Nattläsning i badrum - del II

Utsikt från hotellet II. Reykjavik 4.12.2015. Foto: Håkan Eklund.

Ur led är tiden. Skulle ta en tupplur kl. 19, efter en dag på stan (efter en natt på flyget från Nordamerika). Vaknade kl.23. Isländsk tid. Pigg. Frun sover ...

Sitter nu min andra timme i hotellets badrum och läser journalisten David Greens bok "Midnight in Siberia", en passande titel i den arktiska miljö vi befinner oss just nu i. Ute är det töväder och hård vind. Men snön är kvar.

Och utsikten från hotellrummet är betydligt bättre än den i Washington DC, där vi bara omgavs av betong, granne med järnväg och visslande tåg.

Boken handlar om hans andra tågresa med Transsibiriska järnvägen, men med en massa sidospår och berättelser från människomöten och -händelser från hans år som Rysslandskorrespondens.

En lättläst, välskriven och mycket intressant bok som lär ut mycket om Ryssland, och om ryssar. Som granne till den stora björnen i öster tycker jag att hör det tillhör allmänbildning att veta mera om detta märkliga och tålmodiga grannfolk. Som bara biter ihop tänderna när det blir svårt, och klarar sig.

"Progress makes a person weak. He loses his strength because he no longer needs to think how to survive", säger många ryssar om journalisten Greens pratar med i landet.

Vinterstämning i Reykjavik

I centrala Reykjavik. 4.12.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 338/364.

Det är julstämning i Reykjavik, massor med vit och ren snö. Alla träd och buskar är fulla med snö. Vackert. Tyvärr är en storm på kommande i morgon; det har redan börjat töa och blåsa.

För trött att skriva mer, en natt på flyget över Atlanten och alla dessa olika tidszoner sätter sina spår.

En viss skillnad

Från hotellfönstret I. Reykjavik 4.12.2015. Foto: Håkan Eklund.

Anlände i gryningen till ett Island vackert intäkt med snö, ca 40 cm. Under mellanlandningen för en dryg vecka sen var det bara regnigt och grått.

Sista dagen

Lined up. Washington DC. 3.12.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 337/364.

Sista dagen i DC. Sol från blå himmel, frisk NW-vind. Passade på att kolla in en massa memorials vid ändan av The Mall, med Capitol i andra ändan. Imponerande att se hur amerikanarna uppmärksammar sin historia,

http://washington.org/DC-guide-to/franklin-delano-roosevelt-memorial
"The memorial honors Franklin Delano Roosevelt’s presidency, which lasted four terms between from 1933 to his death in 1945. FDR led the nation through a worldwide economic depression and the Second World War, and was the only American president to be elected to more than two terms. Roosevelt once joked to his friend, Supreme Court Justice Felix Frankfurter, that if Congress ever made a monument for him, he would like it to be no larger than the size of his desk and placed in front of the National Archives. Obliging this request, Congress placed a desk size stone and a plaque in honor of FDR in that exact location. However, a few years later, Congress decided that this was not enough of a tribute and selected a location in West Potomac Park along the Tidal Basin for a much larger monument.  The design of the memorial was chosen in 1978, and it opened to the public in 1997 after a dedication ceremony led by President Bill Clinton."

Kontrasternas samhälle

Med brutet svärd. Washington DC, dec. 2015. Foto: Håkan Eklund.

Sista morgonen på hotellet i DC. Alla tevekanaler diskuterar "the latest masshooting", den 355: e i ordningen i USA i år. Jag lär mig också att det finns 300 miljoner vapen hos vanliga medborgare i landet, och att 33 000 människor dör varje år pga av skottskador ...

Priset för frihet?

Men nog visar det på att något har gått snett. Diskussionerna på teve är hetsiga  angående en mera strikt vapenkontroll eller inte. Ett argument som hela tiden tas fram är att Frankrike har en av världens mest strikta vapenlagar, ändå gick det att skjuta ner en massa oskyldiga ...

Men nog är det svårt att förstå varför vanliga människor med lätthet kan köpa vapen som är gjorda för krig; inte skall sådana vapen finnas i ett civilsamhälle!

Annars: efter åtta dagar i Washington DC, i en massa olika områden, varje dag kors och tvärs med metro under olika tider på dygnet, har jag och min fru inte känt oss otrygga en enda sekund. Imponerande. Ett lugnare och fredligare samhälle har jag inte sett på länge. Lika trygg är man inte i Åbo "after dark".