Björngubbe i skogen

Björngubben i gränszonen Finland/Ryssland. Kuhmo 10.8.2013. Foto: Håkan Eklund.

Då och då reser sig björnarna upp och står resliga som människor i skogen, på två ben. Som här på bilden ovan. Det ser alltid lika kul ut. Ibland gör de det för att få bättre vittring, se bättre eller att inge respekt gentemot en rival.

Här märkte han ett träd, stod en stund och skrubbade ryggen mot den unga tallen, innan han försvann in i myrskogen kl.21.10.

Den hade anlänt kl.20.15 som första man till det lilla som fanns kvar av en gammal åtel. Då hade vi redan haft en ungbjörn i närheten, inne i en skogskant nära vårt gömsle, men den vågade sig  inte ut - som var ett tecken på att det fanns en äldre björn i närheten (som vi då ännu inte upptäckt), som var denna på bilden ovan.

Den i sin tur gav smidigt väg och utrymme för en tredje, en ljusbrunare gammelbjörn som kom senare och gick rakt till åtelplatsen. Senare ännu en fjärde ungbjörn.

Så turades de om,  fredligt men enligt ett visst system. De känner sin plats i hierarkin, ger väg och utrymme för den som äldre, klokare och starkare. Synnerligen intressant att studera. De verkar mera civilicerade än människor ...

En timme före midnatt var jag uppe och kollade (efter att ha sovit en timme), nästan helmörkt ute, såg två ungnallar brottas och gnabbas som småpojkar en bit från gömslet. De stod ofta på två ben medan de tog mått på varandra i en lekful brottningsmatch innan de försvann i mörkret.

Trots att jag vid det här laget tillbringat minst 25 kojnätter (sen 2007) hos Lassi Rautiainen i Kuhmo (http://www.articmedia.fi/) blir jag aldrig trött på detta. Att i lugn och ro ostört kunna studera vårt vackraste och mest intressanta däggdjur i landet är bara så fint. Det är intressant att se den enorma skillnad i storlek, utseende, beteende mellan de olika björnindividerna, och hur respektabelt de agerar sinsemellan.

Tyvärr har jägarna skjutit bort ca 40 björnar under de senaste 3-4 åren i Kuhmo, i år har de väl lov på fem stycken, häromåret sköt de 25 som var alldeles för mycket.

De björnar som skjuts som farliga "citybjörnar" i andra delar av landet, bl.a. längs kusten där björnerfarenheten hos folk är noll är oftast småbjörnar, som i storlek är nästan bara hälften av de riktiga bamsingarna. Sen stolserar de stolta björnjägarna i pressen, att de varit modiga nog att fälla dessa farliga bestar som i praktiken är vilsna ungnallar som kommit in i tysta samhällen nattetid.
Vi som med våra kameror kan sitta och jämföra, vet att det i verkligheten handlar om unga, oerfarna och små nallar som får sota med sitt liv för sin okunnighet. De stora gamla, kloka är en helt annan kaliber, som 25-åringen som vi fotade kvällen innan (se tidigare blogg).

Denna gång såg vi inga vargar, de var på "walkabout" någon annanstans.

Nio timmar från björnskogen

Nästan framme, på motorvägen in mot Åbo 11.8.2013. Foto: Håkan Eklund.

Att köra hem från björnmarkerna i Kuhmo (Kajanaland) till Åbo tog oss nio timmar. Mest i regn. När frun hade sitt körpass satt jag ibland och lekte med kameran ...

Nr 223/365.

Flyganfall

Korpen anfaller. Kuhmo 9.8.2013. Foto: Håkan Eklund.

Innan första björnen dök upp hade vi besök av tre gamla havsörnar; här mobbad av korp som fick bli en "landskapsbild med djur", som Lassi R brukade säga.

.

The Old Man

Gamlingen i gränszonen till Ryssland. Kuhmo, Finland 9.8.2013. Foto: Håkan Eklund.

Efter några års uppehåll körde jag och Anita igen upp till Lassi Rautiainens björnfotogömslen uppe i Kuhmo, i finska Kajanaland. Intill ryssgränsen. Det är alltid lika intressant. Nu hade han igen en hel grupp med rikssvenska kunder plus ett par från Skottland och ett par från Tyskland.

Klockan fem (17.00) bär det iväg ut till de gömslen som främst finns utplacerade i gränszonen till Ryssland, där man inte får röra sig utan tillstånd från gränsbevakningen (ger ett visst skydd mot björnjägare och andra "sabotörer"...).

Sen när ljuset började bli dåligt (ihållande regn hela tiden) dök den första björnen upp vid 20-snåret, här fotograferad med högt ISO-tal (3200).

Det visade sig vara en riktig gamling, 25 år enligt Lassi Rautiainen och kallas för "Lenkka".

The Old Man gick både långsamt och illa med ett ansikte fyllt med ärr. Men stor och fet var björnen. En och en halv timme höll den till framför våra fotogömslen, grävde fram nergrävda fiskbitar, oftast liggande ... 21.35 drog den iväg genom myrskogen och försvann i det tilltagande mörkret.

Innan nattmörkret lade sig över myren hade vi noterat fyra (ung)björnar till, men de tog en stor omväg runt gamlingen!

Klockan 22 kröp jag och fru A ner i våra sovsäckar, regnet hade upphört, som var tur, för vi upptäckte en läcka i taket ... (som jag fick fixa med ett regnskydd som jag gillrade upp kl.02.30, när det började hällregna/ life in the bush ...).

Nr 221/365.

I Jakobstad

Turister. Jakobstad 8 augusti 2013. Foto: Håkan Eklund.

En av de mest svenskspråkiga städerna i det österbottniska kustlandet är Jakobstad. En stad som jag och frun gärna besöker; det känns så hemtrevligt att höra så mycket svenska på stan. Dock en svenska som de flesta rikssvenskar och sydfinländare nog inte fattar; här pratar man helst dialekt.

Å he tycker jag e it riktot språåk, såm lååter fornnordiskt å heimträvlit å såm ja liikar.
("liikar" kommer från engelskans "like", ett ord som österbottniska emigranter tog hem från Amerika och som snabbt inkluderades i dialekten).

Observera: dessa gamla dialekter som är gängse vardagasspråk i stora delar av svenska Österbotten är bara ett talspråk, inte ett skriftspråk. Och dialekten är olik i olika kommuner och byar ...

Nr 220/365.