Operation kameratömning

Om att ta slut på film i kameror

Jag har länge nog haft film i ganska många kameror. Och då blir det gärna så att de aldrig blir sluttagna. När jag planerar att fotografera något tar jag gärna den kamera som passar bäst för tillfället, eller humöret. Så nu i helgen tog jag tag i saken och gjorde slut på film i tre kameror. Även om jag hade ett bättre val för de motiv jag tänkte mig valde jag en av de som snart hade slut på film. Och det gick naturligtvis skitbra. Det hade en positiv effekt på fotolusten också. Nu har jag bara tre kameror kvar med film i. Nikon F6, Zeiss ZM (med svartvit film) och Olympus OM-2n (med färgfilm). Mina favoritkameror just nu. Jag har ställt undan Bronica S2A, Rolleiflexen och Leica M4-P. Det känns lite ovant att inte ha film i en mellanformatare men jag resonerar som så att jag sätter i en film så snart jag har ett projekt det passar för och då blir jag ju inte bunden av att det redan sitter en film i (som kanske inte är det bästa valet).

Några bilder från de senaste rullarna då. Färgfilmen har jag inte fått tillbaka än så det blir bara svartvitt den här gången.

Handelsträdgården Plantaget vid Bergianska. M4-P

Löt kyrka längs Grönsöövägen. Bronica S2A (6x4,5)

Detalj av Ericsson studio i Kista. Rolleiflex 3,5B

Eders Hängivne

Färdigsprucket

Om arkitekternas lek

Jag har jobbat några år i Kista. Först i hus 30 sedan i hus 9. Granne med hus 9 ligger hus 10. Det är detta hus det här inlägget ska handla om. Hus 10 alltså, på Isafjordsgatan 10.

Här har arkitekterna varit på lekhumör och byggt in sprickor i fasaderna redan från början. På tre sidor i alla fall.

Huvudentrén på Isafjordsgatan.

Den största sprickan är vänd mot Isafjordsgatan. Söderut alltså.

Fasaden mot Blåfjällsgatan. Västerut. Här finns ingen entré.

Bakvägen mot Modemgatan. Norrut.

Här är sprickan lite djupare än vid huvudentrén. Hus 9 speglar sig längst in i den. Det står bakom mig.

Jag kan inte låta bli att undra hur mycket det kostade extra när huset var sprickfärdigt.

Eders Hängivne

Kodak Hill - revisited

Om tidens gång

Det är åtskilliga decennier sedan jag skickade in en rulle Kodachrome till Vällingby och fick tillbaka bilderna färdigmonterade i pappramar i en liten gul ask. Nostalgi igen.

När jag flyttade till Vällingby 2008 så stod fortfarande Kodakfabriken kvar på Kontovägen, eller Kodak Hill i folkmun. Man kunde t o m se fabriken tydligt på Eniros flygfoton. Inte numera , men jag hittade ett flygfoto i Järfällas kommuns planeringmaterial för ombyggnaden till ett köpcentrum. Det stod Kodak med stora vita bokstäver på det svarta taket.

Nu är det andra tider. Fabriken revs och det byggdes ett köpcentrum med många stora varuhus. För bara några veckor sen fick jag mail från Netonnet om att de skulle flytta från Veddesta  en hel kilometer västerut till just Kodak Hill. Så jag åkte på spaning för att kolla läget. Jag handlar ju frekvent på Netonnet så jag vill ju veta var det ligger. Jorå, och det är större än det gamla stället så det kommer nog att ta lite längre tid att ta sig runt hela vägen till kassan.

Jag står här antagligen i mitten av det som var Kodaks laboratorium.

En som var där efter nedläggningen av labbet och fotograferade var Jan Jörnmark, arkitekturprofessorn. Här nedan har jag fotograferat av en bild från hans bok "Öde".

Eders hängivne

Arkitektur - kan det va nåt?

Om ett nyvaknat intresse

För flera år sedan var jag med i gruppen Arkitektur men gick ur gruppen efter att ha fått andra intressen framför min kamera. Jag började fotografera Gatufoto en hel del, porträtt och veteranbilar. På grund av sjukdom och balanssvårigheter har jag övergett gatufoto och att åka på bilträffar. Men jag vill ju fortsätta med något annat. Så jag har gått med i gruppen Arkitektur igen. Jag har också gått med i en närbesläktad grupp, Cityskapes, där det mer handlar om stadsmiljö än enskilda byggnader. Även där har jag varit medlem tidigare.

Jag har nyligen sett ett antal inspirerande dokumentärer om olika arktitekter och deras byggnader så jag har bestämt mig för att ta upp intresset för arkitektur igen i mitt fotograferande. Byggnaderna står ju still och finns kvar. Jag ska försöka hitta nya grepp på ämnet. Tills vidare ger jag prov på några gamla bilder.

kfem i Vällingby

Råcksta begravningskapell

Vällingehus i Vällingby

Eders hängivne

Den dokumentära fotografin dör aldrig

Om bilders livslängd

Mycket av de fotografier jag tar är av det dokumentära slaget. När jag ser på min bildproduktion genom de decennier jag hållit på så inser jag lätt att det är för att minnas hur det var en gång, på en resa, i hemstaden, barnens uppväxt och mycket annat. Dessa bilder är ovärderliga för mig. Men också för andra som har minnen från samma tid och samma plats. Kanske t o m samma händelse.

På Facebook är jag medlem i en grupp om min hemstad Åmål. Där besannas fotografiers dokumentära värde dagligen. Minnen och berättelser dyker upp som utlöser andra berättleser och minnen. Ibland i en nästan ändlös tråd. Mycket uppskattat av många att dela både personliga och gemensamma minnen. Tänk att vårt kollektiva minne om hemstaden är så mångfacetterat och roligt! Utan fotografier skulle det antagligen vara mer återhållsamt. Bilder på platser, personer och händelser triggar minnena. Det är därför jag törs säga att den dokumemntära fotografin aldrig dör. Den lever i evighet så länge fotografin finns.

Här kommer ett par bilder på byggnader och miljöer som inte finns längre. Men många minns och har minnen från dem. Om man bara visar sina bilder.

Det här var personalutrymmen för bangårdspersonalen vid Åmåls station. Vagnexpeditionen höll också till här. Det jämnades med marken får några år sedan och blev en pendelparkering.

Ingo bensinmack i Vinsta. Den dök upp efter att vi bott i Vällingby ett par år. Den försvann för ett par år sedan när Förbifart Stockholm började byggas. Den stod i vägen för en rondell som ska byggas till vänster i bild.

Eders Hängivne