Unika ryska naturfotoböcker

Igen en regnig dag/sommarläsning. Pandros, Kimo. 7.7.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 189/366.

Rysk naturfotografi i bokform är inget som man precis snubblar över. Vetskapen om dessa två böcker mötte mig i Hannu Hautalas utställningskabinett i Kuusamo senaste vinter där den ryska naturfotografen Sergey Gorshkov ställde ut, och som alla vi som fotograferade kungsörn i Oulanka träffade på forskningsstationen där vi bodde. Han var gäst hos Lassi Rautiainen, och de fotograferade ugglor dagarna i ända (hök-, sparv- och lappuggla) runtom i Kuusamo.

I utställningsrummets gästbok stod det att man kunde beställa Gorshkovs två böcker, som skulle översättas från ryska till finska, om det fanns tillräckligt stort intresse.

Jag beställde genast. En dag senaste vecka kom redaktören Jukka Palm (Lumo Publishing/www.lumopublishing.fi), som bor i Åbo, hem till oss med böckerna. Det kan man kalla ekologisk bokleverans. Och vilka fotobokspärlor som nu förgyller regngråa sommardagar i fritidslandet.

”Kamtsatkan karhut” (Kamtjatkas björnar) och ”Arktinen helmi. Wrangelinsaari” (Arktisk pärla. Wrangels ö) innehåller ett bildmaterial som får en att häpna, dessutom från områden som sällan besöks av västerländska fotografer. En naturfotografisk bildskatt!

Kräver rätt attityd

Sommarläsning. Pandros, Kimo. 6.7.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 188/366.

Semestervädret i Österbotten lyser med sin frånvaro. Plus 12 C med regnbyar som driver in från NW. Men mig stör det inte. Det gäller att ha rätt attityd, åt vädret kan man ju inget.

Jag har fått mycket nyttigt gjort vid fritidshuset och i hyllorna finns det massor med olästa böcker. Har på två dagar avverkat tre böcker.

Den senaste, ”Suursaari” (2016), med text av Kauko Röyhkä och bilder av Juha Metso, var en positiv överraskning. Inte visste jag att rockmusikern Röykä också var en bra fackboksförfattare. Att Juha Metso är en av Finlands bästa reportagefotografer känner jag till, har några av hans böcker.

Här handlar det om den sägenomspunna f.d. finska ön Hogland (Suursaari) som ligger inne i Finska viken. Före kriget var det ett idylliskt skärgårdssamhälle och turistort med Casino och allt.

Innehållet i boken? – ja, informativt och spännande, speciellt från krigsåren 1939-1944 när både sovjetiska Röda armén kördes ut av finska landstigningstrupper i mars 1942 (Hogland hade överlåtits till Ryssland efter vinterkriget) och Hitlertysklands landstigningsförsök i september 1944 som stoppades av de finska försvararna. Det sista var Tysklands mest onödiga strid, ryssarna föste de här veckorna undan tyskarna från Estland och vi hade fått slut på kriget med ryssarna.

I det tyska landstigningsförsöket som inleddes 15.9.1944 stupade 155 tyskar, 175 sårades och 1231 soldater togs till fånga. 37 finska soldater stupade och 69 sårades.

I början av 2000-talet inleddes en viss turisttrafik till Hogland, bland annat från Kotka. Några av mina fotovänner hann göra ett eller flera besök på ön, men efter att Putin stärkt sin makt blev det slut med det. Idag är Hogland ett militärt område strategiskt väl placerat mitt i östra delen av Finska viken.

Om Hogland: https://sv.wikipedia.org/wiki/Hogland
Om Kauko Röyhkä: https://fi.wikipedia.org/wiki/Kauko_R%C3%B6yhk%C3%A4
Om fotografen Juha Metso: http://www.juhametso.com/

I klorofyllen

Sibirisk björnloka (Heracleum sphondylium sibiricum). Pandros, Kimo. 5.7.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 187/366.

Har klippt gräs och krattat i två dagar. Lämnar små bestånd med naturblommor som sköter sig själva. Naturnära och enkelt.

Från farmors tid

Farmors blomma. Pandrosbacken, Kimo 4.7.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 186/366.

När jag svängde in till stugtomten på farmars och farmors gamla gårdstun, efter en månads bortavaro, lyste brandliljan kraftigt ut ur klorofyllen och det halvmeter långa gräset. Det är många år sen jag senast sett farmors blomma blomma, de flesta hade grävts upp och flyttats till olika gårdar under de decennier gårdsbacken stod tom och övergiven.

Men nu, nu var farmor där igen. En farmor som jag aldrig hann träffa, hon dog innan jag föddes (liksom farfar). Men ännu under 1930-talet, när farfars och farmors bondgård var en levande gårdsmiljö, skötte hon säkert om sin brandliljor. Blomman på bilden står intill den gamla husgrunden på den sida som vätter mot infarten.

Bara så kul att via en blomma få en återkoppling till tidigare generationer. Farfar dog i lunginflammation (!!) 1939, just innan vinterkriget bröt ut, när det ännu inte fanns pencillin! Pappa var då 12 år och brukar prata om den dystra hösten, när hela hans trygga värld gick över styr.

Det är på deras gamla gårdsbacke som jag håller till under egen fritid, där jag vid varje steg känner vibrationerna från den egna släkten. I sig den enda platsen i världen där jag hör hemma på riktigt (trots att jag trivts/trivs överallt ...).

(http://linnaeus.nrm.se/flora/mono/lilia/liliu/lilibul.html)

"Brandlilja hör ursprungligen hemma i Central- och Östeuropa men är i Sverige/Finland en sedan gammalt odlad art. Den kan odlas i nästan hela landet och brukar påträffas förvildad eller kvarstående i närheten av bebyggelse. Varieteten saffranslilja (var. croceum) är vanligare i de sydliga landskapen. Första fynduppgift som förvildad är från Aspön i Södermanland och publicerades av Linné år 1761, arten finns dock omnämnd redan under 1600-talet (Nordstedt 1920).

Brandlilja odlas som prydnadsväxt. Den är en av våra härdigaste och tåligaste liljor och började odlas tidigt. Artnamnet bulbiferum kommer av latinets bulbus (lök) och ferre (bära), namnet syftar på groddknopparna i bladvecken. Arten har ibland kallats kejsarkrona, ett namn som numera bara används på arten Fritillaria imperialis.

Brandlilja är en flerårig ört med strödda blad och stora brandgula blommor. Stjälken är mörkgrön, vanligen nästan meterhög, med talrika långsmala blad som sitter strödda, utom de allra översta som bildar en liten krans under blomställningen. De övre bladen har ofta ärtstora violettbruna groddknoppar i bladvecken. Groddknopparna lossnar lätt och bildar nya plantor. Brandlilja blommar i juli med lysande orange blommor som har mörka prickar på insidan. Blommorna sitter mer eller mindre upprätta, vanligen kvastlikt, i toppen av stjälken, men ibland ensamma. Blomman är brett trattlik med upprätta eller något utböjda kalkblad och saknar doft. Frukter utbildas sällan och istället sprider den sig med groddknoppar."

Utställning i båthamn

Metervis med canvas. Svedjehamn, Björköby 3.7.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 185/366.

Innan hemfärden från Kvarkens skärgård gjordes ett strandhugg i Svedjehamn där årets postrodd över Kvarken till Västerbotten hade inhiberats dagen innan pga hårda vindar.

I ett strandmagasin hade fotoklubben Knäppisarna (Korsholm/Vasa) en utställning med bilder från kust- och skärgårdsområdet printade på två långa canvasdukar. Enkelt och praktiskt.

Tyvärr saknades utställningskatalog och information om bilderna. För att få människor att stanna till och titta noga och kanske igenkännande, krävs det mera än en "anonym" bild.

En lista på medverkande fotografer fanns på en A4, men eftersom bilderna inte var numrerade eller signerade blev det hela lite på hälft ...

Bildmaterialet var både högklassigt och intressant, men lite mera skulle man ha önskat veta om bilderna och fotograferna.

Det är bra att det ställs ut i de mest ovanliga lokaler och ställen, men det betyder inte att man skall slarva med själva utställningskonceptet. Det gäller att tänka på hur mottagarens upplevelse skall optimeras.