Fina böcker om rovdjur

Varg i gränszonen mellan Finland och Ryssland. Kuhmo 12.8.2017. Foto: Håkan Eklund.

Har fått två substansrika böcker att recensera, som handlar om rovdjur. Den första heter "Pedot" (432 sidor) som betyder rovdjur, är skriven av forskaren Mauri Nieminen. Bilderna är tagna av Lassi Rautiainen. Boken är en verklig faktabank som det kommer att ta dagar (veckor?) att plöja igenom.

Den andra boken heter "Suomalainen susi" (168 s.) som betyder den finska vargen, är också illustrerad med Lassi Rautiainens bilder. Författaren är den kända vargforskaren och politikern Erkki Pulliainen. En intressant och substansrik bok om ett omstritt däggdjur.

Två böcker som alla med intresse för rovdjur (både för och emot ...) borde läsa i detta arma land där många fortfarande tror att våra rovdjur utgör en fara för barn och åldringar, uppbackat av sensationslysten media.

Sökte skit

I tjäderbiotop. S:t Mårtens långfredag 10.4.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 101/366.

Skannade av ett skogsområde som jag aldrig tidigare besökt, nu i syfte att söka efter spår av tjäder. Området verkade på allt sätt lämpligt.

Det räckte länge, men till sist började jag hitta spillning under lämpliga betestallar. Inga stora mängder, men ändå. Till sist tror jag att jag hittade en potentiell spelplats, med spillning. Troligen ett spel med max två tuppar? Inte mycket, men ändå något.

Skrämde upp en fågel som for iväg med ett brak, troligen tjäder. Just där var det tyvärr ingen sikt, såg inget.

Dock lovande.

På vägen tillbaka vårens första tornfalk på en ledningsstolpe. Äntligen. Har väntat länge på den arten.

En märklig känsla

Så som många i världen känner sig just nu. Trapped. Friskala, Åbo 9.4.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 100/366.

Sippa med tele

Tittar fram under täta granar. Friskala, Åbo 8.4.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 99/366.

Hade en gråspett på gång, men den drog sig undan i lunden. Hittade vårens första skogssnäppa och skedand, men inget annat att fota än några blåsippor i snålblåsten. Måste backa ordentligt pga närgränsen.

Hade tänkt låta bli att fotografera blåsippor i år, men sånt är ju onödigt att lova ...

Det slår sällan fel

En sällsynt skönhet i kvalitetsskog. Vitryggig hackspett. St Karins 7.4.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 98/366.

Helt avsiktligt lämnade jag kamera och teleobjektiv i bilen när frun och jag tog oss in i hackspettskogen. Här har jag otaliga gånger sökt efter vitryggig hackspett, utan resultat. Trots att en hona då och då setts i det lilla skogsområdet under hela vintern.

Men nej, jag har alltid fått gå tomhänt hem.

Ok, tomhänt är väl att ta i - denna skog är en pärla med massor av död ved, både gran och ek. En njutning att vandra i, med massor av fina motiv.

Både Åbo och grannstaden St Karins är föredömliga skogsägare som lämnar en mängd skogsområden att sköta sig själva, som gillas av specialistspettar som behöver död ved (som innehåller en massa mat ...).

Tillbaka till promenaden. Vi hade gått några hundra meter längs en stig när jag såg en rörelse lågt nere. Stannade och kollade med kikaren. Ett huvud kom fram bakom en stubbe, och jag såg genast att det var full pott - en vitrygg! Och där stod jag på tio meters håll utan kamera. Snyggt.

Vi backade försiktigt tillbaka och jag skyndade tillbaka till bilen för att hämta kamera. Frun stannade för att vakta stigen, och förstås - en dam kom med sina stavar (powerwalk), men se, fru Eklund var där och inledde en uppehållande diskussion tills jag var tillbaka. Några bilder hann jag ta innan vitryggen for vidare och jag iddes inte följa efter dess mera. Jag var nöjd med några användbara "rutor".

Dessutom var det trevligt att innan jag hämtade kameran i lugn och ro studera fågeln i kikaren, sånt har man ju inte tålamod med om kameran är med ... Spetten höll sig lågt i terrängen, kollade murkna stubbar, till och med rötter, som den tyst och effektivt bearbetade. Endast en gång hördes ett lågt och dämpat "kjöck", ganska större hackspettlikt, men lägre i tonen.