The decisive moment

Om att ta bilden eller släppa den

Det var Henri Cartier-Bresson  som myntade uttrycket "The decisive moment", det avgörande ögonblicket. Att trycka på knappen i rätt ögonblick, att äntligen besluta sig för att ta Bilden. Jag har sett flera bilder av den här typen och det mest framträdande med flera av dem är att de inte är skarpa då de är tagna i flykten, så att säga. Här länkar jag till ett par exempel där motivet inte är skarpt även om en del annat är det. Bilder som är legendariska och tagna av Cartier-Bresson.

Mannen som hoppar över en vattenpöl.

Den cyklande mannen som dyker upp mellan en öppning mellan väggar nedanför en trappa.

(Som grädde på moset finns just dessa två bilder i större storlek på papper i dagens annonsbilaga från Fotografiska i Dagens Nyheter. Det visste jag inte när jag skrev det här inlägget igår)

Inom gatufotogenren har man ofta inte mycket tid på sig att fixa allt, som skärpa t ex. Man kan förbereda sig till en viss grad förstås. Ställa in bländare, tid och grov fokusering (om man vet var motivet kommer att befinna sig när man trycker av). Nu pratar jag förstås om att gatufotografera på det klassiska sättet med en helmanuell kamera och på film. Med en digitalkamera med snabb autofokus och det mesta på automatik  tar man antagligen perfekta bilder "hver gang". Men jag trivs med att göra det på det gamla sättet.

Nu till ett eget exempel på det avgörande ögonblicket. Det är ögonblicket som står i centrum.

Hur bilden blev till:

Jag var på väg upp i den Gula trappan vid Slussen och mötte den vite mannen halvvägs. Någonstans i mitt fotografiska bakhuvud anade jag en bild i vardande. När mannen passerat mig vände jag mig om och genade tvärs över trappan, fann en bra utsiktspunkt, vred bländaren till full glugg 2.0 (förödande för skärpedjupet förstås), kollade hastigt tiden (jag tror det var 1/60 från en tidigare bild i mörkret vid Slussen). Sedan försökte jag snabbt fokusera (manuellt) men träffade inte riktigt rätt innan mannen var precis där jag ville ha honom. Jag tryckte av. Mannen var där i öppningen kanske en halv sekund. Inom denna korta tidsrymd skulle jag placera min 1/60 på "rätt ställe", d v s ta bilden. I sådana ögonblick tänker jag inte, jag trycker bara. Jag tar hellre bilden än släpper den. Lite som Cartier-Bresson. Med den skillnaden att jag inte blir berömd på kuppen.

Nyligen hade jag med den här bilden till min fotoklubbs fikabildstävling. En namnkunnig domare skulle utse en vinnare. Han gillade den här bilden men släppte den p g a oskärpan på den vite mannen. Då frågar jag mig: Vad är det som skiljer min bild från Cartier-Bressons omhuldade och älskade bilder tagna på samma sätt? Är det namnet på fotografen? Är det bildens ålder (min är ju inte ens ett år gammal)? Är det något fel på motivet? Varför är skärpa det avgörande beviset för en bilds kvaliteter? Ge mig gärna en ledtråd!

Jag är nöjd med bilden. Ok, jag hade varit ännu mer nöjd om skärpan suttit på rätt ställe men jag anser att skärpa inte är allt i den fotografiska världen. Jag kanske borde börja kalla mig för en fotografisk impressionist =)

För övrigt kan man associera till andra saker utifrån bilden men det kräver förstås lite fantasi av betraktaren.  Jag ska inte ens exemplifiera var mina egna tankar förde mig utan låta dig associera fritt, gärna i en kommentar.

Mellanformataren

PS
Jag kommer att länka upp detta blogginlägg på sidan Ellens Fotografiska på Facebook där vi uppmanas att föra ett bildsamtal. Eftersom bilder som förstoras i Facebook knappast gör skäl för epitetet förstoring tyckte jag att det är bättre att se på bilden här där den blir något större.