Håller med norrmännen

Så här industrialiseras vår natur, artikel ur senaste nr av norska Natur & Foto som fyller tio år. Text och foto: Kai Jenssen, Norge.

Om detta hade jag ett helt kapitel i min egen bok, "Samtal i gränsland" (Scriptum, 2019), om hur skogsmarkerna i mitt "uppväxtlandskap" Österbotten förvandlas till ett oigenkännligt industrilandskap. Torra hällmarksskogar är bra och stadig grund för de tvåhundra meter höga vindturbinerna, därmed förstörs de skogar som hittills fått vara lite mera ifred för skogsbruket eftersom de inte varit så produktiva för ekonomiskogsbruket.

Energiformen är säkert bra, men om dessa monsterparker placeras i hittills oförstörd natur, är priset mycket högt. Alltför högt. Vad finns sen kvar av vår natur om skogar, fjäll och kustområden fylls med vindkraftverksparker som syns på många mils avstånd? Dessutom blir de till ett riskabelt no-go-område pga de faror som propellerdjungeln för med sig: rotorblad som kan lossna,  (har hänt några gånger i Österbotten), isbitar som flyger omkring, etc.

Jag lyfter på hatten för naturfototidskriften Natur & Foto att de tar upp detta ämne. Om våra fina naturfotopublikationer och -böcker enbart fylls med vackra bilder skapar vi en förljugen bild av den värld vi lever i. Också naturfotografer borde tänka som pressfotografer och lyfta fram olika hotbilder, sådant som behöver exponeras för den stora allmänheten. För att skapa motkraft, och diskussion.

Ett område som exploaterats för vindkraftverksparker är för evigt förstört (ett enormt vägnät, betongfundament etc.). Dessutom består rotorbladen i en turbin av 30 - 50 ton fiberförstärkt armerad plast, material som inte går att återvinna = problemavfall!

Fy för den lede ...

Kul att titta i fotografisk bakspegel

Ibland bra att titta bakåt. Åbo 17.11.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 322/366.

Bläddrar i Finsk fotografisk årsbok från 1980 och hittar överraskande många intressanta och ännu aktuella ämnen som ventileras.

I en artikel om pressbilder skriver Seppo Saves att det bara blivit sämre och sämre med bildjournalistiken i dagstidningarna (som är aktuellt än idag ...).

Han noterar att det i sig inte handlar om dåliga bilder om det är riktiga fotografer som tagit bilderna, utan hur bilderna ANVÄNDS i tidningarna. Att det är ICKE fotokunniga personer som i sista rummet avgör hur bilderna ifråga används i tidningen. Och då blir det som det blir.

Det handlar om helheter, "layout-paket" där text och bild tillsammans skall bilda en attraktiv helhet. Han räknar upp några tidningar som är dåliga angående bilder (bl.a. svenskspråkiga Hufvudstadsbladet och finska Turun Sanomat i Åbo) och några som är rätt duktiga bl.a. Helsingin Sanomat (= landets största dagstidning).

Mindre provinstidningar är bildmässigt helt enkelt värdelösa, tycker han. Och så är det än idag! De flesta har ju inga riktiga fotografer utan placerar kameran (eller telefonen) i handen på skrivande journalister och tycker att det är tillräckligt. En orsak till att jag för flera år sedan slutade prenumerera på dylika tidningar. 

De enda som jag har kvar är Helsingin Sanomat och veckotidskriften Suomen Kuvalehti, som Seppo Saves år 1980 skriver gott om.

Han förstår inte hur tidningshusen tänker? Att de nog investerar miljoner i tryckteknik och lokaler, men inte bryr sig om att satsa på det visuella uttrycket.

Så är ju läget än idag!

Seppo Saves förundrar sig över att tidningarna nog värdesätter annonser, men har tydligen inte insett att de ofta satsar stort på det visuella, att de säljer via proffsiga bilder ...

Inget för de ovana

Novembergrått vid järnvägsstationen i Åbo. 16.11.2020. Foto: Håkan Eklund. nr 321/366.

Det gäller att höja ISO-talet mitt på "ljusa" dagen, som idag var en enda halvskymning. Måste vara en chock för folk från soligare breddgrader, men det är väl inte så många av den sorten i dessa tider.

Rånar-selfie

Hårda tider; på väg till styrelsemöte i Helsingfors 15.11.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 320/366.

Anpassning ger flexibilitet

Från shoppingcentret Skanssi, Åbo 14.11.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 319/366.

Intressant att se hur vi människor ändå är anpassningsbara, hur de flesta av oss har lärt oss att leva med Covid-19 spöket runt om.

Jag kan inte påstå att det nämnvärt har förändrat de rutiner och det liv som jag och frun lever. Vi har bilat runt i Finland 10 000 tals kilometer i sommar, ätit ute, shoppat som tidigare, gått på museer, men framförallt vistats mycket i natur. Det senare är förstås inget nytt.

Men eventuella utlandsresor får vänta.

Men ja, vi har undvikit ställen med mycket folk, det går ju att selektivt välja tider och platser. Och vi använder munskydd inomhus på platser med mera människor (butiker).

Att det nu börjar verka ljusare med vaccin, får vi tacka högutbildade invandrare för, paret bakom företaget Biontech i staden Mainz i sydvästra Tyskland.