Om att rota i långtidsminnet

Första på länge. Hirvensalo, Åbo 5.8.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 217/365.

En uppfriskande regnskur och +17 C mötte när vi efter fem  timmars bilkörning kom hem till vårt HQ på ön i staden. Efter månader med tropisk hetta känns det bara så underbart med svalare temperaturer!

Och sen alla dessa överraskande möten med människor ur ens "tidigare historia".

Frun och jag hade en kopp kaffe med fika på en landsvägsrestaurang i sydligaste delen av det svenska Österbotten när en (till synes) helt främmande man hälsade på mig. Först trodde jag att han menade någon som satt vid borden bakom mig, men sen när jag inte reagerade så stegade han fram och hälsade, dvs. han kände mig.

Och plötsligt skall hjärnan blixtsnabbt kolla igenom en massa datafiler arkiverade i långtidsminnet, för att man inte helt skall göra bort sig. Jag sade att han måste vänta några ögonblick, jag har två "kandidater" till vem han kunde vara ...

Det var rösten, ögonen och hans "allmänna habitus" som först plockade fram något, och det var inte namnet utan hans yrke. Jag sade att du är byggmästare? - och han svarade jakande.

Ännu hade jag inget namn, men jag visste att vi varit kollegor för 34 år sedan. Sen dök förnamnet upp, Jalle (Jarl) sade jag frågande? Jepp, svarade han.

Men jag hittade inget efternamn. Sen kom jag ihåg att vi under gemensamma arbetsresor alltid brukade stanna och fråga vägen om vi sommartid såg någon lättklädd dam i en trädgård långt ute på landet (vi jobbade för Vasa lantbruksdistrikt, en statlig organisation som hjälpte jordbrukare). Det var han som brukade be mig att svänga in till gården: "Jag skall bara fråga om vägbeskrivning till gården vi skall besöka", brukade han säga (trots att vi visste ...).

Vardagshumor när den är som bäst, och detta var det första minne som dök upp kring denna mycket trevliga kollega under åren 1980-1984 som jag inte träffat sen dess.

I november 1984 lämnade jag Österbotten för mitt första biståndsprojekt-jobb på Fijiöarna.

På den resan är jag än ...