Redaktör'n

Tankar om fotografi från Fotosidans redaktör Magnus Fröderberg.

Blött och tufft i årets endurotävling

Det har blivit en tradition för mig och mina fotokompisar att fotografera klubbtävlingen Luciaracet på Högstabanan i Haninge. Det har aldrig varit så blött i markerna som i år – bra för oss fotografer men väldigt jobbigt för förarna. Det var halt hela tiden och många bröt.

För oss fotografer innebär de skiftande förhållandena att det blir variation mellan åren. Men det gäller ändå variera sig under de två timmar loppet pågår. Tyvärr hinner man inte runt till så många platser under loppet. Vi höll oss i stort sett inom samma område hela tiden, men där fanns det flera olika möjliga fotopositioner som gav variation.

I de flesta fallen valde jag en lite längre slutartid för att få fartkänsla genom rörelseoskärpa. Och i några fall kombinerade jag det med blixt för att få delvis frysta rörelser.

Vilken bild tycker du blev bäst?

Postat 2019-12-21 20:27 | Läst 2630 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Folkrace - en ny utmaning

För två veckor sedan provade jag att plåta rallycross för första gången på närmare 20 år. Idag provade jag att plåta folkrace för första gången någonsin. Jag och sonen drog till Högstabanan i Haninge.


Eftersom jag hade med mig min 9,5-åring och var knallförkyld så höll jag mig till en och samma plats bland den övriga publiken under hela tiden. Det innebar en hög vinkel, vilket inte alltid är optimalt. Att fotografera ut låg vinkel är ett klassiskt trick för att få häftigare bilder. En del sportfotografer använder knäskydd eftersom de så ofta jobbar på knä.

Jag koncentrerade mig på en trång sektor med grusunderlag strax efter starten där jag tänkte att det kunde bli en del fajt.

Trängseln gjorde att en del bilar hamnade av banan.

Jag laborerade även en del med panoreringar:

Det här gav mersmak och jag ser fram emot att plåta folkrace igen när jag har bättre förutsättningar att vara ambitiös och experimentera med olika fotopositioner och mer utrustning.

Postat 2015-08-30 18:08 | Läst 6761 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Svårt att fånga känslan

Sist jag plåtade rallycross var på 90-talet. Idag var det äntligen dags igen. Efter att ha skannat igenom en mängd olika förbunds- och föreningssidor i jakt på någon bildmässig sport att fotografera i helgen fastnade jag för rallycross i Strängnäs.

Bildmässig och bildmässig. Rallycross var en ren chansning eftersom jag vet att bilsport kan vara svårfotograferat och föga bildmässigt. Jag har varit på rally, motocross och racing och kommit hem med riktigt tråkiga bilder.

Problemet är att bilar ser ganska likadana ut oavsett om de far fram i full karriär eller om de står parkerade.

Man måste därför jobba för att få fram fartkänslan genom vinklar och rätt slutartider.

Ett misstag jag gjort flera gånger är att använda för snabb slutartid. Det är lätt att tänka att det behövs snabba tider för att frysa de snabba rörelserna. Och visst, för vissa bilder, som hopp kan det behövas.

Men inte om man fotar hoppet från sidan:

Problemet med snabba slutartider är just att de fryser alla rörelser. Rörelseoskärpa är ett utmärkt verktyg för att skapa fartkänsla.

Därför fotograferade jag mest kring 1/125 sekund och panorerade.

Det går lätt att prova sig fram till en lagom slutartid för en sport som rallycross där det hela tiden bilar far förbi. Ta en serie på en bil, kolla och justera tiden, ta några nya bilder, kolla.

Men det finns en fälla. Det är lätt att välja en för snabb slutartid. Ju längre tid desto mer effektfullt. För lång tid blir naturligtvis bara suddigt, så det gäller att hitta en tid där det blir skarpt tillräckligt ofta. Alltså, bry dig inte om att fler bilder blir oskarpa än skarpa. Det är då de skarpa blir riktigt bra.

Det är lättare att panorera på längre avstånd. Då kan hela bilen bli skarp. På närmare håll med vidvinkel blir oftast bara en del av bilen skarp. (Se hoppbilden längre upp på sidan.)

Med en rörelse som går i motsatt riktning (den övre bilen) mot  huvudmotivet så blir det extra mycket rörelseoskärpa.

För variationens skull kan man fotografera bilarna bakifrån och koncentrera sig på detaljer.

Som sportfotograf är det lätt att man blir nedslagen av alla situationer som man man missar. Som de krockande Volvo-bilarna bakom Saaben i bilden ovan. Men då gäller det att tänka på att det är bara de lyckade bilderna som andra ser. Det jag visar här är vara en liten del av alla dagens exponeringar.

När jag plåtar sport jagar jag ofta ansiktsuttryck. För motorsport är det svårt, men ibland så ...

Sportfoto sägs ofta vara en materialsport, men det gäller inte alla sporter. Utan ljusstarka telen är det svårt att få fotbollsbilder som är lika maffiga med kort skärpedjup som proffsens bilder, men för rallycross räcker det med den billigaste telezoomen och ett enkelt kamerahus.

Med tanke på hur kul det var att fota rallycross idag är det märkligt att jag inte gjort det på mer än 15 år. Det kommer inte dröja lika länge till nästa gång.

Postat 2015-08-16 22:07 | Läst 6221 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Det är INTE bilderna som räknas!

För mig är sportfoto som sportfiske – en chans att komma ut lite och göra något kul med kompisarna. Lyckade bilder blir som en trofé, men jag har ingen egentlig nytta av bilderna. Ungefär som en sportfiskare som slänger tillbaka fisken i vattnet efter att ha visat den för kompisarna.

En annan likhet är att det är lite grabbigt och lätt utvecklar sig till en materialsport. Jag har en svåger som är djupt nere i sportfototräsket och kan ge många av tusenlappar för ett par vattentäta byxor, så jag vet. :) Vi sportfotografer vill gärna ha långa telen och snabba kameror.

BOLLKOLLHammarby – Sirius på Zinkensdamm i Stockholm

Under vintern har jag plåtat en del sport. Två endurotävlingar, tre bandymatcher samt en handbollsmatch. Jag har inte riktigt haft lust med gatufoto den senaste tiden. Då är det skönt att bryta av med lite sportfoto.


Lugi - Sävehof i Lund

En del av tjusningen är jakten på bilden. Att vara på spänn under matchen/racet för att få bilden som sitter. Jag kan tänka mig att det är samma för en sportfiskare eller jägare med koncentrationen och målmedvetenheten.


Hammarby - Sandviken

LUCIARACET 2012
Luciaracet i Haninge

I lördags var jag ute igen med grabbarna för att plåta enduro norr om Uppsala. Upp 06.15 för att hinna till start. Racet hade gärna fått starta ännu tidigare eftersom ljuset var som mest spännande när vi kom dit.

En del av banan gick inne på Rörkens motorstation så jag och grabbade passade på att ställa vid oss det hindret där förarna hoppade som mest. Vanligtvis går jag längs spåret i skogen och försöker hitta något ställe där det kan bli dramatik. Men jag visste sedan tidigare att det skulle bli mest dramatiskt inne på stadion.

Det är stor skillnad mellan att fotografera enduro och bandy. Vid endurotävlingar kan man vara väldigt kreativ och använda vilken utrustning som helt. Det går att välja plats, bakgrund, ögonblick och vinkel i det oändliga. För lagsporter krävs det ofta dyra prylar för att få bilder som är lika snygga som proffsets.

I bandy, fotboll och handboll och andra lagsporter gäller det mer att jaga ögonblicket. Utrymmet för att vara kreativ är inte särskilt stort. Det går att leka med långa slutartider och att gå upp på läktaren, men annars är det inte så mycket mer att göra än att lära sig att läsa spelet.

1/60s med 500mm f/4

Om man inte kan variera sig kreativt går det att variera motiv. Istället för att jaga bollen kan man istället koncentrera sig på en spelare, exempelvis målvakten.

RÄDDNING

För den som vill börja fotografera sport rekommenderar jag en sport där man kan få komma nära och röra sig relativt fritt. Då spelar det inte så stor roll vad man har för prylar. Enduro är inte fel ... det är dessutom en sport där förarna skitar ner sig väldigt bildmässigt.

LUCIARACET 2012

Jag kan inte påstå att jag har någon större nytta av mina bilder i efterhand. Det är sällan de blir så bra att de får något längre liv. Det här är ett undantag:

SM I MOTOCROSS
Den här bilden hänger hemma i köket.

För att få någon nytta av bilderna brukar jag mejla arrangörerna en länk till ett webbalbum som tack och i förhoppning att idrottsmännen ska kunna få bilder på sig själva om de vill. Och så kan jag ju använda bilderna i sportfotogruppens månadstävling här på Fotosidan. Och till bloggen förstås.

Postat 2013-01-13 20:28 | Läst 15143 ggr. | Permalink | Kommentarer (16) | Kommentera

Plåta sport är också ett sätt att umgås

Gemensamma fotopromenader har aldrig riktigt funkat för mig. Visst är det trevligt att vara ute och gå med likasinnade, men ja brukar inte ta så bra bilder då. Antingen tar jag rätt innehållslösa bilder eller så fotograferar jag de andra fotografer.

Jag älskar att promenera och gör det ofta. Men ska jag fotografera så går jag ensam. Då kan jag gå helt in i vad jag gör. Det extra många ensampromenader just nu eftersom jag är inne på ett nytt fotografiskt spår.

Nåväl. Vad gör man då när halva kompisskaran är fotografer i någon form? Jo, vi plåtar sport tillsammans. Då kan man koncentrera sig helt på fotograferandet när spelet pågår och vara social i pauserna. Det finns alltid publik och funktionärer som också vill snacka i anslutning till tävlingen.

Igår åkte jag med tidningen Proffsfotos tekniske redaktör Martin Agfors till Jäfällas sunkiga simhalla från 1971 för att att fotografer en match i elitserien i vattenpolo. Mer om det i nästa blogginlägg. Idag åkte jag med en annan kompis till en folkracetävling strax norr om Arlanda flygplats.

När det inte bilarna flög fram på den spolade sträckan var jag social med andra. Att dra fram ett långt vitt supertele är alltid ett bra partytrick om man vill få någon att snacka med. Sen får man bjuda på trevliga svar på de uttjatade frågorna "hur långt kan du fota med den där?" och "hur många bilder tar du på en dag?".

Jag funderade på att åka in till Fotografiska idag och träffa lite andra medlemmar på Fotosidan, men när jag såg att det var tävling så var valet självklart. Dessutom bjöd upplandsslätten på en underbar naturupplevelese.

Jag har aldrig fotograferat folkrace tidigare och visste inte att man körde en och en på tid. Jag trodde bara att det handlade om att trängas med andra på en tajt bana.

En utmaning vid sport är alltid att variera sig. Jag vill inte bara variera plats utan även känsla och uttryck.

Jag brukar fråga efter bästa stället att så när jag kommer ut på en tävling, men man ska alltid vara lite kritisk till de råd man får. Idag pratade alla om hoppet, men jag tyckte det fanns annat som kändes mer spännande på bild. Frågar men även om något specifikt får man mer precis information. Det kan vara "brukar de åka av någonstans", "finns det några stora surhål" och så vidare.

Efter två och en halvt timme kände jag att jag upprepade mig för mycket och åkte hem.

Postat 2012-02-04 19:57 | Läst 8708 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera
1 2 Nästa