3,5/75

Betraktelser från Montreal -10

Om berget Mont Royale

Men först helt kort om Quebecturen. Det blev nästan 300 bilder på knappt två dagar. Många dåliga ska jag erkänna men att gå igenom alla på den här mini-PC:n är jag inte så lockad av så jag tänkte titta över bilderna hemma i Stockholm på min vanliga maskin. Sen bloggar jag om Quebec som i mitt tycke är lite intressantare än Montreal. Håll utkik efter bloggen någon gång nästa vecka, alltså.

Idag blev det en tur till berget mitt i stan, Mont Royale, som gett staden dess nuvarande namn. I början hette den ju Marie Ville (Marias stad) och fortfarande finns det ett litet område i centrum som heter just så, eller Ville Marie (det är lite olika).

Vi tänkte ta taxi upp till berget och den första taxin i kön i korsningen utanför var inte riktigt vaken. Taxin bakom tutade och han vältrade sig yrvaket ur bilen. Med viss tveksamhet satte vi oss i den invändigt smutsiga bilen med dess snörvlande chaufför. Men köra kunde han, allt under det att vi fick höra politisk agitation på franska ur radion på alldeles för hög volym.

Efter en kort promenad ut till Chalet du Montreal mötte oss tulpaner i mängder.

Alla i rosa till lila i kulören

Chaleten själv är en magnifik byggnad.

Liksom utsikten. När man går där nere känner man sig liten under alla höghusen. Här uppe får man perspektiv på tillvaron.

Vid balustraden flockas turisterna och låter sig fotograferas. Men somliga har haft viktigare saker för sig där framme än utsikten.

Det fanns inget svar i betongen i alla fall men jag hoppas han fick ett positivt sådant.

I fjärran syns lite berg men annars är det ganska platt runt staden.

Vi gick ner från berget på en serpentinväg som går genom en lummig skog och kom så småningom ut på Rue Peel som lutar brant neråt mot Sherbrooke.

Dottern hade fått för sig att vi skulle besöka ett speciellt café som ligger i en bokhandel (vi var där för sex år sedan) och stoppade ett par för att fråga om var det låg. Vi blev inte klokare efter detta så efter att ha fått detta förklarat för mig frågade jag om stället bakom ryggen på mina flickor kunde duga. (Jag har en fallenhet för att nosa upp bra fikaställen på främmande mark). De godkände genast mitt förslag och så kom det sig att vi fikade förnöjt i korsningen Sherbrooke-Peel under ett glastak och varmare än utomhus.

Därifrån tog vi oss en runda i omgivningarna. Det var ännu för tidigt att åka hem.

Vid museet för fin konst satt denna figur bestående av bokstäver. Måhända är det en flitig bloggare som fastnat i sina alster?

Spanska ryttare? Gatan var i alla fall spärrad av dessa upprättstående plastbitar. Temporärt eller permanent har jag dessvärre ingen aning om.

Kanadensisk nödutgång?

Vi hittade så småningom en tunnelbanestation och åkte hem till Joliette.

Mellanformataren

PS
I morgon  åker vi nog ut på vischan till en mindre ort om dottern bara har tur med sin bilburna kontakt. Hemresan på lördag närmar sig hastigt.

Dela:

Betraktelser från Montreal -8

Om en promenad i gamla stan, lite historia och gatugycklare

Kraftig vind och hot om regn höll oss inte hemma. Extra kläder byltades på och sen iväg.

Turistfälla. Vi blev omkörda av flera stycken.

Privat gård. Jag tog bilden genom järngrinden.

Mycket "Hötorgskonst" men i slutet av den här gatan såldes det fotografier, både bra och dåliga. De bra var svartvita dokumentärbilder från olika platser i Montreal. De dåliga var svartvita som handkolorerats (sannolikt i Photoshop). Det där med "handkolorerade" svartvita bilder verkar vara på modet här.

Medan vi satt och fikade kom ett par killar och roade en liten publik en stund.

Publiken

Fyra i soffan.

Här har vi Montreals stadshus. En mäktig byggnad några tiotals år äldre än Stockholms.

Jean Drapeau, Montreals kraftfulla borgmästare under två perioder. Det var han som satte igång bygget av tunnelbanan och var drivkraften bakom Olympiaden 1976 m fl bedrifter. Det var i parken som bär hans namn vi gick vilse härom dagen. Men han var helt oskyldig till vår vilsenhet. Han dog ju 1999.

Guvernörens hus

Ulv i fårakläder. Detta basilikaliknande tak var toppen på en Galleria, eller Mamons tempel om man så vill. Vi gjorde en repa där men handlade inget.

En tjusig portgång

Efter några timmar drog vi oss mot tunnelbanan för att åka hem. Idag hittade jag för övrigt tunnelbanans kraftförsörjning. Innanför gummihjulens "vägbana" går en vanlig räls där tåget hämtar sina 750 Volt att driva det med.

Mellanformataren

PS
Imorgon hade vi planerat att åka till Quebec men skjuter på det en dag p g a det dåliga vädret där. På tisdag och onsdag lär det bli mycket bättre, 15  grader och sol istället för regn och knappt över nollan. Jag börjar misstänka att vädret är bättre hemma. Och vi som trodde det skulle vara tvärtom.

Dela:

Betraktelser från Montreal -2

Om ditten och datten i en storstad

Jag har med mig en mini-PC. Allting med den är minimalt men jag har lyckats installera Lightroom i den i alla fall. Det fungerar dock som att simma i sirap. Men den passade bra för bagaget. Lätt, alltså. Därför är i stort sett alla bilder obehandlade. Jag har inget tålamod med långsamma verktyg.

Fontäner direkt ur trottoaren var en kul grej för alla som hade lust att bli blöta. Nere till höger syns de skuttande strålarna som var roliga att se men så svåra att fånga. Där lyckades jag inte fånga en enda bild.

Tunnelbana finns och är troligtvis längre än Stockholms men har färre linjer. De gula ränderna till trots är det här den Gröna linjen.

Alla träd med en större diameter än 30 cm är skyddade i Montreal. Man måste ha tillstånd för att ta ner ett sådant träd. Min svåger trodde dock inte att han skulle få något problem med att få tillstånd att ta ner detta döende träd. Problemet är snarare hur han ska få bort det.

Mellanformataren

PS
Dagens utsikter är blå himmmel med klart lysande sol och 27 grader i skuggan. Den svenska  vintern är redan ett fjärran minne =) 

Dela:

The decisive moment

Om att ta bilden eller släppa den

Det var Henri Cartier-Bresson  som myntade uttrycket "The decisive moment", det avgörande ögonblicket. Att trycka på knappen i rätt ögonblick, att äntligen besluta sig för att ta Bilden. Jag har sett flera bilder av den här typen och det mest framträdande med flera av dem är att de inte är skarpa då de är tagna i flykten, så att säga. Här länkar jag till ett par exempel där motivet inte är skarpt även om en del annat är det. Bilder som är legendariska och tagna av Cartier-Bresson.

Mannen som hoppar över en vattenpöl.

Den cyklande mannen som dyker upp mellan en öppning mellan väggar nedanför en trappa.

(Som grädde på moset finns just dessa två bilder i större storlek på papper i dagens annonsbilaga från Fotografiska i Dagens Nyheter. Det visste jag inte när jag skrev det här inlägget igår)

Inom gatufotogenren har man ofta inte mycket tid på sig att fixa allt, som skärpa t ex. Man kan förbereda sig till en viss grad förstås. Ställa in bländare, tid och grov fokusering (om man vet var motivet kommer att befinna sig när man trycker av). Nu pratar jag förstås om att gatufotografera på det klassiska sättet med en helmanuell kamera och på film. Med en digitalkamera med snabb autofokus och det mesta på automatik  tar man antagligen perfekta bilder "hver gang". Men jag trivs med att göra det på det gamla sättet.

Nu till ett eget exempel på det avgörande ögonblicket. Det är ögonblicket som står i centrum.

Hur bilden blev till:

Jag var på väg upp i den Gula trappan vid Slussen och mötte den vite mannen halvvägs. Någonstans i mitt fotografiska bakhuvud anade jag en bild i vardande. När mannen passerat mig vände jag mig om och genade tvärs över trappan, fann en bra utsiktspunkt, vred bländaren till full glugg 2.0 (förödande för skärpedjupet förstås), kollade hastigt tiden (jag tror det var 1/60 från en tidigare bild i mörkret vid Slussen). Sedan försökte jag snabbt fokusera (manuellt) men träffade inte riktigt rätt innan mannen var precis där jag ville ha honom. Jag tryckte av. Mannen var där i öppningen kanske en halv sekund. Inom denna korta tidsrymd skulle jag placera min 1/60 på "rätt ställe", d v s ta bilden. I sådana ögonblick tänker jag inte, jag trycker bara. Jag tar hellre bilden än släpper den. Lite som Cartier-Bresson. Med den skillnaden att jag inte blir berömd på kuppen.

Nyligen hade jag med den här bilden till min fotoklubbs fikabildstävling. En namnkunnig domare skulle utse en vinnare. Han gillade den här bilden men släppte den p g a oskärpan på den vite mannen. Då frågar jag mig: Vad är det som skiljer min bild från Cartier-Bressons omhuldade och älskade bilder tagna på samma sätt? Är det namnet på fotografen? Är det bildens ålder (min är ju inte ens ett år gammal)? Är det något fel på motivet? Varför är skärpa det avgörande beviset för en bilds kvaliteter? Ge mig gärna en ledtråd!

Jag är nöjd med bilden. Ok, jag hade varit ännu mer nöjd om skärpan suttit på rätt ställe men jag anser att skärpa inte är allt i den fotografiska världen. Jag kanske borde börja kalla mig för en fotografisk impressionist =)

För övrigt kan man associera till andra saker utifrån bilden men det kräver förstås lite fantasi av betraktaren.  Jag ska inte ens exemplifiera var mina egna tankar förde mig utan låta dig associera fritt, gärna i en kommentar.

Mellanformataren

PS
Jag kommer att länka upp detta blogginlägg på sidan Ellens Fotografiska på Facebook där vi uppmanas att föra ett bildsamtal. Eftersom bilder som förstoras i Facebook knappast gör skäl för epitetet förstoring tyckte jag att det är bättre att se på bilden här där den blir något större.

Dela:

Småstadsidyllen är utrotningshotad

En epidemi har drabbat min hemstad

Jag var hemma i Åmål i helgen för att fira pappas födelsedag. Min vana trogen åkte jag runt lite i stan för att "kolla läget". Jag märkte inte så mycket först. Jag hittade ett sprillans nybyggt garage som var riktigt snyggt. En dörr saknades på det gamla uthuset som jag alltid åker förbi för att notera dess tillstånd. Många rullatorer och färre barnvagnar var det under den stund jag kollade. Men det kan ju förklaras med att jag gjorde min runda under arbetstid. På Facebooks Åmålssida kunde jag dock läsa förskräckande nyheter. Butiksdöden har slagit till. Det här måste kollas så jag åkte en runda på söndag förmiddag för att kontrollera och fann att det var sant. Här kommer en kavalkad av den senaste epidemins framfart. Förödelsen i centrum är påtaglig.

Torggatan

Två till på Torggatan

Kungsgatan

Torggatan

Torggatan

Kyrkogatan

Kyrkogatan. När jag var grabb låg det en fiskaffär här. Det kändes långt innan man kom i närheten.

Kyrkogatan

Kyrkogatan. Det här var Nya Wermlandstidningens Dalslandskontor.

Norra Långgatan

Torvaldsgatan

Karlstadvägen

I stadens utkant är det likadant

Konkursutförsäljningen pågår men det var inte många där.

En herre som såg vad jag höll på med kom fram och vi pratade en stund. Han trodde sig veta att det nu är 17 butiker som slagit igen.

Nå det finns ljuspunkter. Restaurangerna har förökat sig. Det finns rätt många nu men har någon råd att äta där? Arbetslösa har ju inte så mycket pengar att roa sig för.

Den senaste, tror jag. Långt utanför stan vid E45. Men maten var förträfflig.

Och Fotoaffären finns fortfarande kvar. Alltid något, sa han som fotade i Åmål...

Mellanformataren

Dela: