3,5/75

Betraktelser i mellanformat

24 mm helmanuellt

Om ett gammalt objektivs välsignelser på en digitalkamera

Varje sommar åker vi runt på loppisar både för nöjet och för att fynda om det går. Min fru fyndar oftare än jag men den gången jag ska skriva om nu var det min tur. Det var på bakluckeloppiset en söndag på Rosenhill som jag träffade på en amerikan som sålde lite Nikongrejer. Året är 2010 eftersom det här inlägget också blir historien om månadens profilbild.

Bakluckeloppis på Rosenhill. Den där Opeln var inte till salu.

Amerikanen. Han är gift med en svenska och bor i Sverige och var på tillfälligt besök hos bekanta i Hässelby. Han passade på att sälja lite Nikongrejer.

Eftersom jag sällan gör några inköp på loppisar hade jag inte några pengar med mig men vi löste det ändå. Jag hämtade objektivet senare hos hans bekanta.

Det objektiv jag köpte av honom var ett 2,8/24 mm för 200:-. Med det på min D80 med brännviddsförlängning på 1,5 ggr fick jag alltså ett 36 mm. Det var det jag var ute efter.

En av de första bilderna jag tog med objektivet blir nu månadens profilbild. Jag testade objektivet och det blev bra med en gång.

Profilbilden är beskuren till kvadratiskt format.

Lite senare satte jag på 24:an när vi gjorde en utflykt till Ulriksdals slott. Där pågick en trädgårdsutställning där olika trädgårdsdesigners hade gjort var sitt förslag på uteplats. Här kommer några bilder från den utställningen. Alla bilder är tagna med den gamla helmanuella 24:an.

Mellanformataren

PS
Numera kör jag 24:an på mina fullformatare istället.

Postat 2013-05-01 07:41 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

8,5 cm glas och mässing

Om nöjet med manuell fotografi

För första gången i verkliga livet var jag på LP Fotos auktion den 28 april. En mindre samling gubbar (varav ett flertal verkade särskilt kufiga och nördiga, ni vet såna där som kan allt om objekten), några yngre män och ett fåtal kvinnor. Uppköpare från nära och fjärran var på plats och bjöd på allt möjligt skumt. Det här var intressant. Förmodligen var skaran av onlineköpare mycket större. Men det kunde man förstås inte veta. Själv var jag intresserad av ett fåtal objekt och redan innan auktionen hade jag bjudit online på en del. Mitt första köp denna dag blev tre riktigt fina magasin till min Bronica S2A. Visserligen av den äldre sorten för S2 där man "bara" kan köra 120-film. De nyare tar också 220-film men det använder jag så sällan och jag har redan några magasin som tar den filmtypen.

Huvudintresset för mig denna dag var dock några objektiv till min Nikon S. Speciellt ett 3,5 cm/1,8. Jag tvekade dock för länge på detta objektiv och klubban hann före. Det gick för 4.400 (+avgifterna). Jag revancherade mig dock på ett 8,5 cm/2,o som jag vann efter en kort budgivning för blygsamma 2.300 (+avgifterna). Objektivet hade jag tittat på i affären strax före auktionen och sett att det var i utomordentligt gott skick. En kvinnlig uppköpare tittade nyfiket på mig. Nöjd över kapet lämnade jag auktionen utan att tänka mig för. Några objekt senare gick ett par originalsökare för 8,5 cm under klubban. Ja, ja, en annan gång.

Objektivet sitter nu på kameran och första rullen med detta objektiv är under tagande. Och det är riktigt kul, det här. Jag har "upptäckt" att det är riktigt trevligt med det här korta telet. Man kommer nära utan att vara närgången, om man säger så. Perfekt för min inriktning på porträtt de närmaste åren.

Det här ekipaget är inte för veklingar. Det väger 1200 nakna gram. Inte ett gram elektronik eller batteri. Det lockar fram den riktiga fotografen, han som vet hur allt fungerar men kanske inte är någon expert på datoriserade kameror. Man behöver inte vara en nostalgiker eller retronörd för att hantera det här ekipaget, alltså. Bara nyfiken och tillräckligt kunnig.

Det är ju några manuella operationer fram till bilden.

1) Mät ljuset och bestäm bländare och tid

2) Ställ in önskad bländare och tid

3) Fokusera i mätsökaren och avläs avståndet

4) Ställ in avståndet på universalsökarens parallaxjustering

5) Titta och komponera i universalsökaren

6) Ta bilden

7) Dra fram film för nästa bild

Lätt som en plätt!

Hela ekipaget är från 50-talet utom softreleasen på slutaren som är en nytillverkad kopia på Nikons original. Sökaren är en universalsökare för Leica, för tillfället inställd på 8,5 cm. Huset är från 1954. Jag har inte kollat upp serienumret på objektivet men att brännvidden anges i cm borgar för att det är från 50-talet. Kameratillverkarsamfälligheten övergick unisont till mm på senare halvan av 50-talet.

Bilder dyker förstås upp i retrokamerapoolen vad det lider. Håll utkik.

Mellanformataren

PS
Jag retas ohejdat med särskrivare och skriver som jag lärde mig att svenska ska skrivas. Den som stakar sig på fler än två stavelser borde läsa gamla böcker på svenska =)

Postat 2012-05-12 12:59 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Ny tagelskjorta - den gamla behöver tvättas

Byta Dogmalöfte eller inte, det är frågan

Mitt nuvarande Dogmalöfte är ganska gammalt vid det här laget. ZM, Sonnaren, Tmax400 och Xtol har funkat fint och var trevligt.

Gammalt löfte

Men ombyte förnöjer så nu vill jag byta, och byta till en större utmaning. Men vad? Så här funderar jag.

Ta en brännvidd som inte många väljer eller ett säkert kort? 15, 90 eller favoriten 35?

Zeiss ZM eller en helmanuell? Rentav en spegelreflex? Eller mellanformat igen?

Ska jag bara ange 400 ISO och därmed öppna för andra filmer? Eller köra digitalt?

Ska jag byta framkallare? Är det tillåtet att framkalla i Lightroom och Silver Efex Pro, tro?

Så många alternativ! Men bara fyra beslut.

Men inte idag...

Obeslutsam mellanformatare

Postat 2012-02-10 21:41 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Absolut gehör

Om förmågor som kan vara förbannelser

Jag känner några människor som har absolut gehör. Ni vet, de där som vet precis vilken ton man tar bara genom att höra den. Och skulle man ta tonen lite mellan de riktiga tonerna så hör de det också även om man sjöng helt rent på den tonen. En del kan tycka det är gräsligt att höra en melodi som spelas i "fel" tonart så till den milda grad att de helt berövar sig själva njutningen att höra sången eller melodin. Jag lärde mig tidigt att spela efter noter och än idag kan jag spela ett stycke rakt av med noter framför mig på ett flertal instrument. En del avundas mig den förmågan men jag är mer avundsjuk på de som kan dra en låt bara genom att ha hört den och utan att kunna läsa noter! Det kan inte jag!

Ja! Vi slutade samtidigt!

När jag gick i skolan inspirerade mina föräldrar mig att stava rätt. Jag fick en krona för varje rättstavningsskrivning som hade NOLL fel. Jag samlade på frimärken på den tiden så den moroten fungerade. Ett paket främmande frimärken kostade 2 kronor på EPA. Är det så konstigt att jag längtade efter rättstavningsskrivningar? Men på köpet blev jag världsmästare på att se stavfel! =) En gång läste jag en bok som var så slarvigt korrekturläst och så fylld av stavfel att jag bara gav upp. Jag orkade inte läsa vidare! Nu har jag lyckats övervinna det här handikappet med åren och läser numera obehindrat hur många stavfel och särskrivningar som helst utan att förlora andemeningen. Eller ens fattningen. Jag njuter av berättelsen istället.

Glosögd förstaklassare ht -61

På 70-talet fanns det en tidning som hette Radio & Television där det ofta var mycket snack om olika förstärkares egenskaper och specifikationer. Begreppet "guldöron" myntades i den vevan och somliga hävdade att det minsann gick att urskilja huruvida slutstegen hade tantal- eller elektrolytkondensatorer, eller om det var en rör- eller MOSFET-slutsteg, om genomföringskondensatorerna hade polyester eller polykarbonat som dielektrikum. Jag tvivlade redan då på att de kunde säga vad de lyssnat på för musik under de blindtest som tidningen utförde för att kunna konstatera om guldöronen hade rätt.

Silveröron på Kattholmen

Fotografin är inte förskonad från sina egna absolutister. De renläriga objetivnördarna som inte kan se en bild utan att se alla fel på objektivet som använts. Distorsionernas, upplösningarnas och de akromatiska abberationernas obehärskade stigfinnare. De som lusläser en bild efter krökta linjer, pixel för pixel eller korn för korn men sedan inte kan säga vad den föreställer. Arma stackare! Det är nåt sjukt när en upplösningstavla eller MTF-kurva är mer intressant än ett riktigt levande motiv av något intressant. Jag skulle vilja kalla dem för bildblinda marodörer. De förstör sin egen upplevelse av bilderna med sitt missriktade fokus. Och de förstör andras upplevelser av samma bild när de tvingas höra deras besvärjelser och analyser.

Upplösningstavla "Riktig" bild

Det är naturligtvis så att det finns en oerhört stor erövrad kompetens inom olika områden i livet. Men när kunnandet blir för stort verkar det beröva oss glädjen och njutningen i livet.

Mellanformataren

PS
Det här är min oförfalskade åsikt. I det perfekta landet Sverige har vi åsikts- och yttrandefrihet och behöver således inte skämmas för det eller gå i fängelse utan att passera Gå. Den dagen regeringen beslutar begränsa dessa rättigheter är det dags att ta upp emigranternas mantel och bege sig till andra förlovade länder.

PPS
Nu har jag nog retat upp tillräckligt många purister så innan kommentarsfältet fylls med beska ord och sanningar ber jag alla att först ta det här med glimten i objektivet. Jag blinkar med centralslutaren i Rolleiflexen.

Postat 2012-02-07 12:03 | Permalink | Kommentarer (15) | Kommentera

Min kamerakrönika - Epilog

Nutid och därefter...

Nu när kamerakrönikan är slut kan man undra vad nästa steg ska bli. Helt säkert kommer det att bli flera kameror i mitt liv. Nörderiet med gamla kameror tar inte slut redan vid 57 års ålder. Inte heller slutar tillverkarna att utveckla fina kameror. För mig återstår några gamla godingar att erövra såsom ur-Contaflexen (TLR för 135-film), Contax IIa eller IIIa, den bästa M-Leican, en Leica 1A med sin hockeyklubba och varför inte en Corfield Periflex 1 i svinläder (udda SLR med periskopspegel). Storformat ligger nära till hands också. Jag har en 4"x5" på långlån av en kollega som jag fotar med då och då. Kanske skaffar jag en egen eller så renoverar jag min 8"x10" fältkamera med objektiv från 1896. Det slutliga nörderiet och toppen på min yrkeskarriär vore att skapa en egen kamera så som jag vill ha den. Så det är väl tur att jag har långt kvar till pension. I våras missade jag möjliheten att få vara med och konstruera ett nytt kamerahus för Hasselblad. Det hade varit något! Men jag hade ingen lust att börja veckopendla igen.

Här kommer nu en bildkavalkad på kamerorna i mitt liv.

1964 Nettar 515/16 1967 Agfa Isolette 1974 Praktica IVB 1979 Konica C35