3,5/75

Betraktelser från Montreal -5

Om en modern helgedom och mirakler i vår tid

Återigen går vi till en kyrka. Den här gången till St Josefs katedral vid sidan om Mont Royale. Vi var här för sex år sedan också och ville bara komma tillbaka. Den här bloggposten börjar hos Fader André i det enkla kapellet vid sidan om den storslagna basilikan.

Fader Andrée (född Alfred Besette) föddes i Quebec 1845 och dog 1937, 91 år gammal. Under sin livstid har han tillskrivits tusentals rapporterade helbrägdagörelser. Fader André ägde nämligen Helandets gåva. Han kanoniserades och blev helgonförklarad av den nyss abdikerade påven 2010.

I det lilla kapellet finns många käppar och tavlor med tacksamma ord som tysta vittnesbörd om att mirakel kan hända i modern tid. Det jag alltid slås av är varför det inte fortsätter hända som ett vittnesbörd om den gode Guden som vill alla människor gott. Medan jag väntade utanför kom en äldre herre gående bilvägen upp, knäböjde med jämna mellanrum och kysste marken. Väl framme stod han en stund vid stayn av Fader André, vände sedan och gick hem igen samma väg som han kom. Utan käpp. Månne blev han helad genom Fader André i sin ungdom?

Fader André bodde under enkla förhållanden i ett rum ovanpå kapellet.

Här är den mäktiga basilikan. Till vänster bakom träden finns de långa trapporna från parkeringen upp till katedralen. Den här gången liksom den förra fick vi se pilgrimmer gå på knä uppför stentrapporna. När man väl kommit in finner man en mängd rulltrappor som forslar oss vidare upp mot härligheten. Det pågår en gudstänst i en "mindre" avdelning så dit går vi inte in och stör.

Här är det verkligen annorlunda än i Notre Dame som ju nästan är översmyckad. Här är allt mycket enklare men inte mindre vackert för det, i min enkla mening. Det här tycker jag bättre om än överdådet.

Lite närmare högaltaret från sittplats. Förra gången vi var här lyste lyste sidosträvorna vackert klarröda. Nu var de dämpat rödbruna och jag förstår inte varför.

I korsgången ser man in i det lika mäktiga tvärskeppet.

I små gångar mellan huvudskeppet och sidoskeppen finns reliefer med Jesu lidandes väg.

Högaltaret snett bakifrån. Bakom allt fanns också små rum och bänkar för enskild bön och meditation. Jag skulle tro att det fanns mycket mer än vad vi faktiskt såg.

Arkitekten har verkligen använt ljuset som en del i sin skapelse.

Efter basilikan gick vi korsets väg i kyrkans trädgård. Den slutar följdriktigt vid ett kanadensiskt Golgata. Sedan avslutade vi vår vandring på Kristi himmelsfärds dag vid himmelsfärdsstatyn.

Efter detta for flickorna till marknadsplatsen vid  station Jean-Talon medan jag bytte kamera till gatufotoekipaget och åkte till station Mont Royale för att se om det fanns nåt där att plåta, men nej, det var inte rätt plats. Även fast jag gick avenyn upp och ner blev det bara ett par bilder. Jag såg en annan uppenbar gatufotograf som dök upp i en korsning, kollade läget, och försvann lika fort som han dök upp.

Mellanformataren

PS
Jag ber om ursäkt för de nästan oredigerade bilderna. Den här mini-PC:n är verkligen en tålamodsprövande apparat. När jag kommer hem och ser vad ni sannolikt ser kanske jag byter ut några bilder.

Dela:

Temporär arkitektur

Om en byggnadsställning

Under vintern har det pågått renoveringsarbeten på en större fastighet på Grimstagatan i Vällingby. Jag åker förbi varje dag på väg till jobbet och har ofta tänkt att det där ser så fotografiskt intressant ut att jag borde ta bilder på härligheten. Jag har för övrigt fotat en del byggnadsställningar genom åren eller andra temporära byggnader så jag funderar på att göra en fotobok med dessa bilder. Men jag ska nog samla några fler först.

Den här killen skulle ut och åka på sin trike med ett gäng kompisar idag. Han lär få en fin tur.

Mellanformataren

Dela:

Småstadsidyllen är utrotningshotad

En epidemi har drabbat min hemstad

Jag var hemma i Åmål i helgen för att fira pappas födelsedag. Min vana trogen åkte jag runt lite i stan för att "kolla läget". Jag märkte inte så mycket först. Jag hittade ett sprillans nybyggt garage som var riktigt snyggt. En dörr saknades på det gamla uthuset som jag alltid åker förbi för att notera dess tillstånd. Många rullatorer och färre barnvagnar var det under den stund jag kollade. Men det kan ju förklaras med att jag gjorde min runda under arbetstid. På Facebooks Åmålssida kunde jag dock läsa förskräckande nyheter. Butiksdöden har slagit till. Det här måste kollas så jag åkte en runda på söndag förmiddag för att kontrollera och fann att det var sant. Här kommer en kavalkad av den senaste epidemins framfart. Förödelsen i centrum är påtaglig.

Torggatan

Två till på Torggatan

Kungsgatan

Torggatan

Torggatan

Kyrkogatan

Kyrkogatan. När jag var grabb låg det en fiskaffär här. Det kändes långt innan man kom i närheten.

Kyrkogatan

Kyrkogatan. Det här var Nya Wermlandstidningens Dalslandskontor.

Norra Långgatan

Torvaldsgatan

Karlstadvägen

I stadens utkant är det likadant

Konkursutförsäljningen pågår men det var inte många där.

En herre som såg vad jag höll på med kom fram och vi pratade en stund. Han trodde sig veta att det nu är 17 butiker som slagit igen.

Nå det finns ljuspunkter. Restaurangerna har förökat sig. Det finns rätt många nu men har någon råd att äta där? Arbetslösa har ju inte så mycket pengar att roa sig för.

Den senaste, tror jag. Långt utanför stan vid E45. Men maten var förträfflig.

Och Fotoaffären finns fortfarande kvar. Alltid något, sa han som fotade i Åmål...

Mellanformataren

Dela:

Sånga kvarn

Om en lyckad restaurering som släckte charmen

I helgen åkte vi ut på Färingsö för att beskåda höstens framfart. På impuls svängde jag in till Sånga kvarn som varit ett renoveringsobjekt en längre tid. Jag kunde konstatera att Riksantikvarieämbetet var färdiga med restaureringen. Men jag tyckte den hade förlorat all sin charm. Döm själv.

Så här såg den ut våren 2009. Mjölnarens barnbarn äger den men den är K-märkt och Riksantikvarieämbetet ansvarar för den. Den var i dåligt skick och ägaren ville bränna upp den innan den föll ihop och orsakade någon olycka.

Så här såg det ut hösten 2010. Restaureringsarbetena är påbörjade. Kvarnen hålls uppe av stålbalkar medan fundamentet förnyas.

Så här såg den ut i söndags, två år senare än den förra bilden. Återställd i sin forna glans. Mjölnaren ler nog i sin grav men själv tycker jag att charmen försvann. Jag gillade Sånga kvarn som den var. Som väl är har jag tagit minnesbilder...

Det är så här jag minns den...

Hösten då? Jodå, karotenoiderna har tagit över efter klorofyllet på ett tjusigt sätt. Här vid Sånga kyrka.

Mellanformataren

Dela:

Varför finns det ingen Cato i Stockholm?

En invandrares syn på Slussen

Lika bra att säga det med en gång: Riv Slussen och bygg nytt!

Sådär ja. Jag bor i huvudstaden och anser mig ha rätt att tycka ett och annat om den. Invandrad eller inte. Jag betalar ju skatt här.

Jag började jobba i Stockholm i december 2003. Eller rättare sagt i Sickla. Jag fick tursamt tag i ett rum på östra Kungsholmen, 8 minuters promenad från Centralen. I nästan tre år trafikerade jag alltså Slussen till och från jobbet. Eftersom jag åkte buss sista biten gick jag alltid ner i de mörkaste delarna av komplexet till min busshållplats. En plats som f ö flyttade på sig då och då som för att hålla oss morgontrötta resenärer på alerten. Måndagar var värst. Då gällde det att obesmittad kryssa mellan helgens spyor, överblivna snabbmatsrester, kådisar, fimpar och begagnade prillor. Skräpkorgarna var fåtaliga och överfulla.

Sen fick jag en paus ett par år innan det var dags igen. 2008. Ett år till i samma smet. Den vittrade betongen hängde fortfarande ihop majestätiskt över mitt huvud och motvilligt fascinerades jag av det miraklet. Sedan dess har jag hållit mig borta från regelbundna besök. Dock några oregelbunda visiter med kamera i dokumentärt syfte och några snabba passager med destination Hornsgatan 32. Det här året flyttade jag till Vällingby och fick längre till jobbet.

Det måste vara en naturlag att det i en demokrati uppstår en motreaktion till varje försök till förändring (förbättring). En predikant jag hörde för decennier sedan åskådliggjorde detta på ett mycket levande sätt. Om ett träd får för sig att låta en gren växa ut åt något håll (här lät han sin ena hand förflytta sig från bröstet och vågrätt utåt) så växer det genast ut en rot på andra sidan (vilket illustrerades med det motsatta benet). Och så är trädet i balans och inget ont inträffar. Även om det går extremt långsamt så växer trädet.

På samma sätt verkar det vara i den lokala politiken. Motståndsrörelserna mot olika projekt är lika många som politikernas förslag. Dessutom tillkommer nya kreativa förslag från dem som inte ens får betalt för det vilka i sin tur får motståndare. Det är inte att undra på att alla förändringar tar tid i Långsamhetens paradis Sverige. Det tar tid att utreda sörjan av ritningar, skisser, skrivelser och demonstrationer. Det är heller inte konstigt att allt som faktiskt sker, sker alldeles för sent. Och när ett projekt är färdigt är det lika bra att börja jobba med nästa steg på samma ställe för att komma i fas med behovet som uppstår om femtio år eller så. På så vis kan man synka ihop behovet med långbänkens slutfas. Har jag inte rätt? 

I Förbifarten kan väl nämnas omvägen om Stockholm som jag som Västerortsbo gärna ser att den påbörjas med det snaraste. Jag är definitivt motståndare till motståndsrörelsen i denna fråga också. Mer om detta en annan gång.

Mellanformataren

PS
Jag väntar fortfarande på den dag då Stockholms invånare utbrister i ett samfällt och entusiastiskt JA till något projekt som våra förtroendevalda vill genomföra. En sån där utopisk och gemensam Äntligen!-upplevelse som sprider glädje i kommunen =) Om vi vara bygger något som alla ångrar kan detta ske förr än vi anar. Och jobben säkras i framtiden.

PPS
Som vanligt är jag inte helt allvarlig utan försöker bara se det lustiga med en del företeelser. 

"Dörrarna stängs"

Fotnot
Cato d.ä. var en kraftfull senator i Rom och ansåg att Karthago skulle förstöras vilket också skedde  ca 149 f Kr.

Dela: