Pro Memoria

Mitt fotografiska minne

Fotoboken - den moderna varianten av fotoalbum

Om att göra bilder tillgängliga = Lätta att ta fram och titta på

Jag är ett stort fan av bilder på papper. Förr förvarade man dem i album eller kartonger. Eller i kuvert som man fick från fotolabbet där också negativen fick ligga. Körde man diabilder så satte man dem i ramar och förvarade i magasin. De blev inte så lättillgängliga då man måste ha en projektor och duk och allt måste sättas upp för att kunna se dem.

Album tycker jag är det optimala från den tiden. Numera har fotoboken tagit över och till ett rimligt pris. Pappersbilder i ett album kostar ganska mycket om man tänker efter. Fotoboken kan göras både personlig och snygg. Framför allt är den lika lättillgänglig som ett album och tar dessutom mindre plats i bokhyllan. Albumen blir gärna tjocka med tiden.

Jag har länge tänkt göra årsfotoböcker med de bästa bilderna från det året men har aldrig kommit till skott. Likadant är det med min idé att göra en "Farfars bok" till mina barnbarn. Något att minnas mig med när jag är borta. Nu närmar jag mig ju pensionen och då blir det förvisso tid att göra slag i saken men jag tänker nog börja tidigare. Det lär nog ta sin tid.

Jag har gjort en enda fotobok så här långt. Jag var nöjd med den men ska nog välja annat papper nästa gång.

http://www.blurb.com/b/2913448-street

Eders Hängivne

PS
Och snart drar jag igång mörkrummet igen. Vintern är den bästa tiden för silverarbetet.

Postat 2018-09-01 11:20 | Läst 10027 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Studentspinn-off

När han ändå skulle ta bilder...

Jag har två yngre bröder. När den äldre av dem skulle ta studenten så fotograferade pappa honom med Rolleicorden. Förstås. Same procedure as every year. Eftersom kameran var framme och jag var hemma tog han ett par bilder på mig också. Det var helfigursporträtt i en pinnstol. Jag har croppat bilden som får bli juli månads profilbild.

Bilden är tagen i juni 1976 och till vardags gör jag vapenfri tjänst som brandman på Arlanda flygplatsbrandkår.

Eders hängivne

PS
Det blir inget PS den här gången heller. 

Postat 2015-06-30 19:52 | Läst 9330 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Åh, dessa sittningar

Om att vara barn till en flitig amatörfotograf

Minst en gång om året var det sittning för pappa amatörfotografen. Då kändes det mest avskyvärt tråkigt men idag uppskattar jag bilderna oerhört mycket. Det var förstås angeläget att dokumentera den uppväxande barnaskarans fysiska utveckling. Jag har naturligtvis gjort samma sak själv med mina barn förutom att vi sällan ställde till med en sittning av den här typen. Det blev mest bilder i situationer, eller i farten. Ungar sitter ju sällan stilla. Men jag satt stilla och svettades i lampljuset. Här är april månads profilbild. Tagen 1962. 8 år och går i andra klass.

Jag blev en hängiven amatörfotograf, jag också.

Bilden tagen med en Nettar 515/16. Film okänd.

Eders hängivne

Postat 2015-03-31 17:42 | Läst 10096 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Tankar om ord

"Man får ju akta sig så att man inte skräpar ner med sina ord", sa Sidner 

 

När jag var grabb trodde jag att när en människa hade sagt en miljon ord så dog hon. Då var hennes tid på jorden slut. Jag lever fortfarande så min kvot är nog ännu inte fylld. Men så säger jag inte så mycket längre heller. Slutat att sjunga har jag också. Jag skriver mycket istället. Men de orden räknas inte på samma sätt. Det finns nog ingen begränsning för då skulle alla författare dö unga. En del av dem gör så ändå men säkert av andra orsaker. Det gäller inte heller alla dem, som omedvetna om den omgivande världen, SMS:ar frenetisk inne i sin egen bubbla på två ben. En egen liten värld i den stora. Man skräpar ner med sina ord, obekymrade om att orden tar slut en dag.

Dragsön, Slottsbron 1960

Ska man säga något borde man använda de viktiga orden. De som är kärnfulla och säger mest utan att bli för många. Jag tröttnar fort på att lyssna när orden inte säger något, därefter hör jag bara surret från pratet och registrerar inget av vikt. Jag går in i min egen värld och låter tankarna vandra sin egen väg, ta mig till andra platser och lyssna på något annat. Särskilt ofta händer det i kyrkan när jag försöker lyssna på en predikan med många ord som inte säger så mycket. Många idéer tillkommer i sådana bubblor i ordskräpsmiljöer.

En del människor pratar fortare än jag lyssnar. Som om det var en tävling att komma först till punkt. Eller också är det för att hinna säga allt innan jag avbryter. Eller att det jag eventuellt har att säga inte har någon betydelse. Ja, en del älskar att höra sin egen röst. De har aldrig lärt sig att uppskatta tystnaden.

Ofta lyssnar jag till ny, ännu oskapad musik medan jag väntar på att ordskräpet ska ta slut. Du kan inte ana vilka symfonier som skapats innanför mitt skallben mitt under värdelösa ordstormar. Större delen av mitt liv har jag ägnat åt musik. Men en dag tog musiken slut, men jag minns inte vilken dag det var. D v s den musik jag gjorde själv eller tillsammans med andra. Musik är värdefullare än ord, ty den skapar starka känslor. Omedelbart. Nu har jag slutat att lyssna på musik också.

"Ståbas" redan 1960. Långt senare spelade jag på riktigt.

En del musik innehåller ord, en del viktigare än andra. Men det skräpas med orden i musiken också. Så man måste välja att lyssna på den viktiga musiken med bra ord och stänga öronen för den andra. Sjungna ord som är bra har en dubbel ingång i mig. Förstånd och känsla dansar i fullkomlig harmoni när orden och musiken är lika viktiga.

Musik med viktiga ord

Inget sagt ord kan någonsin tas tillbaka. Man kan bara hoppas att ingen har hört de dåliga orden. Och tänka sig för innan man säger något nästa gång.

Eders hängivne

PS
Låt oss, likt ansvarskännande hundägare, plocka upp ordbajset efter oss så att ingen trampar i det.

PPS
Det inledande citatet ur Göran Tunströms "Juloratoriet" blev inspirationen till detta inlägg.

Postat 2015-02-21 15:15 | Läst 9533 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

En fotografisk resa

Om min bildresa i tid och rum på Facebook

Jag har startat en publik resa på Facebook för alla vänner och följare. Men eftersom jag gör (nästan) allt publikt på Facebook kan alla se mina bilder. Det jag gör är att lägga upp ett nytt "cover" ett par tre gånger i veckan. Det är förstås bara fragment, dessutom i dubbel bemärkelse.  Ett Cover i Facebook är 851x315 pixlar så jag har alltså beskurit alla bilder mycket hårt. Det har ofta varit mycket svårt, ibland lätt, men också oerhört intressant att fundera på vad som ska exkluderas och inkluderas. Jag har flyttat utsnittet åtskilliga gånger på en del bilder medan andra ger sig ganska lätt. Alla bilder kommer automatiskt att hamna i ett Cover album på Facebook så med tiden blir det en del att titta på. På första bilden har jag rullat ut röda mattan för alla. Mycket nöje på min bildresa. 

Resan pågår alltså på Facebook. Har du inget konto? Starta ett och häng på. Du kan vara hur anonym du vill.

Eders hängivne

 

PS
Jag beundrar Vivian Maiers bilder men gör precis tvärtom, jag delar med mig innan jag dör. Mina bilder är kanske inte lika mycket att se på som hennes men vänta femtio år så är det nog annorlunda =) 

Postat 2014-07-21 10:20 | Läst 8002 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 3 ... 19 Nästa