3,5/75

Analogfotograferna Stockholm

Om Stockholms färskaste fotoklubb

Det har varit på gång ett tag och idag, den 1 maj, bildades föreningen Analogfotograferna Stockholm vid ett urtima årsmöte i den gamla nedlagda Konsumbutiken på Mejselvägen 33 i Västberga. Årsmötet samlade fem deltagare men fler intressenter finns.

"Föreningens ändamål är att bevara och främja den klassiska fotografins medel och metoder.
Föreningen uppfyller sitt ändamål genom att i sin programverksamhet vara inriktad på alla aspekter av analog fotografi, erbjuda kurser i analog fotografering och kemibaserad framställning av negativ och kopior, samt alternativa tekniker."

Första styrelsen består av Mikael Gustafsson (ordf), Calle Efvergren (kassör) och Elias Åkerlund (sekreterare).

Den här bilden är från ett förberedande möte.

Eftersom sommaren är nära kommer programverksamheten att starta på allvar efter sommaren. Styrelsen har en del att klara ut innan dess.

Intresserade nya medlemmar är välkomna att anmäla sitt intresse till Mikael Gustafsson. Medlemsavgiften beslutades till att vara 300 kr per kalenderår. För det priset får man tillgång till ett välutrustat mörkrum förutom alla innehållsrika klubbmöten.

Mellanformataren

Dela:

Internet är inte så bra som man tror

Eller: Hur tusan gör man handretsuch på mörkrumskopior?

Jag är inte bra på att retuschera mörkrumskopior även om jag hållit på ett tag. Ett litet tag. Jag betraktar mig nog som nybörjare. Det känns lite nervigt när man vet att några riktiga mörkrumsfantomer kanske tittar på mina bilder på lördag. På lördag ställer jag ut på det fria Gnestaplanket. Ja, alltså, om jag hinner innan det blir fullt.

Det är lättare att plocka bort dammprickar i photoshop, helt klart. Men papperskopiorna går inte in i burken. Det här är "slow photography" hela vägen. Men roligt är det, och skönt att veta att man kan lära sig något vid min ymniga ålder. Jag försökte hitta lite i ämnet på internet men se, det sket sig. Allting handlar om retuschering i photoshop. Jag kanske kan hitta något om retsuch på mörkrumskopior på sidan 5011 i sökresultatet. Bläddrar lite i Rune Jonssons bok "Fotografera i svartvitt" och se där, flera sidor om retuschering. Internet, ha!

Mellanformataren

PS
Nu återstår en presentation. Men det är ju bara skrivgöra. Lätt som en plätt. 

Dela:

Handflatsstora bilder

Om storformatets roligheter

Förra veckan samlade jag ihop mina storformatsbilder och skickade till Crimson. Ett tiotal blad av positiv film och lika många negativ färg tagna under det senaste året. Om någon tycker att det är dyrt att fotografera med rullfilm så är inte storformat på handflatsstora blad bättre på den punkten. 65 kr per blad tar Crimson för framkallningen och bladen kostar ungefär lika mycket i inköp. Än värre blir det när jag startar min 8"x10"-kamera där 25 blad FP4+ går på en knapp tusing. Jag är svårt frestad att försöka. På en auktionssajt nyss erbjöds oexponerade torrglasplåtar i oöppnad förpackning i dennna storlek. Mer autentiskt kan det väl inte bli. Men resultatet torde vara katastrofalt med så gamla plåtar. Jag har annars egna glas liggande som jag plockat ur ramar. Dessa kan nog beläggas med emulsion och användas direkt i den stora kameran vars kassetter är gjorda för glasplåtar. Ja, ja, vad är väl en bal på slottet...

Så såg det ut för ett år sedan.

Det här tog jag kort på. Ekerö kyrka från landsvägen.

En stund senare landade jag vid Munsö kyrka och testade perspektivkontroll. Jag rätade upp kyrkan från att falla bakåt. Men för att det inte ska se onaturligt ut gjorde jag inte väggarna perfekt vertikala.

På hemvägen stannade jag till vid Drottningholm och avbildade det fina slottet från parken.

Och sista bilden den gången blev hemma på tomten. Till en del grannars undrande kommentarer. "Vad tar du kort på?" "Är det där inte onödigt krångligt?" Hobbylösa nutidsmänniskor!

Höstprakt i Vällingby.

Storformatsfotografi, har jag upptäckt, är rena medicinen för den stressade nutidsmänniskan. När man har hållit på en stund kan det nog jämföras med vara i trans. Det har jag mig veterligen aldrig varit i men jag kan gissa lika bra som vem som helst. Bara laddningen av bladen i kassetter, om än med helt mekanisk rörelsemönster, blir en akt av drömlik meditation i totalt mörker. Arbetarskyddsstyrelesen har säkert ett och annat att invända om monotona arbetsuppgifter men sånt bryr sig ingen entusiast om. En nyttig övning i blindhet. Att lära sig var grejerna finns och inte tappa något. Efter detta är det lätt att beundra dem som är blinda och klarar allt utan att någonsin tända ljuset.

Jag laddade kassetterna på fredag. På lördag var jag på fotomässan. På söndag fotograferade jag tv-eken och hemkommen kände jag mig uppiggad och gav mig i kast med att fota kamerastilleben i svartvitt på de nyladdade handflatsstora negativen. De bilderna ska ni inte få se här.

Bråttom är ett fult  ord i storformatsfotograferingens härad. Bråttom finns inte. Punkt. Bara att rigga kameran med rätt orientering av 4"x5"-tums kassetter är en akt med tungan i rätt mun. Skynke har jag inget men min kollega som långlånat ut utrustningen bilade en schaktsökare. För mig som är en erfaren Rolleiflexfotograf var det förstås förstavalet. Jag försökte använda en svart jacka vid ett tillfälle och det gick bra men var ganska bökigt. Ett riktigt skynke är nog bättre. Objektivvalet denna gång blev normalen på 135 mm. Storformatsobjektiven är t o m enklare än ett bajonettfattningsdito. Kontrollerna är desto fler och här gäller det att koordinera sina båda hjärnceller, både den vänstra och den högra måste prata med varandra. För att göra skärpeinställning och komposition måste slutaren vara öppen och innan man ska ta en bild måste man komma ihåg att stänga. Det gick bra för mig "hver gang". Däremot förlorade jag ett par blad på att exponeringsmätaren var inställd på ett skyhögt ISO-tal medan filmen nöjde sig med 100. En positiv (typ dia) bild kan inte bli mer ogenomskinlig än dessa två. Annars gick det bra. Förutom en detalj. Att fotografera i befintligt ljus när det är mörkt gör bilderna ofantligt blå även om man exponerar rätt. Jag måste ha kört med svartvitt för länge och glömt denna egenhet med färgfilm och kvällsljus. Provade också att få ett stort skärpedjup med swing på objektivet. Det ser onekligen lite makabert ut med ett snedställt objektiv men på mattskivan var det allt annat än makabert. Skitfränt!

Nå, senaste sessionen med svartvitt har resulterat i 16 bilder på två timmar som ännu sitter kvar i kassetterna och väntar på framkallning. Måste öva lite blind laddning av bladfilmstanken först...

Inga misstag begågna som jag minns så yielden blir nog 100% och då ska det bli några maffiga kontaktkopior att dela med sig av i mörkrumsgruppen. Visserligen med nördigt innehåll men vaddå?

Mellanformataren.

Dela:

Tri-X i en 127-filmskamera. Kan de' va' nåt?

Om mörkrets gärningar, eder och besvärjelser i mörkrummet.

Lika bra att erkänna på en gång. Jag har inte varit så flitig med bloggen på ett tag. Det är mycket nu! Inte bara för att man fastnat utomlands i dåligt väder. Jag har avgett ett nyårslöfte som krävt en hel del fantasi. Inte bara av den konstnärliga sorten utan också den tekniska. Men är man ingenjör så är man. Problem ska lösas. Det är därför man valt det yrket. Alla ingenjörer har dessutom en egenhet. Gör det lätt för dig. Nu ska jag berätta om ett problem och hur jag löste det.

Problemställningen

Hur får man in en Tri-X i en Rolleiflex Baby?
Förutsättning 1: En Rolleiflex Baby kräver film i 127-format
Förutsättning 2: Tri-X finns inte på 127-rulle

(Det är nu ingenjören lockas till storverk samtidigt som han är så lat som möjligt.)

Förslag till lösning

Utnyttja en Tri-X på 120-rulle och skär den så att den blir lika smal som en 127-rulle.

Recept

1 st valfri mellanformatskamera för 120-film. Gärna en Zeiss Ikon Nettar, Agfa Isolette eller Franka Solida I med bildformat 6x6 cm
1 st knivblad av den brytbara typen
1 st kretskortslaminat ca 57x57 mm
1 st bit aluminium ca 5x5x20 mm
0,02 tub Plastic Padding
1 st 120-rulle Tri-X (kyl- eller frysförvarad och med ett develop-before-datum som ännu inte har inträffat)
1 st bra dag när du känner dig avkopplad och harmonisk
1 st tålamod av gudomlig natur
1 st mörkrum

Tillvägagångssätt

1) Välj kamera

 
Jag valde en Zeiss Ikon Nettar 517/16

2) Tillverka fixturen med kniv

Limma på aluminiumbiten på ena sidan av laminatets spår

Bryt loss ett par blad från den brytbara kniven och limma mot aluminiumbiten och låt den sticka upp ca 2 mm över laminatets yta.

Kan nån begripa varför jag köpte ett macro? Inget skärpedjup och tungt som bly!

(Det här är ingen instruktion för dummies. Jag förutsätter att läsaren kan tänka själv och inte har tummen mitt i handen)

3) Placera skärapparaten i kameran med eggen riktad mot startrullen

4) Sätt i Tri-X-rullen på startsidan (här till höger) och dra startänden över till mottagarspolen som sätts i på andra sidan.

5) Mata på startänden av filmen tills den fastnar och placera sedan ett finger på knivens topp medan du drar fram film. Då bryter kniven igenom papperet och processen kan börja.

6) Stäng bakluckan (innan svärmor sätter sig där). Lås.

7) Dra fram film utan att försöka exponera ända tills den tar slut.

8) Gå in i mörkrummet. Andas djupt och släck lyset.

Av hänsyn till känsliga läsare återges här fortsättningsvis endast de praktiska momenten. De verbala uttrycken har sannolikt ingen menlig inverkan på processen (men möjligen på resultatet).

9) Öppna kameran i mörkret och ta ur den skurna 120-filmen.

10) Linda av den 16 mm breda remsan som blir över och släng densamma i sophinken.

11) Frisera pappersslutet (i mörkret) så att du kan stoppa in änden i slitsen på en 127-spole

12) Linda upp filmen baklänges på 127-spolen. Tillse att filmänden, när den kommer,  går tätt in med papperet så att den inte bubblar sig vid fortsatt upprullning.

13) Om filmen, mot förmodan, skulle ha bullat upp sig är det bara att sätta på kaffet och inmundiga bullen till detsamma. Vill du inte ha bullen så får du lossa på tejpen och och låta fästa den igen medan du rullar in filmänden i spolen. Då fastnar filmen igen helt automagiskt.

14) Frisera papperets börjanände så att det går att trä in i slitsen på en 127-spole.

15) Duscha, ty nu lär du vara svett.

16) Sätt i Tri-X:en i din 127-filmskamera

Slutresultat

Laddad och klar

Mellanformataren

PS
Jag har avsiktligt undanhållit en del självklarheter. Tips och trix som den framsynte förberett sig på för att slippa tända lyset när filmen har byxorna nere. Vidare behöver jag väl knappast tipsa om lämpliga kraftuttryck att använda under mörkrumsarbetet. Jag har fullt förtroende för varje fotografs egen vokabulär i detta avseende.

PPS
Nu drar jag mig nöjt tillbaka, tar en dusch och går till sängs. I övermorgon är det Julafton. Ja, du märkte kanske att jag tog mig friheten att ändra på  ordningen och duschade sist. Konstnärlig frihet kallas det. En ingenjör behöver inte göra allt rätt. Bara resultatet blir rätt.

Dela:

Recept på D-76

OBS! Endast för filmnördar i utkanten av fotografisamfundet

Jag har fördjupat mig lite ytterligare i boken Detta är fotografi - dess medel och mål. Och häpnat över att Kodak redan 1945 avslöjar receptet på framkallaren D-76! Läs och tappa hakan du också.

Start citat

3 liter vatten (ej över 50°C)
8,0 gram Elon
400,0 gram Natriumsulfit, torr
20,0 gram Hydrokinon
8,0 gram Borax, pulvriserad
Vatten påfylles till 4 liter

Kemikalierna lösas i angiven ordning. Användes outspädd. Framkallaren blir med tiden grumlig av att kollodialt silver utfälles. Detta har dock ingen menlig inverkan på framkallningen.

Slut citat

Nå, den första ingrediensen är svår att lösa. Den kan bara lösas i luft och måste då värmas till 100°C. Men det står inget om luft i receptet.  Första buggen i boken.

Ta ett annat mått för säkerhets skull om du inte vill ha negativen tonade i brunt.

Men se upp! Har du kompisar som också framkallar själva kan det kanske bli en del kollegialt silver utfällt också.

Kamera för film. Ifall du glömt hur de ser ut...

Mellanformataren
Postponerande elev vid Eastman Kodak Institute, Rochester, NY

Dela: