3,5/75

Naturfotografi

Om hur det är att vara sämst i klassen

Jag är djupt imponerad av en del fotografers förmåga att göra naturen rättvisa. Lite avundsjuk också kanhända. Nu känner jag mig själv ganska bra och vet att jag inte har det där riktiga drivet och intresset när det kommer till att avbilda naturen. Flora och fauna är inte min grej riktigt. På sin höjd kan jag närma mig landskapsfotografering. Gärna det storslagna (som måste vara omöjligt att misslyckas med, inbillar jag mig). Och gärna med något kännetecken på civilisation och människors närvaro. Det blir inte så många bilder i det här inlägget men det är inget att oja sig över. Det handlar mest om andra fotografer. De som kan.

Storlaget på Ekerö. Min första bild med storformatskamera

Träd är rätt kul också. Finns där hela tiden. Bara att åka och hälsa på

Jag imponerades mycket av Nick Brandts utställning On this Earth, A shadow falls. Hans magnifika djurporträtt lämnar nog ingen oberörd. I alla fall inte mig. Om man bara kunde...

Här för leden hittade jag en annan landskapsfotografigigant, Clyde Butcher. En sån där som likt Ansel Adams  kör med de stora negativen och gör stora kopior i bassänger. 

Det viktigaste han säger är att bilderna ska vara så stora att man får en känsla av att vara där. Där tror jag han har rätt.

Mellanformataren

PS
Jag har i alla fall gott om mellanformatsfilm i frysen. Vi får se om det kan bli nåt... 

Dela:

Mina bokfynd - 9

In the picture. Self portraits 1958-2011. Lee Friedlander

Jag såg boken första gången för två veckor sedan på Ellens. Jag tror det var Alf Jagnell som hade den med sig. Jag blev såld direkt på den. Måste-ha-bok. Beställde den förra veckan från Adlibris och igår kom den. Som jag skrivit tidigare så tänker jag köra hårt med självporträtt ett tag för att samla på mig profilbilder att byta till när mina historiska profilbilder tar slut. Därför kom den här boken som på beställning! Jag kan bara tänka mig Vivian Maier som konkurrent till den här bokens fantasifulla självporträtt.

Två tegelstenar bred och en dito tjock. Kostar en del men är värd varje krona! Här kommer lite prover att reta nyfikenheten med.

Vid varje bild får man veta var den är tagen och vilket år. Friedlander använder bara Leica och en rolig sak man kan se är hur han byter modell under åren.

Vad bra att min Leica M3 har en självutlösare som fungerar. Men den var lite för lätt för att hålla kvar uppslagen...

Hans fantasifulla självporträtt är en dröm för alla självskjutare som en inspirationskälla åt de egna försöken. Personligen tänker jag nog inte så mycket på att kopiera utan snarare att på hur jag ska kunna ta mina egna på ett lika fantasifullt sätt.

Hmm, hur tog han den här då? Vad är det jag ser egentligen?

Här har han använt naturen för att ge sig själv en speciell karaktär.

Här också

Eftersom bilderna spänner över en ganska lång period får man som bonus se hur han, och hans fru som är med i en hel del bilder, åldras. Det kommer till barn som finns med i självporträtten och man ser hur de växer upp. Så småningom dyker det upp barnbarn som naturligtvis också får delta i självporträtten med farfar/morfar.

Han använder blixt ibland och ibland på ett okonventionellt sätt. Här finns många exempel på kreativa  uppslag för självporträtt.

Trycket i boken är alldeles utmärkt. Alla bilder är svartvita och med en rik gråskala att bara njuta av.

Mellanformataren

PS
Det här är förstås inget för den som inte gillar att ta bilder på sig själv. Om man inte gillar att kasta bort pengar, förstås =) 

Dela:

Gotland runt med en gammal besättning

Om en retrosemester

2009 blommade min analoga galenskap ut ordentligt. Men som den lyckliga skit man kan vara hade jag kul med fotograferandet som aldrig förr. Gamla kameror flockades hemma under våren och efter Midsommar åkte vi på semester till Gotland, frun och jag. Och ett flertal gamla kameror. Det här inlägget för nästa profilbild kommer endast att innehålla bilder tagna med kameror som tillverkades före den digitala eran. Min D80 fanns förstås med och jag tog bilder med den också men de visar jag inte den här gången.

Vi bodde på Strand hotel. Leica M3 (1955) + Ultron 1,9/28

Rum 333 hade den här utsikten. Zeiss Ikon Super Ikonta 532/16 (1939)

Visby ringmur. Zeiss Ikon Super Ikonta 532/16 (1939)

Vi hade Visby som bas och gjorde dagsutflykter åt alla håll. Den första till Fårö.

Vi skådade raukar på Fårö. Zeiss Ikon Super Ikonta 532/16 (1939)

Besökte fiskeläget Helgumannen. Bronica S2A (1973) + Nikkor 2,8/75

Leica M3 (1955) + Ultron 1,9/28

Vi gick i kloster i Roma. Rolleiflex 3,5A Automat (1952)

Klostret har blivit nöjespalats. Leica M3 (1955) + Ultron 1,9/28

Vi hittade till Krusmyntagården. Contessa Nettel Piccolette (1921)

Piccoletten verkar ha fått starr så nu håller jag på med ett linsbyte. Den ska få nytt liv som hålkamera.

Vallmo fanns det överallt. Men de stod inte stilla! Zeiss Ikon Super Ikonta 532/16 (1939)

Någonstans på västkusten. Härifrån såg vi Stora och Lilla Karlsö. Leica M3 (1955) + Ultron 1,9/28

Minns inte var dessa utredningsdetaljer hängde. Leica M3 (1955) + Elmarit 2,8/90 (1960)

Tillbaka i Visby. Botaniska trädgården. Rolleiflex 3,5A Automat (1952)

Rolleiflex 3,5A Automat (1952)

Och så var resan slut. Och frun också. Här uppe på klinten strax söder om Visby. Rolleiflex 3,5A Automat (1952)

Månadens profilbild är dock tagen på Millesgården. Rolleiflexens självutlösare funkar inte så jag balanserar kameran och trycker av på armlängds avstånd. Närgränsen på objektivet ligger på 0,9 meter så jag fick sträcka ordentligt på min lekamen.

Rolleiflex 3,5A Automat (1952)

Mellanformataren

PS
Det var både första och sista gången jag tar med så många kameror på en resa. I maj åker vi över Atlanten och då blir det bara två, en digital och en för film. Men helt säkert flera objektiv.

Dela:

Babyn är laddad

Och det var längesen sist...

Det är något visst med att sätta in en rulle i en kamera.  Jag har flera som står tomma och det är frestande att bara sätta i en rulle för den där trevliga känslan av förväntan som uppenbarar sig när man förseglat bakstycket. Vårluft, på nåt sätt. Aaah.

Rolleiflex Baby från 1958 med efke R100 bakom objektivet. 100 ISO svartvitt.

Mellanformataren

Dela:

Mina bokfynd - 8

Hallarna i Paris, Sven Aurén. Fotografier av Tore Johnson

Jag fick först låna boken av fotovännen Anders Berlin. Sen hittade jag den på Tradera och köpte den. Det är en sån där bok som man kan läsa flera gånger och ändå ha behållning av den. Såvitt jag vet kan man bara få tag på den på bokantikvariat eller Bokbörsen. Den är tryckt 1967 och berättelsen har ingen aktualitet idag så nytryck är osannolikt.

Det här är ännu en bok där berättelsen står i centrum. Den är lättläst och medryckande. Jag är lättlurad. Jag gillade boken och fick snart en känsla av att jag måste åka dit och fotografera härligheten. Det dröjde en bit in i boken innan jag insåg att de månghundraåriga Hallarna i Paris inte finns längre. De har blivit ett stort köpcentrum utanför staden. Snopet.

Boken inleds med en karta över Hallarna och var de olika varorna finns.

Hallarnas verksamhet börjar på natten. Arbetarna samlas och väntar på de första tecknen på varornas ankomst. Lastbilsmullret. Alla lyssnar spänt efter det första avlägsna dova ljudet.

Tore Johnsons bilder ackompanjerar väl berättelsen även om jag inte tycker att Tores bilder håller riktigt samma klass som annars. Tore Johnson är född och uppvuxen i Paris och kan säkert konsten att smälta in som fotograf i det här sammanhanget. Bilderna är av dokumentär karaktär. Trycket är inte så bra som man kunde önska men de rimmar ändå bra med atmosfären i berättelsen. Han har förmågan att se under ytan med sina bilder.

Sven Aurén är en begåvad berättare och som utbildad journalist väl förfaren med berättande reportage. Han var korrespondent för Svenska Dagbladet under en period i Paris och vid skrivandet av denna bok bodde han en period i närheten av Hallarna.

Kraftkarlarna är ett högt respekterat skrå i Hallarna. Det är de som hjälper till vid de tunga lyft, drag eller skjut som kan behövas lite varstans. Inträdesprovet är att, utan verktyg, bryta av hörnen på en tjock kopparplåt. Därefter bär de stolt tecknet på sitt yrke.

Vad kommer att hända med alla matställen när Hallarna flyttar?

Jag har aldrig varit i Paris men efter den här boken hade jag en obeskrivlig lust att åka dit. Men inte för att åka till de nya Hallarna i Rungis och La Vilette. Utan just för att besöka kvarteren där de gamla Hallarna låg.

Mellanformataren

PS
Det finns några exemplar på bokbörsen.

Dela: