3,5/75

KFUM och esskornett

Efter studenten var det dags att bli ingenjör. Och för att bli det flyttade jag till Jönköping och Erik Dahlbergsgymnasiet. Nog om det. För att ha nåt kul att göra nån kväll i veckan lyckades jag nästla mig in i KFUM utan att bli medlem. Det hör till saken att jag sedan 15-årsåldern spelat på något brassinstrument. 1972 blev jag dessutom dirigent för brassbandet hemma i missionskyrkan i Åmål. Det enda instrument som ingen spelade på var esskornetten så den tog jag hand om för att inte rosta ihop mellan de gånger jag övade och dirigerade bandet. För den oinvigde kan jag säga att esskornetten ligger mellan trumpet och piccolatrumpet i stämning så det är ingen lek att spela på den även om den ser ut som en leksak. Genom bekantas släkt fick jag kontakt med KFUM:s musikkår i Jönköping där jag så kom att spela esskornett i deras symfoniska band. Ett sånt där band som har flöjter, negerben, saxar och ståbas förutom alla sorters brassinstrument som jag var mest van vid. Vi hade konserter då och då. Vid ett tillfälle hade vi Arne Lambert som gästartist. Han var inte nykter och på sista styckets sista ton missade han kapitalt. Men som tur var för honom hade jag samma höga ton och räddade hans ansikte. Jag tror inte publiken märkte något. Men jag fick en mörk blick av honom sen.

Månadens profilbild är utskuren ur en orkesterbild från ett annat konserttillfälle i Per Brahesalen på Peset våren 1974. Teknisterna kallade Per Brahegymnasiet för Peset av en för mig outgrundlig anledning. Jag förmodar att det var för att där gick alla icke-teknister, s k pesadrängar. Men jag brydde mig inte så noga om det. Vid detta tillfälle hade vi en gästartist av helt annan kaliber, Leif Uvemark från James Lasts orkester. Europas högst spelande trumpetare. Och då menar jag tonhöjden. Jag fick se hans munstycke. Du milde så grunt det var. Om det hade varit fyllt med vatten så hade nog ingen kunnat bli blöt av det!

Här är bilden på orkestern. Jag sitter längst ut till höger.

Dela:

Rolleiflex och de praktiska tillbehören 9

Den här gången tänkte jag vända mig mot interfacet mellan kameran och stativet ty här finns flera tillbehör. Till att börja med ska jag nämna snabbkopplingen till stativet, Rolleifix. Den har den vanliga stativgängan och passar till alla Rolleiflexer och Rolleicorder utom de allra tidigaste. Ingenjörerna ”standardiserade” helt enkelt många interface på kameran för att tillbehören skulle passa så många modeller som möjligt. Ibland gick det inte men för det mesta lyckades man bra.


Rolleifix


Babyn passar också som synes.

Ett annat tillbehör som kan roa fotografer som gärna tar panoramabilder är panoramahuvudet som monteras på stativet. Med hjälp av en inbyggd libell (vattenpass) ska man se till att kameran sitter helt vågrätt. Huvudet är indelat i 30°-lägen och då får man 12 lägen på hela varvet. Lika många lägen som rutor på filmen alltså. Fiffigt. Sen är det bara köra varvet runt och ta hela, eller delar, av rullen, framkalla, kopiera och klippa ihop = panoramabild. Jag har sett två modeller av detta tillbehör. Vem som kom först minns jag inte men jag tror det är den lilla.


Den lilla


Den stora

Ett annat tillbehör är stereoskenan som också ska fästas på stativet. Kameran monteras på släden som ställs i det ena ytterläget. Där tar man så en bild. Kameran skjuts över till det andra ytterläget där man också tar en bild. Dessa tvenne bilder kopieras bredvid varandra på ett papper som sedan monteras i en stereobetraktare. Den största svårigheten är nog att komma ihåg vilken bild som är höger respektive vänster. Stereobetraktare är sällsynt förekommande på sajterna men genom att studera bilder på antika dylika kan man nog lätt bygga en egen. Principen är att ögonen ska se två olika bilder för att därigenom uppnå en tredimensionell effekt. Därför finns det på stereobetraktaren en skiva mellan ögonen som hindrar det högra ögat från att se den vänstra bilden och vice versa. Stereofotografi var omåttligt populärt i början på det förra seklet. Faktum är att Firma Franke & Heidecke startade sin verksamhet med två stereokameramodeller några år innan den första Rolleiflexen.


Den uppmärksamme har redan sett att det är panoramahuvudet som sitter på sliden. Modulärt tänkande.




Stereo Heidosmat. En av de första modellerna från Franke & Heidecke.

Mellanformataren


Varudeklaration: Nördinlägg

Dela:

Färg vs svart/vitt - 1

Jag tar mycket svart/vitt nuförtiden då jag upptäckt att bilder ofta blir mer spännande utan färger. Det gäller inte alltid, förstås men svart/vitt är ofta värt att pröva om man har en digital färgbild. I bilderna nedan tycks kanske skillnaderna små men jag tycker att frånvaron av färg gör just den här bilden mer intressant. De få färger som finns i färgbilden stör mitt öga om jag jämför med den svart/vita. Vad tycker du? Föstora gärna bilderna så blir det tydligare.

Ricoh GRD II, 400 ISO. Obearbetad

Ekerö kyrka i lördags efter ett barndop.

Dela:

Fotoutställning med enkla medel

Visst drömmer man om att ha egen utställning då och då. Jag fick en utmärkt tom skärmvägg på mitt jobb och bestämde mig för att fixa en alldeles egen utställning med MINA bilder. Och det fina är att jag kan byta bilder då och då så att mina besökare tittar efter nyheter =) Så här ser väggen ut just nu.

Och som grädde på moset har jag egna bilder på "skrivbordet" på mina tre skärmar. Den här ligger uppe på den jag använder minst. Jag kastar ett öga på den då och då när hemlängtan blir för stor =)

Och kommentarerna kommer och det pratas foto...

Dela:

Morgonbön i Finspång

Måtte det ta slut innan morgondagens hemresa på sommardäck.
Amen

Dela: