Jan Myrdal och jag

Fick just senaste numret av FiB/Kulturfront med posten. Tidningen är en av de få, kanske den enda, som fortfarande envisas med att vara ”icke-kommersiell”, d v s att inte ta en annonser. I praktiken betyder det att man förlitar sig på att köpare, prenumeranter, journalister, författare, illustratörer och fotografer bidrar med sina alster mer eller mindre gratis. Det är ett val jag var väl medveten om när FiB kontaktade mig och ville publicera mina bilder över sex sidor. Rätt eller fel kan diskuteras, men inte en krona i ersättning för mina sex sidor alltså. Idealism helt enkelt.

Jag drar mig till minnes en annan idealistisk tid, för ganska exakt femtio år sedan. En tid i min radikala ungdom då jag efter att ha läst ”Samtida” av Jan Myrdal ringde upp honom och på fullaste allvar bad honom om kontakter i NordVietnam eftersom jag såg det som självklart att jag skulle åka dit och med vapen i hand strida mot den amerikanska världsimperialismen. 

- Jag har inte tid med sånt DRAVEL! svarade Myrdal barskt. Dessutom bör en ung man som er först och främst avsluta gymnasiestudierna innan ni överhuvudtaget får för er att resa till ett litet land i Sydostasien mitt i ett brinnande krig!

Därefter slängde han på luren.

Jag var lite drygt 17 år och jag minns hur besviken jag blev över skriftställare Myrdals brutala avsnoppning.

Åren gick, min ungdomligt idealistiska tok-radikalism ersattes av en mer nyanserad världsbild och framförallt av att min egen betydelse tonades ner av livets törnar mot vardagens rev. Jag tror därför inte på blodiga revolutioner längre, däremot på kampen för mänskliga rättigheter. Inte minst har det handlat om flyktingfrågan och asylrätten. Men Jan Myrdal har jag ändå följt och läst hans böcker genom åren och kommit att tycka helt annorlunda än honom i många frågor. Skriva kan han förvisso, kunnig är han också, men hans åsikter om t ex Pol Pots skräckvälde i Kambodja är rent förfärliga. Och någonstans i bakhuvudet har det där minnet från telefonsamtalet också gnagt och säkert bidragit till min skepsis.

När jag nu läser senaste numret av FiB/Kulturfront är det därför med viss tillfredsställelse som jag noterar att sex sidor är lite mer än de två spalter skriftställare Jan Myrdal brukar begåva tidningen med.

Inga jämförelser i övrigt men där fick han äntligen för sitt DRAVEL.

Mera av mina bilder: www.fyrafotografer.se

./.

Bilden av det alldeles vanliga Sverige

Tisdagkväll framför skärmen. Jag sorterar ett större material raw-och jpeg-filer i mappar och undermappar, skarpt och oskarpt, bra och dåligt.

Utanför fönstret är det tydligt att våren äntligen är här och de ljusa kvällarnas årstid har tagit sin början.

Jag tänker på en udda tv-sändning som pågått på SVT idag, i skuggan av dramatisk världshändelser. En enkel stativmonterad kamera någonstans i skogen i Norrland, en fast vinkel i direktsändning tänkt att bevaka älgarnas årliga vandringar mot bättre betesmarker utefter en led som de vandrat sedan urminnes tider. Jag fastnade framför rutan och ingenting hände. Absolut ingenting. Efter en halvtimme kom stressen smygande; Var sjutton är älgarna!? Varför händer INGENTING?

Det slår mig att det mesta är just så, nästan ingenting. Bara som möjliga små steg i skogen och har man tur kan man i bästa fall få se en skymt av en älg. Och kanske är det också så man ska nöja sig i vardagen. Den stilla lunken. Ändå sker det naturligtvis massor hela tiden, bara man stannar upp och tar sig tid att lyssna och se.

Jag forsätter sortera i mitt material. Hittar två bilder som jag inte lagt märke till tidigare. Inga märkvärdiga bilder på något sätt, men ändå stannar jag upp. Det slår mig att det här är bilder av ett Sverige som inte skriker eller ens är spektakulärt. Bara två enkla bilder en vardagkväll i Sverige i en liten stad utefter Norrlandskusten där några asylsökande samlats för att få grunderna i det svenska språket under ledning av en pensionerad svensklärare som gör en frivilliginsats för det som alla politiker brukar benämna som ”vikten av integration”.

För det här gänget runt bordet är integration ett ord som kommer långt senare. Här och nu handlar det om enkel svenska, ord som God Dag, ett två tre fyra och vardagsfraser för att kanske kunna köpa en Triss-lott i kiosken. De första stegen mot ett bättre liv, lite likt älgens vändring mot bättre betesmarker.

Och ändå; bilden av Sverige är kanske just så här. De små vardagliga förändringarna bland de människor som aldrig når kvällstidningarnas löpsedlar, Dagens Eko eller Uppdrag Granskning. Men likväl är viktiga för de inblandade.

Hur ser andra Sverigebilder ut?, tänker jag.

Hur ser den ut för dig som läser det här?

./.

Mer av mina bilder: www.fyrafotografer.se

Lille Mohammed väntar

Söndag morgon och jag plockar upp Dagens Nyheter från hallgolvet, sätter på kaffet och bereder mig på en stunds läsande.

Bilden på ettårige Mohammed Skråmo, ett av de s k ”IS-barnen” möter mig på ettan. Ett barn som nu befinner sig i Al-Hol lägret i Syrien, ett av det 60-tal barn som med största sannolikhet har, eller har haft, svenska föräldrar som stridit för den fasansfulla IS-sekten.

Jag läser i reportaget av DN:s Nicklas Orrenius och Lotta Härdelin att kurderna förlorade minst 12 000 soldater i kampen med att förgöra IS. Och att de nu vädjar till omvärlden att ta hem de barn som IS-terroristerna lämnat efter sig. Barn som svårt undernärda nu väntar, inget förstår och är fullständigt oskyldiga till sina föräldrars vidriga krigsbrott. Som lille Mohammed Skråno, som väger lika lite som när han var nyfödd. Bilden togs av DN:s Lotta Härdelin för några dagar sedan och Gud vet om han fortfarande är vid liv när jag skriver detta.

Reportaget är stark läsning och bilden på förstasidan gräver sig obönhörligt in i själen. Detta är alltså priset för ett av samtidens vansinnesdåd, tänker jag. Barnen, de oskyldiga, får betala priset. Jag bläddrar vidare i padden, kollar vad Aftonbladet skriver. Hittar en artikel om hur Mohammed Skråmos morfar nu rest ner till Al-Hol för att försöka ta hand om sina föräldralösa sju barnbarn. Av skäl som jag inte förstår har tidningen blurrat barnens ansikten. Koketteri i det avseendet är ju knappast vanliga Aftonbladet signum och det lär knappast vara för att skydda barnens identiteter. Det vanliga kvällstidningshyckeriet alltså.

Jag jämför DN och Aftonbladets vinklingar denna tidiga söndagsmorgon och noterar också att här hemma i Sverige förklarar ansvariga politiker att situationen är allt annat än enkel, att Utrikesdepartementet inte kan ”operera” i området, d v s  skyndsamt försöka få hem barnen till Sverige. Samtidigt som man naturligtvis ser allvarligt på, och är berörda av, barnens utsatthet…. Det vanliga politikerhyckleriet alltså.

Jag ser återigen på Lotta Härdelins bild av lille Mohammed Skråmo, ett barn som aldrig bad om att bli född av svenska IS-terrorister utan bara blev till, fullständigt oskyldig men likväl född med svenskt medborgarskap.

Jag tänker i mitt stilla och hoppas att Stefan Löfvén, Margot Wallström och Mikael Damberg, ansvariga ministrar, också slår upp DN idag och ser bilden på omslaget. Jag hoppas att de också har ryggrad nog att se till att lösa situationen. Inte imorgon måndag utan IDAG.

I Erbil, några mil från Al_Hol-lägret finns en internationell flygplats. Den ligger fem timmar från Arlanda…..

Mohammed Skråmo väntar.

./.

Mer av mina bilder: www.fyrafotografer.se

Södermalm - från fattigdom till trend

Jag har bott nästan hela mitt vuxna liv på Södermalm i Stockholm. Läser i Dagens Nyheter att min stadsdel numera är en av de trendigaste stadsdelarna i Europa. Under de senaste femton åren har t ex beståndet av hyresrätter halverats och omvandlats till bostadsrätter. Numera är det därför ett lattefik i nästan varje gathörn och det var länge sedan man såg "ej Södermalm" i bytesannonserna.

Jag minns min första egna lägenhet på Yttersta Tvärgränd vid Zinkensdamm, ett rivningskontrakt på 18 kvadrat. Kallhyran var 128 kronor i kvartalet. Utedass på gården var den enda bekvämligheten förutom en kallvattenkran och jag brukade tjyvkoppla elmätaren för att slippa uppvärmningskostnaden. I kåken bodde elever från Konstakademien, amerikanska Vietnam-vägrare, en och annan gammal Söderalkis och ett flummigt proggband. Jag stormtrivdes och minns med värme alla galna fester och upptåg. 

Efter att ha läst DN-artikeln kommer jag också ihåg det lilla källarlabbet där jag satt på nätterna och gjorde mina första lärospån under den rödgula mörkrumslampans sken. Det låg på en bakgata vid Mariatorget. Minns att jag brukade avsluta nätterna med en tidig morgonkaffe på ett närbeläget ölkafé som öppnade vid femtiden på mornarna. Det var där jag tog bilden på den gamle mannen med protesen. Själva kaféet är sedan länge ombyggt till en hipp kvarterskrog och mannen i fråga finns garanterat inte längre kvar i livet. Han brukade tala om hur han förlorat handen i ett sågverk i Norrland i sin ungdom. På en närliggande gård brukade också en äldre gårdsmusikant väcka de boende med dragspelsmusik. Hellre än bra som jag minns det.

Jag ser bland de gamla negativarken att jag tog en hel del bilder de där tidiga mornarna. Kanske skulle jag ställa samman dem till en mindre utställning .... om inte annat för att påminna om Södermalms historia och om de människor som en gång bodde och levde här. Innan det blev trendigt.

./.

Mera av mina bilder: www.fyrafotografer.se

Broken promises in a promised land

Idag tisdag 2019-04-09 går Israel till val.

Jag tog bilden en sen kväll vid Damaskusporten i Jerusalem/Al Quds. Tänkte en sekund på en boktitel - "Broken promises in a promised land".