Känslan växer

 - -  att det är vår i luften. +1 C. Sagu 11.3.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 71/366.

Överraskande

Utomhusbio i Åbo. 10.3.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 70/366.

Vid bardisken i Butte

Helsinki Bar, Butte, Montana. Januari 1981. Foto: Håkan Eklund.

Bilder är fina "triggers" för detaljer som lagrats långt bak i långtidsminnet. Som här, på bilden ovan.

Var med unga frun på väg från New York till Vancouver, B.C. vintern 1981. Varannan natt sov vi i Greyhoundbussen, varannan på hotell (a´25 dollar), som här i Butte.

Min morfar hade i tiden jobbat en tid i koppargruvan (omkring 1918) och i staden hade funnits ett helt kvarter som kallades för Finntown. Nu hade den stadsdelen försvunnit i ett öppet dagbrott, det enda som fanns kvar var Helsinki Bar som stod på den "trygga sidan" av huvudvägen in till centrum, som stod kvar.

Jag hade ingen aning om att det fanns ett dylikt levande kulturminnesmärke, blev upplyst om finnbaren i en bokaffär inne i centrum (när de hörde att vi var från Finland). Sagt och gjort, vi vandrade ut till baren, stegade in, och hör genast finska som pratas av äldre män som smuttade på sina öl.

Jag gick fram till bardisken, tog ögonkontakt med  bartendern och sade" Pari kaljaa, kiitos!" (två öl, tack). Utan att blinka frågade han, "tuoppi tai pullo" ("stop eller flaska")? Först när han serverat började han fråga vem vi var, och varifrån vi kom.

Så inleddes bekantskapen med barägaren Ervin Niemi, tredje generationens invandrare (med farfar från kuststaden Kaskö i södra Österbotten). Ervin pratade flytande finska, trots att han aldrig besökt landet. På bilden en pensionerad finsk gruvarbetare med sin eftermiddags öl.

Hösten 1982 besökte jag stället på nytt, också nu resande med Greyhound tvärs över landet. Jag hade träff med tre änkor (en finskspråkig, en finlandssvensk och en amerikanska som varit gift med en svenskösterbottning) som jag gjorde ett tidningsreportage om.

Men det är en annan historia.

Förledande

En klassiker. Åbo 9.3.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 69/366.

Plötsligt upptäcker jag henne, naken vid fönstret.

Snabbt fram med kameran. Smyger ljudlöst närmare. Höjer ISO-talet ordentligt, det är halvmörkt men det svaga fönsterljuset torde räcka. Kör med största bländaren (1.2) och 1/60 s.

Där sitter den.

Kvinnan märker ingenting, hon fortsätter med gymnastiken.

Sensmoral: en bild kan ljuga mer än tusen ord ...

Alla dessa avsked

Livets krumbukter. Åbo 8.3.2016. Foto: Håkan Eklund.

Det är en lång och långsam process att avveckla en femtonårig arbetsplats, samtidigt intressant. Plötsligt blir man påmind om en massa människor, relationer, händelser - det är snudd på nostalgi.

Går just nu igenom material från några skrivkurser (som indirekt gav mig redaktörsjobbet för en tidskrift, ett jobb som jag nu avvecklar), och hittar övningsarbeten som ger en massa vibrationer.

I en artikel skriver jag om att "känna vemod vid en papperskorg" i Kotka hösten 1994, när jag avvecklade ett annat jobb, och sorterade och kastade bort "papper".

Jag skrev: "Alla dessa avsked: Fiji 1989, Kotka 1991, Uganda 1992, Botswana 1994. De lämnar alla djupa ärr.  Men att känna vemod vid en papperskorg i Kotka är något nytt; alla dessa jävla papper.Varför kom jag tillbaka hit?"

Jag hade jobbat med skoglärarutbildning för skogsfolk från Asien, Afrika och Latin-Amerika, i Kotka (och Helsingfors) 1990-92. Sen hade jag på nytt några snuttjobb på samma ställe 1994 (efter två år i Botswana), när många ur det gamla arbetsgänget inte längre fanns kvar. Nostalgi ...

Och nu igen svängs ett blad.

På väg hem från kungsörnarna i Kuusamo för en vecka sedan fick jag ett mejl från arbetsplatsen, att jag lovat skriva (för vår webbsida) om mina 15 år som redaktör, som jag glömt; deadline nu.

Tack och lov fanns det trådlöst internet på tågen, skrev på en timme en kort artikel sittande i bädden i sovvagnen (smuttande en öl), och skickade den - som blev så här:

http://www.cll.fi/nyhetsbrev-2/12016-2/en-autodidakts-betraktelser-15-ar-med-skargard/