3,5/75

Fotografisk debut

1964 fyllde jag tio år. Ett par månader tidigare fick jag en lillasyster. Månadens profilbild visar just mig med lillasyster i famnen ute på gården på Kyrkogatan 23. En stolt storebror med en ännu inte stolt syster. Hon verkar snarare omedveten om vad som är i görningen. För en tvåmånaders baby är kameror bara en svart sak framför pappas ansikte. Men inte för mig. Det här året startar min fotografiska bana med pappas Nettar. Jag får ta med den på en skolresa Dalsland runt. Jag fotograferade mest klasskompisar och lite hällristningar. Och akvedukten i Håverud förstås. Pappa ställde in bländare och tid för det fina vädret och oändligt avstånd. Bilderna blev inte så tokiga och det beror nog på att bländaren var liten. Det var vackert väder så skärpedjupet blev rejält.

Och här en bild från min första rulle någonsin. Min hemliga kärlek Christina (jag hade flera så klart) som äter sin matsäck vid sjön Råvarpen där vi beskådat hällristningar i mängder.

Dela:

Tuffa grabbar har keps

Det här skumma paret har en del att stå till svars för. Den kriminella banan började i Slottsbron där de lastade råmaterialet till en ljusskygg verksamhet på Jamaica. De gav sken av att vara hederliga hamnarbetare men var i själva verket i full färd med att förstöra årets skörd av paprika. Ingen har väl någonsin hört talas om en drog tillverkad på paprika? Här är de i sin förklädnad och har lagt sig till med sin beskedligaste och mest oskuldsfulla min. Björnligan var idolerna.

Ur denna bild har jag klippt ut april månads profilbild. Den räcker nog hela månaden...

Dela:

Optimism

Här lånar jag lite visdom från Det Bästa från 70-talet. En av få saker som fastnat i min hjärna.

”Optimisten har lika ofta fel som pessimisten, men han har det mycket roligare” =)

God fortsättning på ett härligt nytt och oskrivet år!

Dela:

Ny månad - ny profilbild

Jag fortsätter den fotografiska leken med en ny profilbild varje månad där jag tar ett år i taget.

Den här bilden är tagen vid en reningsrit i köket på Kyrkogatan 23  i Åmål. Baljan var en likadan som användes som lastfartyg i en tråkig historia några år senare. Bakom baljan syns kommoden där den ljusblåa pottan stod. Bakom mitt huvud syns skafferidörren som senare i livet blev ett favorittillhåll. Man kunde gå in där och stänga dörren om sig och gotta sig bäst man ville av allehanda ätligheter. I smyg naturligtvis. Till höger skymtar diskbänken. Vi hade bara kallvatten fram till dess jag var tretton år. Allt varmvatten måste kokas på vedspisen eller på den lilla elektriska spisen med två plattor och en liten ugn. All tvagning skedde i köket men när vi blev lite äldre tog pappa med oss till banarbetarnas barack vid järnvägsstationen och vi fick lyxduscha i banarbetarnas omklädningsrum. Det där med kallvattnet har satt sina spår. Än idag föredrar jag att borsta tänderna i kallt vatten. Det känns fräschare så.

Knappt ett år gammal. Juni 1955.

Foto: Pappa Leiler

Livet är härligt i en balja.

Dela:

Bullbak och skitlukt

Vi åkte ofta till farmor & farfar. Eftersom pappa jobbade vid järnvägen så åkte vi tåg ända tills pappa skaffade en bil. Vi åkte ofta bakom ett riktigt stort ånglok eller ett D-lok med träkaross. Alldeles gratis dessutom eftersom pappa hade fribiljetter. När jag var liten stannade tågen i Slottsbron där mina farföräldrar bodde och vi promenerade glättigt vägen genom skogen ner till Skogsstigen 1 där de bodde. Glättigt, ty det var alltid roligt att komma dit. När SJ lade ner stationen i Slottsbron fick vi kliva av i Grums. Där blev vi hämtade av farbror Eber i sin Simca, eller senare hans DKW och gjorde den spännande resan till Slottsbron, ett stenkast söderut. När pappa köpte PV:n 1965 åkte vi förstås bil hela vägen från Åmål till Skogsstigen. 45 km på 45 minuter på den smala gamla 45:an. Otroligt långt för en pojke.

Grums har ett stort pappersbruk och alla som har varit nära ett pappersbruk vet att det luktar skit om vinden ligger på åt fel håll. Som jag minns det låg ofta vinden på mot Slottsbron. Historiska meteorologiska fakta säger nog att jag har fel på den punkten men så upplevde jag det och det är det som räknas när man kåserar. Ofta mötte oss dock en annan lukt när vi närmade oss Skogsstigen eller klev ur bilen. Nybakta bullar har en otrolig dragningskraft på pojkar och vi störtade in hos farmor, gav henne en snabb hård kram och började genast länsa plåtarna från bullar. Skrattande hällde farmor upp mjölk i glas och satte ut på köksbordet. Jag misstänker starkt att det var henne ett stort nöje att baka bullar åt oss för att sen se oss med frisk aptit konsumera hennes id. Ibland var det mandelkubb och trots den starka lukten av hjorthornssaltet som stack oss i näsan så ögona rann gick de samma öde till mötes som bullarna, plåt för plåt. Det fina med detta var att skitlukten inte märktes.

Det borde vara så att om vinden ligger på i Grums så bakas det bullar och mandelkubb i alla kök i vindriktningen. Det måste vara den avgörande anledningen till att Grums överhuvudtaget existerar än idag.

Här ett foto på bullbakerskan Margit, skitluktens fiende.

Dela: