Ett bokprojekt - om digitala verktyg

Bilden ovan är ett omslag för en kommande fotobok. Sedan ett par år arbetar jag i ett bokprojekt som handlar om den fotoskola som Christer Strömholm och Tor-Ivan Odulf ansvarade för och drev mellan åren 1962-74, alltså från den tid då ALLTING var analogt. Inget internet, inga mobiltelefoner, inga online-databaser... bara Leica, Tri-X, D-76; Nikon, Agfa Brovira-papper och mörkrum med fixångor och gulröd belysning

Vi har i det här projektet samlat in närmare 200 bilder från före detta elever, levande och döda. Material som spänner över från ABBAs skivomslag till fotografiska djupdykningar i 60-talats mentalsjukhusmiljöer.

Vi har gjort intervjuer och presentationer av fotografiskt material av betydande historiskt intresse, flera "Årets Bild" har genom åren tagits av f d elever på skolan. Det handlar om ett stort material. Analogt till största delen dessutom.

Jag har, förutom själva redaktörskapet för projektet,  ägnat dagar och nätter till att överföra repiga svartvita kopior till digitala filer, lagt ner betydande arbete för att justera svart- och vitnivåer och "prickat" kopior på skärm.

Nu närmar sig bokens ca. 200 sidor tryck. Finansiering och förlag är klara. Mer om det i kommande bloggar.

Men det jag ville ha sagt - appropå den ständigt pågående diskussionen om analog visavi digital fotografi - är väldigt enkelt:

GUD SKE PRIS!, för Photoshop, Lightroom, InDesign, Topas AI, snabba Mac-datorer och repro med digitalkamera och skarp macro-optik.

.... så var det sagt....

En Norgehistoria

Det är lätt att tro att det bara var Magnumfotografen Robert Capa som fotograferade landstigningen i Normandie under andra världskriget. Hans felframkallade och suddiga bilder fick ju snabbt spridning över världen. Men riktigt så enkelt var det inte. Landstigningen, som blev början på vändningen av andra kriget, den 6 juni 1944 skedde på tre stränder.

Robert Capa tog sina bilder på det som kallats Omaha Beach. Lite längre norrut låg Juno Beach och där fanns en annan fotograf, utsänd och på uppdrag av den norska exilregeringen i London.

Han hette Ole Friele Backer och han levde mellan november 1907 och december 1947. Det finns en bok om hans liv och med hans bilder som kommit i en nyutgåva nyligen.

Jag tänkte på honom när jag såg den norska filmen ”Nr.24” på Netflix, en film som också utspelar sig under den tyska ockupationen av Norge. Det är en utmärkt film om den norska motståndsrörelsen modiga hjältar under kriget. Unga människor som riskerade livet för sitt land.

Ole Friele Backers korta liv och hans gärning som fotograf är en del av den norska historien från den tiden. En tid så olika vår svenska eftersom vi slapp undan den tyska nazismens härjningar i allt väsentligt.

Jag har också ett personligt intresse av Ole Friele Backer. Och även om jag aldrig träffade honom så visade hans dotter Berit Backer mig ofta hans bilder.

Berit föddes bara några månader innan Ole gick ur tiden i slutet av 1947. Hennes mamma – Ina Backer – var också aktiv i den norska motståndsrörelsen. Som ung nyutbildad arkitekt hade hon varit med i uppstarten av en underjordiskt radiostation i Oslo, men blev snabbt tillfångatagen och satt under i stort sett hela ockupationen fängslad på Grini, nazisternas koncentrationsläger utanför Oslo.

Berit Backer utbildade sig till socialantropolog och vi lärde känna varandra i början av 1980-talet. Jag reste ofta till Oslo och vi hade ett förhållande till och från som aldrig riktigt släppt taget. Hon var på många sätt en enastående människa och kvinna.

Men hennes liv fick ett hastigt och brutalt slut på 90-talet.

Om du är intresserad kan du klicka på länken till ett tidigare blogginlägg som jag skrev för några år sedan.

Det handlar om hur jag skulle köpa ett makro-objektiv på annons för att kunna överföra analoga negativ till digitala bildfiler.

Men det blev en historia om något helt annat:

https://www.fotosidan.se/blogs/silverkorn/ett-portratt-och-en-lang-berattelse.htm

Om Facebook och bildcensur

Ett öde jag inte önskar min värsta fiende

Jag blev mycket berörd av Alf Johanssons blogbilder häromdagen av sina föräldrars sista tid i livet och kände så väl igen hans beskrivning av sin mammas demenssjukdom.

Detsamma drabbade även min mamma.

Hon blev änka när jag var 3,5 år gammal, min lillebror var bara ett år när far hastigt gick bort i en hjärnhinneinflammation. Men min mamma fick leva ett långt liv, med tiden gifte hon om sig, gjorde karriär inom förvaltningen i den norrlandskommun där hon levde. Efter pensionen var hon aktiv i miljörörelsen och även om hade en läggning åt det religiösa hållet tyckte jag alltid att hon stod för förnuft och omtanke om oss barn och våra barn.

 Tyvärr har jag få bilder av henne, vilket jag kan sakna idag.

 Men den här bilden tycker jag om. När det stod klart att hon var på väg mot demens, flyttade hon slutligen in på en vårdinrättning och då gjorde jag en liten tavla med bilder av oss bröder och våra barn.

När vi hälsade på brukade jag be henne peka och berätta om vilka hon såg på bilderna. I början gick det bra, hon var stolt och glad över sina barnbarn, men efter ett halvår tystnade hon och såg bara hjälplös ut. Hon drabbades också av ångest och blev "orolig" som personalen uttryckte det.

Efter att hon råkade ramla i en korridor gick det snabbt utför och hon somnade slutligen in.

Sista gången jag såg henne sov hon som ett litet barn i sin säng.

Hon blev 89 år.

Demenssjukdomar är ett öde man inte unnar sin värsta fiende.

Je suis Charlie

Idag för 10 år sedan skedde en terrorattack mot tidningen Charleie Hebdos redaktion i Paris. Veckotidningen, som är känd för sin politiska och religiösa sarir, angreps av islamistiska terrorister beväpnade med automatvapen.

12 personer mördades.

Anledningen var att Charlie Hebdo hade publicerat teckningar på profeten Mohammed.

Inte bara i Paris utan i hela Europa samlades människor till stöd för tidningen under parollen ”Je suis. Charlie” - jag är Charlie.

Jag tog bilden på Sergels torg i Stockholm under den tysta minuten. En vardgsbild i januari för 10 år sedan.

En vardagsbild till försvar för yttrandefriheten.

Lika viktig att värna då som nu.