Redaktör'n

Tankar om fotografi från Fotosidans redaktör Magnus Fröderberg.

Testar Fujifilm X100 mot Leica M

Den stora frågan är om nya Fujifilm X100 är en "fattigmans-M9:a". Det ska jag reda ut se närmsta dagarna. Jag kan redan konstatera att X100 har flera uppenbara fördelar jämfört med Leica.

Testkameror kommer och går i mitt liv. Jag har testat åtskilliga under de senaste åren och kan nog återkalla något minne från alla, men vissa kameror är speciella. Det där extra intresset för en testkamera uppstår när kameran är först med något nytt. Som HD-filmning i Nikon D90, ISO 25.600 i Nikon D3, fullformat för folket i Canon Eos 5D eller det extra dynamiska omfånget i Fujifilm S5 Pro.

Nu ger sig Fujifilm in i bland de mer avancerade kameramodellerna. Även om Fujifilm X100 formellt är en kompaktkamera med sitt fasta objektiv så ska den jämföras med en systemkamera.

Det går inte att ta mista på var inspirationen till kameran kommit ifrån. Fujifilm har insett att de inte kan konkurrera på den vanliga systemkameramarknaden (S5 Pro var sista försöket) utan måste hitta sina egna vägar. De såg att det fanns en intresse för mätsökarkameror och tänkte att de kunde göra en modernare variant av konceptet.

X100 är ingen mätsökarkamera. Att göra en bra sådan kräver dyr mekanik. X100 är en elektronisk kamera med genomsiktssökare och retroutseende. Det går att välja mellan att använda genomsiktssökare med elektroniskt genererad sökarinformation eller att helt titta på en elektronisk LCD-skärm. Genomsiktssökare påminner om en Leica-M-sökare. Optiskt är den inte riktigt lika bra, men det finns betydligt mer information.

Jag gillar inte hur den manuella fokuseringen fungerar, det blir ett himla rattande utan mekanisk känsla. Men det fungerar väldigt bra att förinställa skärpan och vill man använda autofokus ställer kameran snabbt in skärpan. Överraskande snabbt är mitt första intryck.

Kameran är något mindre än en Leica M. Skillnaden i vikt är större än så, men kameran känns ändå inte för lätt. Känslan är bättre än hos Leica X1 som ska ses som den direkta konkurrenten.

Jag har provat att ändra lite inställningar och hoppa runt i menyerna och känner att X100 ska bli kul att få fotografera med. Som aktiv gatufotograf verkar kameran vara väldigt rätt för mig. För den som älskar Leica-kamerorna för sin mekanik kan glömma X100.

Ikväll tar jag med X100:an till fotoklubben. Jag antar att det är några nyfikna herrar där. I förra veckan var jag på besök hos Lidingö Fotoklubb där Hans Strand visade fantastiska bilder från Island. I kombination med hans berättarglädje och humor blev det verkligen en helkväll. Flygbilderna var fängslande och bilderna som han tagit innuti en vilkan är otroligt fascinerande.

Jag pratade med en herre på Lidingö Fotoklubb om att de lika gärna hade kunnat slå på stora trumman och bokat en större lokal och bjudit in Lidingöborna. Klubbarna har all rätt att vara lite kaxigare. Det finns så mycket bra verksamhet i landets klubbar.

– – –

Jag har köpt två begagnade objektiv till min Leica M6. Ett Voigtländer Color Skopar 35/2,5 och ett Color Heliar 75/2,5. De är helt i nyskick och kostade tillsammans ungefär hälften av vad en begagnad Leica Summicron 35/2 kostar.

Postat 2011-04-05 16:27 | Permalink | Kommentarer (36) | Kommentera

Naturfotografen Staffan Widstrand höll hov

Under mer än 10 år har jag lyssnat till många etablerade yrkesfotograferat som besökt Enskede Fotoklubb, men ingen har hållt hov som Staffan Widstrand.

Tillsammans med Göran Segeholm bildar naturfotografen Staffan Widstrand en egen klass som föreläsare. De har en förmåga att tala inför en församling så att alla lyssnar uppmärksamt och roat. Och så att alla går hem med varmt hjärta och en hjärna fylld med nya tankar.

Staffan Widstrand talade engagerat om sitt eget projekt Wild Wonders of Europe och klubbmedlemmarnas bilder. Han hade så mycket att säga om våra bilder att vi höll på i mer än tre timmar tills inbrottslarmet vägrade ge med sig.


Foto: Vincent Munier/Wild Wonders of Europe

Även om Staffan gillar att stå i centrum så verkar han inte ha så stort behov av att sätta sina egna bilder i centrum. Istället lyfta han fram grundtanken bakom Wild Wonders of Europe så att ingen kunde missa den. Med bilder visar projektet på Europas biologiska mångfald, men istället för att ge en hopplös känsla av att allt håller på att försvinna visar Staffan och hans projekt på ett flertal lyckade projekt där de vilda ursprungsdjuren kommit tillbaka. Det ger en glädje och en kraft att vilja engagera sig i de djur som fortfarande hotas, som tonfisken i Medelhavet.

 

Under bedömningen av klubbtävlingen kommenterade Staffan alla inlämnade bilder ingående. Bara tio bilder i varje klass belönades med poäng, så nålsögat var litet. Men jag tror att det viktigaste för alla var att höra hans kommentarer.

På kommentarerna följde vissa diskussioner och jag passade på att klämma Staffan på vilka egenskaper som kan göra en naturbild bra. Att den är snygg såklart, men även att den är välkomponerad. Staffan menade att överraskande få djurbilder är bra komponerade. Det kan också vara ett plus om djuren gör något och att bilden är tagen i ett spännande ögonblick.

Min följdfråga blev om en naturbild måste vara snygg? Nä, svarade Staffan blixtsnabbt och berättade att han vunnit flera fina naturfototävlingar med bilder på skadade, skjutna och överkörda djur.

Själv gillar jag också när fotografen kan fånga olika stämningar och väderlekar i bilden. Inte bara det megavackra solljuset eller blå timmen utan även hitta känslan i gråvädret eller ovädret. Jag tycker att Terje Hellesø är en mästare på detta.

Tyvärr hade jag glömt att lämna in egna bilder till klubbtävlingen. Jag hade gärna velat höra Staffans ord om mina bilder.

Postat 2011-02-02 15:20 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Innehållskategorier

  • Intresse - Action / Äventyr
  • Intresse - Gatufoto
  • Intresse - Sport / Motorsport