Spår som försvinner

Vägen till hemlig skjutbana. Oravais 24.7.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 205/365.

Det är decennier sedan jag besökte Oravais skyddskårs skjutbana som ligger i ett litet öppet åkerområde ett stycke genom en "mörk skog".

Bland ettusen myggor hittade jag stället, det öppna området var nu tät skog; det enda spåret av de byggnader som funnits var en stor brädhög bland vide och unggranar. Så sopas historiens spår igen när naturen tar över.

Nedan ett stycke ur en kolumn som jag hade i Vasabladet 11.7.2017:

”I rågens rike 2007” skriver Bengt Jusélius initierat om vapentransporterna hösten 1917 som engagerade ett 100-tal Vörå-, Maxmo- och Oravaisbor framför näsan på de ca 180 ryska soldater som i åratal varit stationerade i Bertby, Palvis, Kaitsor, Tottesund och Oravais.

Den 31.10.1917 lossade man under sex timmars nattmörker 80 000 kilo vapen, ammunition och sprängämnen från s/s Equity i Storsandviken på Västerö (Maxmo). Allt för att beväpna skyddskårerna, både regionalt och nationellt. I Finland fanns då ca 40 000 ryska soldater stationerade, i Österbotten ca 7000.

Vad vet bygdens yngre generationer om allt detta? Kanske en välregisserad film kunde hjälpa till att skapa intresse för dessa spännande händelser?

I mina föräldrars gamla familjealbum finns flera ur farfars/morfars-generation avporträtterade i skyddskårsuniform. En del hade varit med om att avväpna ryssarna längs kusten, en del hade upplevt striderna mot de röda i Tammerforsområdet. Men inget är nedtecknat om det som de varit med om; några emigrerade till Amerika i början av 1920-talet.

Det är därför dagböcker, publikationer och böcker är viktiga. Att historier lever vidare; minnet är nämligen en dålig dagbok.