Viktigt med nätverk

Luddlosta (Bromus hordeaceus), Brinkhalls herrgård, Åbo. Foto: Håkan Eklund.

Gjorde en sväng i den fina augustikvällen för att söka något att fotografera. Har inte använt makro på länge och gjorde några försök på en torräng bakom Brinkhalls herrgård ute på ön Kakskerta. Gräs har jag aldrig varit bra på, de kräver tid och tålamod. Ibland har jag dock  överträffat mig själv och till och med suttit i timmar med lupp och Mossbergs flora, och försökt skilja på de olika arterna.

Luddlosta tillhör en massa arter (17 med i Mossberg) av plattbladiga vippgräs. Här på bilden har vipporna dragits ihop (sker efter blommningen) och gräset ser inte exakt ut som i boken - men jag lät min vän och kollega naturexperten Esko Vuorinen kolla arten, för att vara säker.

För en fotograf är det alltid bra att ha ett nätverk med experter att tillgå, om man t.ex. behöver hjälp med artbestämning. Artkunskap är ett mervärde, men behövs ju inte i alla fotosammanhang. Det beror ju på hur bilden används.

Reflektioner

Hangösommar. Fru Eklund agerar modell.  Foto: Håkan Eklund.

I sommar hade tog jag mig tid att reflektera över tingens ordning när jag tillbringade några veckor ensam i fritidshuset. Jag reflekterade över det "onödiga" i att fotografera djur och fåglar. Å ena sidan finns det alldeles tillräckligt av dylika bilder, å andra sidan kommer de att se likadana ut om 200 år.
Ändå är det så roligt att försöka fotografera dem, som inte är alldeles lätt. Och behöver jag använda dylika bilder (t.ex. i artiklar) så har jag inte råd att köpa andras bilder, utan behöver själv ta dem.

Samtidig har jag ständigt dåligt samvete för att inte fotografera människor oftare. Vi har vår korta tid, och sen är vi borta. Alltså handlar det om unika bilder av unika individer. Speciellt värdefullt skulle det ha varit att systematiskt ha fotograferat människorna hemma i byn, idag är nästa alla från min föräldrageneration borta , för alltid. Min generation (som vi i Finland kallar den "efterkrigstida") är följande i tur att stiga till sidan ...

Samtidigt hittade jag också svaret på mina funderingar.

För att fotografera människor krävs energi. Det gäller att skapa en relation. Det handlar också om ansvar (hur bilderna blir och vad de skall användas till),  om samarbete, om en ömsesidig överenskommelse, om arrangemang. Allt kräver sin tid, tider skall passa alla inblandade, etc. etc.
Alltså med ett ord, "arbete". Att fotografera människor är synonymt med jobb. Det handlar om att vara villig att ge en massa energi, samtidigt som det säkert ger mångfalt igen. Men det är inte precis rekreation.

Alltså fotograferar jag helst natur när jag bara vill vara, bara vill njuta, bara få - utan att behöva ge. När jag vill gå in i mig själv och bara ströva i natur utan att någon förväntar sig något av mig - så tacksamma är alla djur, fåglar och växter. Det är terapi i högsta potens! Svårare än så är det inte. Att fotografera natur är ett sätt att ladda batterierna, på ett mycket njutsamt och stimulerande sätt.

Att fotografera familjemedlemmar (som på bilden ovan) eller nära vänner och bekanta, är ju en naturlig del av ett socialt umgänge - men det är en annan historia.

Behagligare

Bärtid. Åbo torg 8 augusti 2012. Foto: Håkan Eklund.

Jämfört med gårdagens bloggbild är detta en behagligare bild, men det är svårt att föda ett lands befolkning enbart med bär ...

Så här skriver Wikipedia om hallon:
Hallon (Rubus idaeus) är en buske som växer vilt i nästan hela Sverige (och i Finland) och som odlats sedan renässansen. Vanligast är röda hallon, men även gula förekommer. Bären börjar mogna runt juni, men den stora skörden kommer i slutet av juli/augusti då plockandet måste ske omkring varannan dag för att inte bären ska förfaras. Bären äts som de är eller används till sylt och saft. Drottningsylt görs på hälften blåbär, hälften hallon.

Liksom andra arter i släktet rubus har hallon småfrukter som är stenfrukter och blommor som saknar ytterfoder. Småfrukterna sammanhänger med varandra och ibland lossnar från pistillfästet tillsammans. Dess buskstammar kommer upp från en vedartad jordstam, växer upprätt, är tätt beklädda med taggar och blir 2-åriga. Det första året är de enkla. Det andra året förgrenar de sig genom blombärande skott från bladvinklarna. Hallon har stark förökning genom rotskott både i vilt och i odlat tillstånd. Dess ståndorter är torra platser, till exempel skogsberg, klippavsatser, stenrös och snårfyllda backar, där den ofta samexisterar med andra växter. Den är utbredd över hela Norden, till och med ovanför trädgränsen.

Hallonbuskens blommor sitter ofta dolda under löven och är oansenliga med sina små och smala, vitaktiga kronblad, som knappt når över de upprätta foderbladen. De besöks ivrigt av bin och humlor, som lockas av doften och den rikliga nektarproduktionen på den breda skivan innanför ståndarna. Frukten är sammansatt av små men talrika småfrukter, vardera med en helt liten, nätlikt gropig fruktsten.

Den enes död, den ...

På spettet ... Åbo sommaren 2012. Foto: Håkan Eklund.

Detta är att se döden i vitögat. Inget för den som (är vegan) eller annars bara växt bort från det närproducerade, och för det mesta ser slutresultatet i plastförpackningar. Det är ju lagom anonymt ...

Jag håller på att samla ihop "En bild om dagen" från juli månad och placera dem i en av LR:s bildsamlingar. Kan inte låta bli att ta med denna, en vardagsrealitet vid många större matkalas - speciellt förr i tiden. Här fotograferad under Medeltidsmarknaden i Åbo.

Grymt sa grisen.

Nära att missa

Nattregn. Hirvensalo, Åbo  6.8.2012. Foto: Håkan Eklund.

Ja, en bild om dagen lever än, dvs. 365-dagars projektet. En dag missade jag i våras (tack och lov är det 366 dagar i år ...). Och nära har det varit under vissa sommardagar.

Som igår.

Jag satt som klistrad vid OS-tävlingar på teve (har sett lite på tv i sommar, känns nästan skojigt igen ...) när ett ösregn väckte avtryckarfingret - och jag kom på att dagens bild var otagen!

Ok, det var bara att öppna dörren och fotografera bilen i gatlyktors sken, med 1/8 s på fri hand (dock stödd mot dörrposten). Så var det gjort.  Klockan 23.35.

Samtidigt reflekterade jag över att det är sådana här gånger man borde vara ute på stan och fotografera nattsuddare i regn.