det där med att ankra hunden känner jag igen-- va!?

min voffsing är pytteliten men ack så envis, drar och sliter så jag måste tillämpa dominansträning då och då, oftast fullständigt resultatlöst pga av att hon skiter fullständigt i vad jag säger.

Och ändå på hennes modersmål finska. Men hon är en Tipsu, Tibbe på svenska, och dom gör som dom vill. Tipsu kommer från Tibet, rasen var bevarad intakt i över ett tusen år tack vare att hunden ansågs vara helig för att skydda templen högt uppe bland Himalaja-bergen, de skulle skälla skarpt som förvarning om någon var på väg nerifrån dalen--

Nu bor jag bara i en betonglägenhet men suck och pust vad min lilla älskde älskling sköter sin uppgift bra-- hunden vid namnet Wenla alltså.

Snacka om cellminne, genetiskt kodat i voffsingens DNA-struktur för hur sjutton skulle hon annars kunna veta och reagera-- Wenla skäller alltid jätteskarpt när dörrklockan ringer, hennes livsuppgift alltså, men slutar att skälla när vederbörande är inne på mitt revir, bortsett från de som pratar skrikigt och gapigt, då fortsätter hon att skälla som nån slags varning eller nåt.