3,5/75

Rosenlundare och andra bildstilar

Om varför svenskar är naturromantiker

Mitt i midsommarens oerhört traditionella väder sitter jag inne och myser med en bok mellan solstänken. Det både regnar och åskar  ute men i  mitt knä ligger solen och gassar. Jag läser Kurt Bergengrens "Tänka med ögonen". På ett lättsamt sätt bogserar han min okunnighet genom den svenska fotografins historia under det senaste seklet.  Jag inser nu varför svenskar och svenska amatörfotografer är naturromantiker. Det är Svenska TuristFöreningens fel! Alltsedan deras första årsbok med fotografier kom ut 1897, med den nya tekniken autotypi för att återge bilder i tryck, har svenskarna matats med bedårande bilder av Sverige och svensk natur på ett sätt som lockade dem alla ut för att själva undersöka hur det verkligen är med den saken. Eftersom amatörfotografin tog fart i samma veva tog man kameran med sig för att föreviga intrycken och njuta av sina fotografiska  landvinningar i vintermörkret.

Till en början skedde detta i den egna bostadens närhet men allteftersom folkhemmet byggdes och lagstadgad semester infördes, välfärden ökades och resandet blev överkomligt  letade sig svensken allt längre ut i Sverige för att upptäcka den överdådiga naturen. För att se det andra hade sett med sina kameror och själva ta sina egna kopior av samma motiv. En tussilago i Norrland är inte likadan som en i Småland! Men dalkullor finns bara i Dalarna. Man anar också att följden blev svenskarnas ivriga lust att campa, först med cykel och tält, senare med bil och tält  för att slutligen dra ut med bil och husvagn. Livet och äventyret utvecklas!

Åskilliga fotografer vidtog fotografiska expeditioner för att ta bilder för STF:s kommande årsbok för att nära de bild- och äventyrstörstande svenskarna. Rosenlundaren föddes. Den första svenska bildstilen med vitstammade björkar i dimma, gyllenbruna furor i kvällssol (och svart/vitt) medan en älg står och dricker vatten vid en sjö. En och annan människa avbildas med colgateleende och sportiga kläder när hon går över daggstänkta berg. Fotografins Hötorgskonst.

Även jag har lyckats med en tvättäkta rosenlundare! Rapsfält på Munsö tagen 2009 med en Rolleiflex. Om jag hade tävlat med den på 50-talet så hade den garanterat hamnat i STF:s årsbok! Även om den hade varit i svart/vitt.

Mätta på rosenlundska bilder väntade förstås så småningom en ungdomlig revolt mot den förhärskande bildstilen. Detta skedde åren kring 1950. Ett gäng unga fotografer, som kallade sig De Unga, ställde ut bilder som var allt annat än rosenlundare. Den nya bildstilen både häcklades och berömdes. Några av de unga for utomlands och fick nya intryck av, i Sverige, okända fotografer. Ett fönster öppnades ut från den svenska fotografins ankdamm när nya namn blev bekanta. Brassai, Cartier-Bresson, Capa m fl.

Mina egna försök till revolterande bildstil kan enklast åskådliggöras med ett par experimentella bilder från pappas mörkrum ca 1969. Den svenska bildstilen hade blivit mer experimentell på 60-talet. Negativen är 6x6 så jag använde antagligen en Nettar eller Agfa Isolette.

    
Stor bländare, tid B, oändligt avstånd och ruska på kameran lite. Bild!

Flitig läsare (läs tittare) av pappas fototidningar var jag förstås. Aktuell fotografi och Foto är de jag minns bäst. Mest tittade jag efter lättklädda flickor. Det var ju den sexuella frigörelsens decennium och det märktes i fotografin! Naket eller lättklätt var 60-talets bildstil. Långt från rosenlundska fotografier även om gubbarna i fotoklubben klamrade sig fast vid denna stil år ut och år in.

Långt senare ägnade jag mig åt att fotografera former (läs vägräcken), brandstationer och makalösa stilleben. Den tiden är lyckligtvis förbi. Men ibland får jag ett återfall och då är den nya digitala tekniken en tillgång. Delete-knappen är en Frälsare i nöden. Eller Återställare, hur man nu ser på saken.

Rosenlundaren är dock seglivad. Svensken och hans kamera är fortfarande fascinerad av naturen och i brist på bättre motiv fortsätter han att fotografera trädstammar, älgar och gråsparvar som om ingenting hade hänt på hundra år. Stillsamt tänker jag nog att det räcker att titta i gamla fotoböcker av Jan Lindbladh eller Sven Gillsäter för att se den exotiska naturen. Uppleva den gör jag med en enkel biltur ut på Ekerö. Utan kamera.

Mellanformataren

PS
Det här är ett kåseri och jag är inte petnoga med fakta. Verkligheten brukar vara mer komplicerad och jag tjusas av att göra förenklingar. Men i huvudsak är det som jag skrivit hur jag uppfattat K. Bergengrens förnämliga bok. Och jag har inte läst färdigt...

Dela:

Scoyt ålråjt

"Robert Stephenson Smyth Baden-Powell, Lord Baden-Powell från 1921, född 22 februari 1857 i Paddington, London, död 8 januari 1941 i Nyeri, Kenya, var en brittisk militär, författare och grundare av scoutrörelsen. Veteran från strider i Indien och Afrika. Vid boerkrigets inledning britternas yngste överste, 1903 general, tillika generalinspektör för kavalleriet. Författare till Scouting for Boys. Baronet 1922."

Så långt Wikipedia

Ett par decennier av mitt unga liv har ägnats åt scouting, "the BP spirit"-folket som försöker överleva i naturen och hjälpa gamla tanter över övergångsställena. Och allt mysigt och trevligt däremellan. Ja, det där med gamla tanter är väl lite överdrivet. Det finns sällan hårt trafikerade övergångsställen i skogen. Däremot kan det finnas en del gamla tanter i skogen men då är de i regel så friska att de ingen hjälp behöver. Jag har utstått otaliga läger och hajker, vandringar och myggeländen, elakartade scouter (som ännu inte impregnerats helt och fullt av scoutandan) och många trevliga ögonblick. Kort sagt, min tid som scout har gett mig många fina minnen och vänner som fortfarande pratar om det när vi träffas. Man förtränger myggbetten, yxan i foten och andra olyckor och kommer ihåg lägerelden, pinnbröden och de lyckosamma strapatserna. Här kommer lite glimtar i form av bilder.

Min patrull Pidi 1974

Lägerbål 1975

En glad scout är ledarens bästa belöning

Några drar ut från lägret för att gå på hajk

Elden har en central roll inom scouting

Patrullen Biet på en av mina ledarscoututbildningar 1977

Profilbilden är hämtad från en av de sista scoutledarutbildningarna jag deltog i som ledare/lärare. Den är tagen av min fästmö Eva 1978. Kort därefter förlovade vi oss och i oktober bytte jag efternamn till Meldert, min mammas flicknamn taget 1942 av syskonen Johansson.

Mellanformataren

PS
Ni vet väl hur man gör upp eld? Man gnider två torra scouter mot varandra!

Nästa månad händer nåt speciellt...

Dela:

Aftermara

Dela:

Capa till morgonkaffet

Nu är jag utan uppdrag igen och då flyter dagarna på i lite långsammare takt och man har tid att läsa lite mer. Den här veckan har jag nästan hunnit igenom Robert Capas bok Krigsfotografen. Många bra bilder och en lättläst story. Mitt bokmärke var en bit framkallad film =) Boken rekommenderas varmt.

Dela:

Det är jag som är Draken

Lika bra att säga det med en gång. Jag är ingen hjälte. Det är jag som är Draken. Här är jag illa ute när Hjälten Göran fått tag på mig. Den snuskigt sköna prinsessan glömmer jag nu. Göran är en förfärligt tuff rival. Skyr inga medel. Svärd och pansrad häst mot min krokodila hy. Jag dööör...

Hjälp! Han trampar på mig!

Lämna mig ifred! Jag dööör...

Dela: