3,5/75

Rödvin och ärtsoppa

Förra helgen var stentrist grå och mörk så jag stannade inne och fick en hel del nyttigt gjort. Och så kopplade jag av med lite stillebenfotografering. Och med risk för att bli bildspammare så lägger jag ut två bilder på samma motiv.

Och så i svart/vitt

Bilden tagen med en digitalkamera. Det ni! =)

Dela:

Bröllopsfotografen

Fästmön Eva och jag gifte oss 1979 så oktober månads profilbild får naturligtvis bli från bröllopet. Vi fotograferades i Ateljé Wikner i Säffle som inte finns kvar, har jag märkt. Men bilderna finns kvar och duger mycket bra till en profilbild.

Själva bröllopet ägde rum i Åmåls Missionskyrka som var vår hemförsamling. Det hade inte varit något bröllop där på många år så det kom mycket folk för att beskåda härligheten. Det hör till saken att vi båda hade en mycket stor gemensam vänkrets och många släktingar så bröllopsgästernas antal blev till slut drygt 150. Och då kunde inte alla komma. Festsalen i kyrkan var knôkfull som vi säger där borta i de västra provinserna.

Min farbror Roger hade lovat agera bröllopsfotograf. Han var ju utbildad på Fotoskolan och arbetade som fotograf på Televerket. Han gjorde skäl för namnet och agerade närmast som en paparazzi under hela festen men var passande diskret under vigseln. Nåväl, här är bilden som jag hämtat profilbilden från. Tärnan och marskalken gifte sig senare under sommaren på samma ställe.

Och bröllopsfotografen Roger såg ut så här 1955 när jag bara var ett år =)

PS
Det höll för tre pojkar och nitton år...

Dela:

DaKiNoLa

På menlösa barns dag i december 1969 föddes en spexargrupp bestående av fyra kompisar som ändå spenderade den mesta tiden tillsammans och tyckte att det kunde vara kul att göra något roligt för andra istället för att bara roa sig själva inom gänget. Pådrivande kraft i gruppen var min gode vän från konfirmationen, Rune, guldsmedsson, som numera är teologie doktor och undervisar blivande Herrens tjänare i kyrkohistoria. Den andra var Lars-Erik, prästson, jag själv, arbetarson och Peter, lärarson. Och alla hade vi en spelevink bakom örat och fantiserade ihop de mest tokiga spektakler och gjorde t o m långfilmer med kända romanfigurer i huvudrollerna. Vi använde också kåserier från Kar De Mumma och Cello och förvandlade dessa till sketcher med någorlunda överensstämmelse med originalen. Rune som var den mest samvetsömme och eftertänksammaste av oss (men långtifrån den lugnaste) skrev till båda berömdheterna och sökte tillstånd att använda deras verk för våra syften (långt i efterskott om sanningen ska sägas) vilket vi naturligtvis fick. Det har Rune bevarade bevis för. Vi kallade gruppen efter de två första initialerna på våra efternamn, DaKiNoLa. Mer än så säger jag inte om de andra. No står för Norén och det var jag, ty på den tiden hade jag ännu inte bytt efternamn. Mer om hur det kom sig får ni veta till hösten...

1970 fyllde vi så ett år och vi skulle fira detta genom att bjuda in andra kompisar till ett 1-årskalas. Ett år hade gått och vi hade spexat musten ur många som skrattat sig kissnödiga och tappat andan vid olika samlingar där den minsta publiken kanske var ett tiotal och den största kanske etthundrafemtio. Så vi bad min pappa, som nu var ordentligt hemmastadd med sin Rolleicord IV att ta både inbjudningskort och tackkort. Studion var inrättad i vårt vardagsrum och Rolleicorden satt fast på ett stativ som det brukar vara hos fotografen. Pappa får ibland ett klurigt uttryck i ansiktet och när vi skulle ta tackkortet sa han ”Det här blir jättebra, kom och titta”, varvid Rune och Peter som stod ytterst gick mot kameran men stannade upp halvvägs då pappa inte kunde hålla sig för skratt. Det behöver inte vara 1 april för att han ska luras. Nå, sessionen gick bra och det blev bilder. Och ur tackkortet har jag hämtat månadens profilbild men här i bloggen får ni se hela härligheten.

Inbjudningskortet

Tackkortet

Varje likhet med nu levande personer är helt uppriktig och avsiktlig. Om någon händelsevis har hört talas om denna grupp kan jag bara tillägga med samma ord som i reklamen för ett berömt varumärke: "Everything you hear about them is true". Och allt tilldrog sig på filmens gyllene tidsålder.

Dela:

Olycksår

1965 är mitt första olycksår. Jag hoppade över en bänk i sjukhusparken, fastnade med foten och föll pladask på andra sidan med vänsterarmen under mig. När jag klev upp såg vänster underarm ut som ett bakvänt Z. Båda benpiporna av på två ställen. Jag förundras än idag hur jag jag hade sinnesnärvaro att slå till armen så den blev rakare och sedan gå direkt till sjukstugan tvärs över gatan. Det var ju helt rätt ställe att göra sig illa på , nära sjukstugan. Jag blev inlotsad i ett röntgenrum och där började det göra ordentligt ont när kroppen började fatta galoppen efter chocken. För en elvaårig grabb med mycket spring i bena är varje minut som en timma. Nå, allt gick bra. Jag blev till sist röntgad och fick armen i gips och blev på köpet den intressantaste personen i klassen. Tänk vad man måste gå igenom för att bli populär! Lite senare rullade jag nerför en trappa i skolan och knäckte både gips och arm en gång till så allt fick göras om en vända till. Än idag syns det att vänsterarmen är lite krokigare än den högra men annars är det bara ett av alla minnen från barndomen. Och sedan dess är talet 11 mitt privata olyckstal =)

Dela:

Optimism

Här lånar jag lite visdom från Det Bästa från 70-talet. En av få saker som fastnat i min hjärna.

”Optimisten har lika ofta fel som pessimisten, men han har det mycket roligare” =)

God fortsättning på ett härligt nytt och oskrivet år!

Dela: