Gravstenar i en djungel

En tät ogenomtränglig skog mötte mig när jag kom in på kyrkogården. När jag följde smala upptrampade stigar upptäckte jag mängder av förfallna gravar övervuxna av buskar och träd. Hur är detta möjligt mitt inne i Berlin?

I Sverige förekommer ingen äganderätt till en grav. Man hyr en gravplats för en begränsad period. Betalar ingen hyran så tas gravstenen bort och platsen lämnas över till någon annan. Så verkar inte fallet vara i Tyskland.

Jag kom mig inte för att fråga den här mannen som gick i utkanten av skogen och krattade löv.  Kyrkogårdsvaktmästaren var en jätte på långt över två meter. Han skrämde mig faktiskt litet.

Endast en del av kyrkogården var i det här skicket. När jag kom ut ur snårskogen på andra sidan möttes jag av en samling sorgklädda personer på väg till en begravning.

När dom passerat mig tog jag en bild på följet. De två sista männen  liksom stöttade varandra i sorgen. Kanske två söner till den avlidne.

Kort efter sorgetåget - jag stod kvar på samma plats - kom den här besynnerlige mannen gående. Även han var över två meter lång. Djupt försjunken i egna tankar såg han mig inte när jag fotade honom på nära håll.

På en stor skylt i närheten stod att hundar var förbjudna på kyrkogården.

Att besöka kyrkogårdar när man är turist i annat land är givande och ger ett annat perspektiv på människorna. Det här korta besöket gav många märkliga känslor och frågor.