3,5/75

Betraktelser från Montreal -6

Om lite av varje och gospelsång

Idag gick mina flickor till botaniska trädgården. Det var märkligt nog lite folk i parken förutom växtligheten som verkligen har kommit igång. Jag erbjöd dem att ta med digitalkameran, ni vet flickor och blommor, men de chockade mig med att avstå.

Själv tog jag mig in till Place des Arts för lite gatufotojakt med Zeissen och Sonnaren. Det gick bättre idag än igår men särskilt lätt var det inte. Kände mig lite ringrostig dessutom. Och jag har blivit kräsen, inga ryggar, inga bilder rätt in i folkmassan och inte folk som äter. Jag sökte geometrier och skuggor att bygga en komposition omkring och intressanta människor att få in där. Det finns egentligen hur mycket som helst men, som sagt, jag har blivit kräsen.

Tunnelbanan i Montreal har ett par egenheter. Den går på gummihjul som en buss. Den har också gummihjul mot sidorna, som stödhjul för att hålla sig på "spåret". Man kan tycka att tågen borde bli tysta av det men det är tvärtom. I Stockholm går de tystare. Jag undrar förstås också var de får kraften ifrån. Det vet jag inte ännu. I Montreal kör tunnelbanan högertrafik. I Sverige kör ju all spårtrafik vänstertrafik. En station har båda spåren i mitten och perrongerna på var sida om spåren. Man måste alltså se till att gå till rätt perrong. Lite opraktiskt tycker jag som är van en perrong i mitten på de flesta stationer. Nog om tunnelbanan.

Eftersom jag körde analogt större delen av dagen så blir det bara lite bilder från kvällens Gospelkonsert. Dottern sjunger i en gospelkör och idag sjöng de utomhus och delade ut flyers inför sin avslutande vårkonsert före sommaruppehållet. Det blir bilderna från idag.

En del av den förbipasserande (ofrivilliga) publiken tycktes bli upplivade av sången.

Den inspirerande och roliga körledaren.

Mellanformataren

Dela:

Reverend Bob & Just in time

Om en kväll med country & western

Jag fick en inbjudan på Facebook från en kollega att närvara vid en spelning med hans band. De skulle ha ett gig på Kolingen i restaurang Engelen i Gamla stan. Eftersom han också ingår i ett litet spontant uppkommet nätverk av konsultkollegor tyckte någon att det kunde vara kul om vi träffades igen för en middag som vi brukar ha då och då. Till slut blev vi åtta av nio som kom. Vår spelande kollega fick dock ingen mat, det hade han inte tid med. Det blev en lyckad kväll med god mat och levande musik. Här kommer lite konsertbilder.

Nå, vem av dessa musikanter är min kollega? Och vem är reverend Bob?

Mellanformataren

Dela:

Portra 160NC

Om en diskret favoritfilm

Det går i vågor det där med att fotografera i färg för min del. Det blir förstå bara färg när jag kör digitalt men de bilderna använder jag oftast som råmaterial för att göra svartvita bilder med Silver Efex Pro. Men när jag kör färg i en gammal kamera för film sätter jag numera i min absoluta favorit, Kodak Portra 160NC. NC står för Natural Colour. Det är en film som inte mättar färger så där oerhört som varit på modet en tid, utan diskret talar om vilka färger det handlar om. Det gillar jag. Jag har provat VC-varianten (Vivid Colour) några gånger och är inte så imponerad av den. Jag har förstås provat en mängd andra filmer, inklusive Portra 400, och ingen kan mäta sig med 160 NC i mitt tycke. Varför det är så kan jag inte förklara. Andra har sina egna favoriter och det får de ha. Skriv mig bara inte på näsan om någon annan film. För mig gäller denna enda. Nu kommer en bildkavalkad från Stockholms Kulturfestival.

Musikcirkeln RODAFONIO

 En del åskådare tittade misstänksamt på spektaklet.

En del var inte alls intresserade.

Pensionärerna från Barcelona var det jag egentligen åkte in för men det var en stor besvikelse. Lika långtråkigt som ett ålderdomshem och verkligen inte roligt. Rodafonio var behållningen den här gången.

Och som alltid med, i mitt tycke, korrekt återgivna färger levererade av Portra 160NC.

Samtliga bilder tagna med Olympus OM-2N, ZUIKO 85/2,0 och Portra 160NC.

Mellanformataren

Dela:

Blues i Åmåls alla hörn

Jag spär på lite om Åmåls Bluesfest med bilder från en bluesentusiast (och medlem på FS), Torsten Ståhlberg, som varit i Åmål flera år och fotograferat artister live. Kolla, njut och minns.

Bilder från 2004, 2005, 2006, 2007, 2008 och 2009

Men egna bilder från Åmål kan jag också bjuda på. Jag var ju där...

Chevrolet Stepside Pickup -55. Vackert mörkgrön.

Butiken Livets Krydda har skaffat sig en firmabil som sticker ut.

Jag träffade min gamle klasskamrat Denny med fru Eva. Denny var en av två som fick bygga en elgitarr i slöjden i folkskolan. Han hade att brås på. Pappa spelade i ett band. Själv spelar han fortfarande. Han liksom jag uppskattar gatubluesen mer än tältkonserterna.

 Annars är det blåaste stället i Åmål alltid Åmål Östra. Här med Pelle Deutz i spetsen.

Men det gäller även den vanliga stationen. Konstigt att ingen satt och spelade där...

The blue medium format guy.

Dela:

KFUM och esskornett

Efter studenten var det dags att bli ingenjör. Och för att bli det flyttade jag till Jönköping och Erik Dahlbergsgymnasiet. Nog om det. För att ha nåt kul att göra nån kväll i veckan lyckades jag nästla mig in i KFUM utan att bli medlem. Det hör till saken att jag sedan 15-årsåldern spelat på något brassinstrument. 1972 blev jag dessutom dirigent för brassbandet hemma i missionskyrkan i Åmål. Det enda instrument som ingen spelade på var esskornetten så den tog jag hand om för att inte rosta ihop mellan de gånger jag övade och dirigerade bandet. För den oinvigde kan jag säga att esskornetten ligger mellan trumpet och piccolatrumpet i stämning så det är ingen lek att spela på den även om den ser ut som en leksak. Genom bekantas släkt fick jag kontakt med KFUM:s musikkår i Jönköping där jag så kom att spela esskornett i deras symfoniska band. Ett sånt där band som har flöjter, negerben, saxar och ståbas förutom alla sorters brassinstrument som jag var mest van vid. Vi hade konserter då och då. Vid ett tillfälle hade vi Arne Lambert som gästartist. Han var inte nykter och på sista styckets sista ton missade han kapitalt. Men som tur var för honom hade jag samma höga ton och räddade hans ansikte. Jag tror inte publiken märkte något. Men jag fick en mörk blick av honom sen.

Månadens profilbild är utskuren ur en orkesterbild från ett annat konserttillfälle i Per Brahesalen på Peset våren 1974. Teknisterna kallade Per Brahegymnasiet för Peset av en för mig outgrundlig anledning. Jag förmodar att det var för att där gick alla icke-teknister, s k pesadrängar. Men jag brydde mig inte så noga om det. Vid detta tillfälle hade vi en gästartist av helt annan kaliber, Leif Uvemark från James Lasts orkester. Europas högst spelande trumpetare. Och då menar jag tonhöjden. Jag fick se hans munstycke. Du milde så grunt det var. Om det hade varit fyllt med vatten så hade nog ingen kunnat bli blöt av det!

Här är bilden på orkestern. Jag sitter längst ut till höger.

Dela: