Vitsippor

Hösten viner bak knuten. Inte helt riktigt, men dagarna har börjat bli kortare. Det mörknar något tidigare än bara förra veckan. Sommaren är dock alltjämt närvarande på sitt sätt. Vilket ändå för mig känns som en bra förevändning bland andra att lägg ut lite bilder på vitsippor tagna våren som gick.

För tredje våren besöker vi i Bengtesgårds äng denna aprilmorgon för att fotografera vitsippor. Den här gången är det bara ett kortare stopp innan vi ska fara vidare till det som är dagens huvudmål (mer om det i inlägg framöver). 

#2

#3

#4

Hur många gånger jag än har fotograferat vitsippor gör jag det än en gång. Det går bara inte att låta bli.

#5

Liksom jag inte heller kan motstå ett träds kala grenar som sträcker sig mot skyn som om även de likt fåglarna vill flyga till fjärran platser.

#6

#7

#8

#9 

Knotiga grenar som vrider sig än hit, än dit i vitsippshavet är mumma.

#10

#11

Innan vi for vidare halade vi ur fotoryggsäckarna fram en del av dagens färdkost. Här presenterad som fika. Till bords fick vi strax sällskap av en tupp och tvenne hönor. De gjorde det bästa för undvika att hamna på bild. En viss paparazzivana anades.

Vi undrade dock var de kunde höra hemma. Om de händelsevis hade rymt från någon hönsgård? Borde vi försöka få tag i någon presumtiv ägare?

Medan tankarna malde uppenbarade sig en äldre kvinna (ungefär i vår ålder) med en barnvagn. Kommer man gående med en barnvagn till Bengtesgårds äng bor man inte särdeles långt bort tänkte vi och sporde damen om hönsfåglarnas ursprung. Det visade sig att de hörde hemma i en gård alldeles i närheten och att de brukade ta en tur till ängen emellanåt. 

Och jodå, när vi fikat färdigt och var klara för vidare färd såg vi hur tupp och hönor spatserade iväg på grusvägen emot en liten gård. 

TheInvisibleJackal

Till skogs

Vägen upp till parkeringen i Skipås Naturreservat är tämligen brant sista biten. Har en gång cyklat uppför eller försökt är kanske riktigare. Sista branten uppför blev lite för tuff och jag steg av cykeln och lede den uppför i stället. Den här gången tog vi bilen min fru och jag och en fotoklubbskompis. Frun och klubbkompisen hade siktet inställt på blåsippor och makrofotografering. 

#2

För egen del hade jag inte aning om vad jag ville fota. Jag närde mer en längtan efter att fotografera utan att ha någon riktig egentlig aning om vad. Ungefär som att vilja lyssna på något med gott klös i och man funderar på  "Jumpin at Shadows" med Fleetwood Mac eller Mountain's "Nantucket Sleighride (Liveversionen från Albumet Twin Peaks) eller varför inte trippelalbumet "How The West Was Won". Led Zeppelin live från L. A. Forum 1972. 

#3

#4

Anledning till min osäkerhet på vad ville fotografera i området var jag inte riktigt visste vad jag kunde förvänta mig och vad jag kände för att fotografera. Jag gick därför till en början mest omkring till en början och lyfte sökaren till ögat, men nej det var inte vad jag sökte. Någonstans i mig fanns en bild som låg och väntade. Det gällde bara att hitta den. 

#5

Efter ett tag fann jag ett litet område med stenar och träd som för mitt öga tedde sig intressant. Jag stannade till där en stund innan min nyfikenhet drev mig vidare in i reservatet. Faktum är jag vid de tidigare två besöken inte gått speciellt lång in i reservatet. Förra gången för ungefär ett år sedan hade jag väldiga problem men en hälsporre och rörde mig därför inte långt ifrån parkeringen. Den här gången var hälsporren i det närmaste helt läkt och kändes inte längre utgöra något större hinder. Mackor och vatten hade jag med mig och min trefotspall. 

#6

#7

#8

Sakta men säkert arbetade mig fram till platsen där min frun uppehöll sig tillsammans med fotokompisen. Här fanns det blåsippor lite varstans.  

#9

Det var svårt att inte låta bli fotografera dem. Jag äger inget makro, men min telezoom har en närgräns under metern och fungerar därför som ett utmärkt alternativ.

#10

Omkullfallna träd med avskalad eller nästanavskalad bark lockar mig lite extra när jag ägnar mig skogsfotografering eller Woodland Photography som engelsmännen säger. Jag vet inte om det finns någon adekvat svensk term. "Skogsfotografering" känns lite som man är ute och dokumenterar en rikets virkesplantager. 

#11

#12

Under min fortsatta promenad stöter jag åter på några blåsippor. Vackert placerade vid några horisontella björkstammar.

#13

Jag hade på en slags informationsskylt lyckats tyda mig fram till att det var möjlig att gå en runda som innebar att man kom tillbaka till parkeringen en annan väg. Det lät lockade och jag fortsatte därför på en slag stig som ledde nedför berget och nya motiv.

#14

#15

Likt flugor dras till en sockerbit dras jag till rinnande vatten.

#16

#17

#18

Till sist kom jag fram till ett litet träskområde. Klockans visare hade dock hunnit röra sig på pass mycket att tiden för hemfärd raskt närmade sig. Jag kände att jag skulle behöva mer tid för att kunna ta mig an det här träsket. Så är det ibland. Tiden räcker inte till. Det får bli en annan gång. 

#19

TheInvisibleJackal

En kväll i juni

Hemma igen efter Ölandsäventyret kommer tankar på vad som skulle vara intressant att fotografera. Året hitintills har mitt fotograferande varit starkt begränsat p g a en segdragen axelskada, som nu på det stora hela är läkt. Hälsporreproblemet är drygare och för ett par veckor sedan gjorde jag min sjätte och sista stötvågsbehandling på ett tag. Jag får inte genomgå ytterligare behandlingar på minst ett halvår. Jag har fått ett antal övningar och fått lära mig att tejpa min fot. Detta tillsammans med ett par nya väldämpade skor har gjort att det även hälsporren går åt rätt håll. Gör jag bara mina övningar och tejpar så ska den ge med sig. Det kan ta lite tid bara. Det är även viktigt att jag inte anstränger foten mer än nödvändigt, vilket ibland inte alltid är det lättaste att hörsamma även om jag försöker fundera ut fotoutflykter som är relativt fotsnälla.

#2

Den här gången har jag tagit mig till Gårdhults naturreservat. Har varit här ett antal gånger. Det är ett litet trevligt reservat. Jag brukar oftast hålla mig ner vid ån Assman som rinner igenom reservatet, men den här gången kände jag att det var lite för långt att gå ner till den delen där det även finns lite fall och mer klippor. Jag höll mig istället på ett begränsat område ett bra stycke före dessa fall och klippor. Kände att foten nog hade fått lite för mycket stryk under Ölandsvistelsen. 

#3

Istället för forsande vatten blev framförallt träd jag kom att fotografera. Ja, lite vattenbilder blev det också från det övre stället vid Assman. Där är det dock svårt att få bilder. Mycket beroende på att det är svårt, för att inte säga rent omöjligt att komma till där det kompositionsmässigt skulle vara fördelaktigare. Fast ibland är det bara skönt att få komma ut i naturen en sväng.

#4

Sådana här tillfällen där det inte hänger på kniven att man få till en bild eller inte är också möjligheter att testa lite olika saker. Vid den första bilden i det här inlägget testade jag olika slutartider för att se vilken jag tyckte passade den här biten med forsande vatten. Vad som funkar bra vid ett tillfälle funkar kanske inte vid ett annat. Nu kommer jag inte exakt vilken tid var för just denna bild, men jag testade tider mellan ett par sekunder till ca 1/20 - 1/60. Skulle tippa på att tiden här rör sig om 0,5 s, möjligen 0,4 s. Genom att mer aktivt välja en tid jag vill ha kan jag styra det uttryck jag vill att den framforsande vattnet ska ha. Jag skapar därigenom bilden så som jag vill att den ska gestalta det jag upplever. 

#5

På tillbakavägen går vi in på en gammal fägata. Här finns en del träd och grupper av träd som jag fotograferar om och om igen. Kan inte riktigt bestämma mig för när jag klar med dem. Jag letar efter något som jag inte helt fullt kan sätta fingret på. Det är något som ligger där och maler lite vagt i bakhuvudet. Kanske är det tankar på det fotoprojekt som jag hade tänkt inleda under det här året som kommer upp till ytan emellanåt. Ett projekt som än så länge mer är på ett känslostadium än ett klart definierat. 

#6

Tankarna finns där men inte orden att knyta samman och strukturera dem till något konstruktivt. Jag tror dock är när jag återfått min fulla rörlighet k0mmer också tankarna att formeras till ord, som sätter samman projektets mening. Projektet måste han en mening om så bara för mig själv. Det är det som kommer att ge mig drivkraft att gå in i projektet med de ögon som jag behöver för att kunna skapa de bilder jag vet finns där men ännu inte är medveten om.

Lite tankar om framtiden en kväll i juni.

TheInvisibleJackal

Strax intill vägen

Någon mil eller två söder om Falkenberg hittar man Ullarps naturreservat. Det finns en liten parkering vid reservatet men ingen toalett. Jag har påtalat det tidigare att det är synd att många av naturreservaten saknar toaletter. Jag förstår att de lite mer svårtillgängliga och mer sällan besökta reservaten inte kan ha toaletter, men som i Ullarps fall, ett reservat som ligger alldeles invid den s k Kustvägen borde det inte vara några större konstigheter med att kunna erbjuda besökare en toalett.

Nog om bekvämlighetsinrättningar nu.

Vad i hela friden gör vi här i Ullarp? Jag säger vi eftersom i nio fall tio är jag och min fru och ute och fotograferar tillsammans. Även om våra huvudsakliga motivområden skiljer sig åt. Hon ägnar sig åt den lilla världen som finns i makrofotografering medan jag ägnar mig mer åt den stora med dess landskap, träd, djur och fåglar. Det funkar utmärkt ity vi delar inte bara ett intresse för fotografering utan även ett naturintresse.

#2

I Ullarp var det två ting som lockade oss. För min fru - det rika beståndet av vitsippor och andra blommor. För mig hagen med ekar. Det här med ekar är en smula ambivalent för min del då jag blir rejält påverkad av ekpollen då det är säsong, vilket det var när vi var i Ullarp. Dock har jag receptbelagd medicin som jag började med förra våren och som har visat sig vara väldigt effektiv under den korta tid på året som det är som mest ekpollen i luften.

#3

Jag fotar också gärna blommor, men måste tillstå att jag har ett längre fotografisk förhållande till träd. Speciellt lövträd.

#4

För mig är träden många gånger som vackrast vid tiden när de första löven har spruckit ut och trädens kronor ännu inte täckts med stora lövmassor. Man kan alltjämt se trädens grenar sträcka sig upp emot skyn. Knotiga, vridna och med barkens textur synlig.

#5

Min morfar var skogvaktmästare, kanske är det från honom jag ärvt min förkärlek till trädens väsen. Kanske är det något djupt nerbäddat mänskligt att känna sig dragen till träd. Jag vet inte. Jag vet bara att när jag står i sådana här ekhagar känner jag inte bara vördnad utan också ett oerhört lugn. Jag kan ta fram min trefotspall och sätt mig en stund och bara inta träden. Se på dem. Höra det lätta rasslet från vinden som rufsar lite i löven. Njuta. Sitta med mina tankar.

#6

Dessutom känner jag snart 60-år gammal fortfarande en obändig lust att klättra upp i trädens kronor. Och den lusten kommer nog aldrig att gå över även om det är länge sedan jag verkligen klättrade upp i ett träd. Upp kommer man nog alltid, men man ska ju ner också.

TheInvisibleJackal

Över stock och sten.

När man står vid en informationstavla, intill ett för en själv tidigare okänt naturreservat, uppstår frågan vart skall man ta vägen för att komma till reservatets så att säga punchline för att begagna sig av humorteoretiska termer. Vilken är den rätta vägen in i reservatet om det nu kan finnas en rätt väg in i ett reservat. Förvisso gör det väl kanske det eftersom det är där informationstavlan är placerad. Då kartan visar en ringled man kan gå, finns det två vägar in i reservatet. En måste vara klart bättre att börja gå på, om man vill komma till reservatets punchline eller main attracion om man hellre vill kalla det för det. 

#2

Vi stod framför informationstavlan vid Klövabergets naturreservat. Studerade kartan och läste texten intill och kom fram till att även om vi skulle gå så att säga "fel" håll kommer vi fram till reservatets höjdpunkt. Slingan är på "bara" 700 meter. Inte mycket, men med hälsporre är det snarare att likna vid 7 km. Alltså var det bra om vi gick och rätt håll om nu inte reservatets main attraction låg precis i mitten av slinga. Då spelar vägvalet ingen roll.

#3

Självklart tog vi fel väg. Och kom att vandra över stock och sten tills vi kom fram till den höga bergväggen som är det som gör reservatet värt att besöka. Den låg närmre slutet av 700-meters slingan. På vägen till denna bergvägg fanns det flera intressanta motiv, men jag gjorde bara mentala noteringar om deras existens då jag redan tidigt kom att umgås med tankar på ett återbesök någon gång i framtiden när hälsporren läkt ut och jag är mer rörlig. Således valde jag att spara på krafterna till den här bergväggen.

#4

Jag måste säga att jag hade svårt att slita mig från den här miljön. Jag flyttade runt stativet. Växlade mellan liggande och stående format. Med lite ljus silade mellan trädkronorna från rätt håll skulle det kunna öppna sig för en räcka olika kompositioner.

#5

Efter ett tag letade det sig faktiskt in lite ljus också. Kanske inte det helt rätta, men jag känner att det här är ett område man får besöka vid olika tider på året och och dygnet för att hitta det ljus man vill ha. Det är jag tycker är så fascinerande med foto. Man kommer och ser platser som i gråväder ser tämligen platta och kanske till om med livlösa ut, men med rätt ljus har platsen potential till några fina bilder.

#6

Även om hälsporren gjorde sig alltmer påmind fortsatte jag att arbeta mig sakta nedåt längs med stigen vid bergväggen. Lämnade många kompositioner tillsvidare och ägnade tiden åt de mer uppenbara.

#7

#8

#9

När jag sitter och betraktar de här bilderna igen känner jag hur det rycker lite i benen av längtan att få ge sig ut dit igen och till andra platser som jag tänkt besöka under den här våren - som t ex Hovs Hallar. Nåväl, det får bli så småningom. 

TheInvisibleJackal