Subtilt

I trädgården. Hirvensalo, Åbo 6.9.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 250/366.

Respekterar Hasselbladsfotografer

Hasselblad 500C + C12 magasin + Distagon C50/4 krom. Åbo 5.9.2016. Foto: Håkan Eklund.

Ok, så dök den upp i postpaket, min första äkta Hasselbladare klar för tagning, direkt från http://www.l-foto.se/ Objektivet är kanske inte det bästa; har ett porträttobjektiv på kommande.

Det känns bara så rätt att en ur min generation får känna på att fotografera med en Hasselbladkamera av den "gamla stammen"; de tillhörde ju grädden bland dåtida kameror. Att få fotografera med en sån här känns ju som att ta ens fotografiska erfarenhet in i nya sfärer ... Samtidig som det handlar om att återuppleva 1960- 1970 talet, och tiden innan den digitala revolutionen.

Detta med analog fotografering är inget nytt för mig, det har jag sysslat med i 37 år, digitalt endast i 11 år. Och mörkrumsjobb är mer än bekant, men det kommer jag nog inte att återuppta trots att jag har utrustningen kvar.

Otaliga är ju också de bilder man sett som tagits med dessa kameror, som i tiden prismässigt låg utanför en ung mans budget.

Samtidigt inser jag ju att jag inte för något i världen skulle önska mig tillbaka till denna teknik. Nu när jag "torrövar" inser jag ju hur klumpig den är i användning och jag fattar inte hur naturfotografer överhuvudtaget kunde få bilder av djur och fåglar med en dylik grunka?

Min respekt för de fotografer, och de bilder som då togs, har stigit med många hundra procent!

För mig skall Hasselbladaren bli en "söndagskamera" som skall tas i användning vid speciella tillfällen, när det finns tid för eftertänksamhet och planering. Slow photography, kind of.

Nyfiken

Kompisen i trädgården. Hirvensalo, Åbo 5.9.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 249/366.

I klassikern "Fåglar i Sverige"  beskriver Erik Rosenerg rödhaken bl.a. så här: "Fågeln är nyfiken och kommer gärna framhoppande ur snåren och sätter sig att stillsamt ta människan i betraktande."

Just så uppträdde också denna individ, jag hamnade att backa med mitt 500 mm för att kunna fotografera (närgräns 4,5  m). Borde ha använt en mellanring ...

Rödhaken är släkt med trastfåglarna, rör sig på marken på ett likadant sätt. Lägg märke till de stora svarta ögonen, gjorda för att  se i dunkla skrymslen.

Lundgrens fotoboksklassiker

Ur mitt fotobibliotek. Åbo 4.9.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 248/366.

Härom dan hittade jag på ett antikvariat Svante Lundgrens bok "Kameran i naturen" (1953/136 s) som var hans sjunde bok. Hans första bok (om Sarek) utkom 1946.

För mig var Svante Lundgren en viktig inspiratör och lärare på distans, via hans böcker "Kameran i motljus" (1958/76  s) och "Motiv i natur" (1962/179 s). Dessa två böcker var mina första fotoböcker, inköpta i februari och mars 1968, som jag lusläste innan jag hade köpt mitt livs första kamera (Canon FX) senare under våren. Jag var då 16 år och ingen i byn ägde en systemkamera före mig ...

När jag läste boken om motljus hade jag  aldrig hållit i en riktig systemkamera och aldrig sett ett mörkrum, och kapitlet om gammavärden och svärtningskillnaden på negativ var för mig hebreiska.

Nu när jag på nytt bläddrar i böckerna frapperas jag av hur modern boken "Motiv i natur" måste ha varit på sin tid, med fin layout, tryckt på bra papper och fortfarande en nyttig bok med sina fem kapitel. I slutet av boken finns en sida med exponeringsdata om alla de 48 bilder som finns i boken, tagna med kameror som Hasselblad, Leica M2, Linhof Technika (6x9) och Reflex Korelle.

Boken underst i A4-format heter "Kust" (1957/170 s) med ett intressant material. Lundgren var både skicklig fotograf och en bra ordhantverkare och pedagog. Han gav ut ett 20 - tal böcker under sina aktiva år. Född 1913, dog 1988.

Bara så kul att ha ett litet grepp om hur fotografering har utvecklats under decenniernas lopp i Norden.

Fotofestival - bästa klassrummet

Stadshuset ytterdörr. Hangö 3.9.2016. Foto: Håkan Eklund.

För aspirerande fotografer är en fotofestival ett suveränt bra klassrum för den som är uppmärksam, vetgirig och ambitiös. Här finns mycket att lära, att låta sig inspireras av och att kunna ta del av olika fotografers försök och misstag. En fotokonstnär måste ju hela tiden förnya sig, experimentera och söka nya vägar att uttrycka sig i bild (och ord). Ibland lyckas det, ibland inte.

Förutom en ordentlig dos bilder, bildsyn, bildberättelser är det lärorikt att studera olika bildvisares sätt att presentera sina bilder och lägga märke till både fungerande och mindre fungerande koncept. Det samma gäller arrangemangen i stort.

Hangö fotofestival, som numera är ett en-dags arrangemang i stadens anrika stadshus, bjöd detta år på många intressanta fotokonstnärer. De tre namn som dominerar postern på bilden ovan (Andersson/Willamo/Kantanen) utgjorde ryggraden, men jag gillade också mindre kända fotografers presentationer, t.ex. Teemo Oksanens svartvita vintriga landskapsbilder var tilltalande.