av att inte behöva göra något, bara styra. Rakt framåt. Norrut. + 13 C ...

Nästan framme mötte en regnskur (bilden ovan). När fronten passerat en otroligt vacker västerhimmel.

Svängde in genom grinden genom halvmeter lång gräs en halv timme innan midnatt. Effektiv körtid 4 h 10 min.

Blommande äppelträd, rönn och syren. Ttrofasta grannen (morkullan) patrullerar över gårdstunet och en nattrött buskskvätta ger sig till känna.

Och ljust som på dan långt efter midnatt. Årets kortaste natt. Något att minnas.

Själen vilar i kravlöst "hideaway".

Det närmar sig

En kylig kväll vid ån. Åbo 20.6.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 171/365.

+ 14 C och en kall vind påminner om att midsommaren närmar sig. Ibland brukar det ju vara samma temperatur på julafton som under midsommarafton; dock betydligt ljusare under den sistnämnda. Alltid något.

Utanför hemtrappan

Utsikt från köksstegen. Hirvensalo, Åbo 19.6.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 170/365.

Sitter i försommarnatten och skriver på en artikel om Odensholm när jag inser att jag håller på att glömma att ta "dagens bild" ... Plockar med köksstegen och avbildar den vackert blommande Rhododendron-busken utanför dörren. Fotografering behöver ju inte alltid vara mera komplicerat än så.

Tidigare under kvällen var jag en riktig turgubbe; besökte en lokal där mindre flugsnappare hållit till, gick fem minuter längs en spångad led genom sumpskogen, såg en rörelse i ett träd, kollade med handkikaren och ser den mindre flugsnapparen som sitter och putsar  fjädrarna. Bingo! Art nummer 185 i år. Detta är en fågel som jag främst hört (oftast i Estland), men sällan sett på nära håll. Kul.

Sen bar det iväg till ett åkerområde där det skall finnas ortolansparv, en art som helt håller på att försvinna ur vår avifauna (gäller både Sverige och Finland). Stannar på ett ställe för att lyssna, och se - där är den! Nummer 186. Målet är att se 200 arter i år, utan att anstränga mig dess mera. Månne inte det skall lyckas?

En aning vemod i luften

Tyst i lunden. St Karins 18.6.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 169/365.

Hittade en gammal (tom) herrgård en knapp halvtimme hemifrån som jag inte känt till, omgiven av ett spännande lundområde. Tänkte att här finns det nattsångare.

Kollade in stället 22.30 (på hemväg från jobbet ...), men det var tyst. Inte en endaste näktergal, inte en enda sångare, inte ens en trast, trots en fin försommarkväll. Det var fullständigt tyst.

Känns som om våren och försommaren är förbi, trots att den just börjat.

Känns aningen vemodigt; varför måste denna fina tid passera så snabbt förbi?