Nära att glömma dagens bild

Kvällsblommor. Hemma, Åbo. 4.5.2012. Foto: Håkan Eklund.

Hade "tagit kväll", satt i allsköns ro och tittade på Ishockey-VM (Finland - Vitryssland) när jag plötsligt kom på att jag glömt att ta några bilder för 365-dagars projektet. Jag har ju redan bommat en dag, och fler får det inte bli.

Måste titta färdigt tills perioden var slutspelad, sen  snabbt ut i det försvinnande kvällsljuset, hittade några påskliljor i trädgården - och det bidde så här.

Kändes  tråkigt att bara ta en dokumentär bild, speciellt efter att ha läst om gamla kollegan Patrik Björk Larsson i tidningen Foto nr 5/2012 som jag köpte idag och hans åsikter om dokumentära bilder. Fast å andra sidan vet jag att PBL inte bryr sig om "suddiga" bilder; för honom är det maximal skärpa som gäller.

Men eftersom jag behöver bilder av olika kaliber, tänker jag inte stänga in mig in någon trång fålla - och bara hålla mig till det. Det får konstnärer göra.

Stenriket

Ekonomiskogsbruk, Kärklax, Österbotten. 30.4.2012. Foto: Håkan Eklund.

I många skogsområden längs Kvarkens kust hittas ett stenrike som inte är av denna värld. Står skogen tät märks inte stenblocken, när skogen slutavverkas exponeras detta istida verk. Ett märkligt landskap; fulsnyggt ...

Och skärgården är lika stenbeströdd och svårnavigerad; naturboksförfattaren Hans Hästbacka brukar använda termen stenriket för den långgrunda Österbottniska skärgården (som är mycket fågelrik).

Just här (bilden ovan) har jag både hört och sett berguv, de brukar ha sin bobale på marken på sydsidan av ett stenblock på sådana här ställen. När jag i tiden hade ringmärkningstillstånd visste jag exakt var berguvens boplats skulle sökas, det gällde att tänka till var snön smälte tidigt på våren (eftersom berguven inledde äggläggning innan all snö smält), men som ändå låg dold för insyn.

Historiens vingslag

Oravais kyrka, 30.4.2012. Foto: Håkan Eklund.

Om jag minns rätt så har jag väl aldrig tidigare haft en kyrka som bloggbild, alltså är det kanske på tiden.

Eftersom jag kör förbi denna hembygdens kyrka varje gång jag kör till fritidshuset, brukar jag kolla in ljuset och ibland stanna och ta en bild. Jag tycker själv att det är en vacker byggnad, den ligger högst uppe på kyrkbacken med strålande utsikt mot havet. Här når de sista solstrålarna kyrktornet, innan solen "går ner i havet" som vi säger.

Kyrkan uppfördes åren 1796-97. Ritningarna bygger på ett förslag av Jacob Riif. Den fristående klockstapeln är ritad av byggmästare Stenberg från Vasa och uppfördes 1928 (efter en brand).

Det känns märkligt att tänka att kyrkan var rätt ny när kriget nådde Oravais och det avgörande slaget (några kilometer bort) den 14 september 1808, när Finlands och Sveriges historia för alltid ändrades. Efter detta slag som ryssarna vann, var det slut med Finland-Sverige som en gemensam nation.

Måste dra norrut

Rödstrupig piplärka i trä. Hemma 28.4.2012. Foto: Håkan Eklund.

Ja, när det blir Valborg och första maj då klarar jag inte längre av att bli kvar i det urbana Åbo, eller vilken tätort det än må vara. Trots att just denna helg är en enda stor karneval på gator och torg där somliga firar att vinterhalvåret är begsegrat, andra att våren är här, studenterna firar sina traditioner, somliga firar arbetarnas dag (1 maj) - och resten super och stojar av ohejdad vana ... Men sådant har jag inte tålamod med under bästa vårtid.

Nej, om inte tidigare så är det just den här tiden som jag börjar "klättra på väggar", när det inte längre räcker med de små naturspillror som finns kvar här runtom. Inte för att naturen är så jungfrulig dit jag åker (= produktionslandskap), men där finns det åtminstone färre människor, att man kan röra sig i naturen på egna villkor. Det kan låta egoistiskt, men sådana är mina gener. Ibland behöver jag få ett visst avstånd till människorna omkring.

Det är ännu för tidigt för rödstrupiga piplärkor (ovan), men detta brukar vara den bästa tiden för flyttande lappsparvar, som många missar. Det gäller att kunna lätet när deras spridda flockar drar över åkrarna; ett omisskänligt läte för den invigde. Samma gäller förstås för den rödstrupiga, som har ett kontaktläte som ligger mellan trädpiplärka och gulärla. Det handlar om hårfina nyanser.

Den fina fågeln ovan fick jag som gåva av en grupp fågelkursister som jag hade för länge sen; måste kolla upp dess ursprung  - som jag glömt. Ett fint handarbete.

Fint möte

Krokus (Crokus vernus), har gjort sitt. Hirvensalo, Åbo 27 april 2012. Foto: Håkan Eklund.

En fin vårkväll;  svårt att vara inomhus. Tog kameran och kikaren och drog iväg ut till grannön.
Innan det kunde jag inte låta bli att göra en liten fotostudie av utblommade "vårlökar" (vet inte vad de heter, och det irriterar ...) i rabatten. De lever ett kort liv. Blommar tidigt och kort, sen bara ramlar de i bitar. (Se nedan = "gåtan" löst, Heléne Alklid föreslår krokus - som förstås är alldeles korrekt).

Hade tänkt fortsätta med lite makrobilder och höll 100 mm på. Det borde jag inte ha gjort. Ute i ekskogen på Runsala börjar trastar och starar varna högljutt, och jag hittar en gammal duvhökhanne sittande på en gren. Och han tittar mest bakåt. Då passar jag på att sakta gå framåt. Till slut står jag rätt nära, får en del "landskapsbilder" med duvhök i ek.

Om jag helst skulle ha haft 70 - 200 mm som jag oftast har som standard när jag är ute och vandrar. Och med 500 mm skulle det ha blivit ett pangporträtt. Trots att jag fågelskådat mest hela mitt liv har jag faktiskt aldrig tidigare lyckats smyga mig på en duvhök, de är ju alerta som tusan - och med en mycket god syn. Men det var ändå ett fint möte, tittade länge på den med kikare. Vackert tvärstreckad (= gammal) över bröstet.
______________________________________________________________________

http://www2.utb.halmstad.se/naturskolan/vartecken/krokus.htm

Crokus vernus

Krokus är inte en vild växt utan en lökväxt som vi odlar här i Sverige. Du kan gräva ner lökarna i september eller oktober månad i en rabatt eller i gräsmattan. Tidigt på våren blommar den med gula, vita eller lila blommor.

Det finns många olika sorters krokus i världen. Den som blommar här i Sverige kallas för vårkrokus. Runt Medelhavet växer det en annan sorts krokus som heter Saffranskrokus. Ur den blomman plockar man de små pistillerna och mal ner dem till ett pulver som vi sedan blandar i vår lussekatts deg. Det går åt 70 000 blommor till ett kilo saffran. Man brukar ha 1g i en bulldeg. Hur många krokusblommor går det åt till en deg?