Krigets spår syns ännu

Bombspår i husfasad. Åbo 24.10.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 297/364.

Än idag hittas i Åbo centrum spår från de ryska bombplanens förstörelsevärv från vinterkriget. Spåren på bilden ovan är från en bombräd den 29.1.1940. Just på denna plats omkom 29 personer i räden.

Under samma bombräd dog sammanlagt 36 personer och 40 sårade av de ca 200 bomber som då fälldes över centrum.

Fasaden ligger i korsningen Humlegårdsgatan och Eriksgatan. Byggnaden utgjorde länge postens huvudkontor i Åbo.

Under vinterkriget 1939-40 blev Åbo bombat 61 gånger. Det var bara Viborg som blev ännu mer bombat än Åbo som då var en viktig hamnstad, och en port västerut.

I staden

Lägenhetsfixare. Åbo 23.10.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 296/364.

Ett himmelrike

Hemåt från bokmässan. Motorvägen H.fors-Åbo 22.10-2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 295/364.

Det räcker med två timmar på en bokmässa. Då är redan några kassar fyllda med böcker. Och de väger.

Jag har lärt mig att lämna frestelserna i tid; alla väggar hemma är ändå fyllda med böcker, från golv till tak.

Men ändå.

Vilken njutning att hitta en massa intressant, att emellanåt sätta sig ner och lyssna till bokprat, att  träffa en och annan bekant - och sen sticka.

Hittade en reportagebok (kostade 2 euro!!) om människor i Vitahavskarelen, ett finskt broderfolk som inte vill kallas för ryssar, trots att de flesta pratar bättre ryska än finska. De är karelare. Och i boken får jag möta några personer som jag och Lassi Rautiainen träffade i augusti, när vi besökte några karelska byar i Ryssland, norr om Kostamus.

Ja, det fanns en stor avdelning där ett tusental böcker såldes för 2 euro per styck! Ett antikvariat hade köpt upp restlager från några förlag ... Splitternya böcker som gick för en spottstyver; bättre att sälja billigt än att slänga.

Och det fanns gott om köpare.

En stund av lycka

Höst på havet. Hangö, oktober 2015. Foto: Håkan Eklund.

Jag läste för något år sen en bok där DalaiLama berättade om vad lycka egentligen är, och hur man känner igen stunder av lycka, dvs. (oftast) korta stunder när allt bara känns rätt, när allt stämmer, när det bara är så avslappnat och skönt.

Och det kan gälla de mest banala saker, eller situationer. Som ikväll.

Hemkommen sent från jobb och gym hittar jag två tidskrifter med dagsposten. Och kvällen är räddad.

Lägger på en gammal CD med Janis Joplin, slår i ett glas rött och placerar mig i soffhörnan med  två intressanta kvalitetstidskrifter: Vår Fågelvärld (från Sveriges Ornitologiska förening) och finska Luontokuva (från den finska naturfotoföreningen).

Massor av läsvärt, massor av bra bilder, massor av njutsam och lärorik/underhållande läsning. Något som nätet aldrig kan ge mig, på samma sätt. För mig känns det bara jobb att öppna en dator eller kolla in material på andra virtuella mojänger.

Nej, riktigt papper, kvalitativa trycksaker och artiklar där text och bild samspelar till 100 % är lycka för mig. En sann njutning.

I Luontokuva ett antal fina kolumner (bl.a. av Heikki Willamo och Jorma Luhta) och en uppsjö med fina bilder. Dito i Vår Fågelvärld. Bl.a en spännande artikel om klippugglorna i Israel, som visade sig vara en helt annan art än vad man tidigare trott! En artikel  för ornitologiska finlirare. Redan rubriken " ... ett rop i natten ..." lockar till läsning, det gäller den nyupptäckta arten Strix hadorami, tillägnad ornitologen Hadoram Shirihai.

Men det är en lång historia.

Människor älskar berättelser. Alltid.

Om den cyklande björnen

Vilostund. Brusaby, Kimito 21.10.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 294/364.

Jag träffade en gång en nationalparksdirektör från Polen som berättade följande historia:

"En förmögen tysk storviltjägare ville jaga björn i Polen och bjöd en stor summa pengar för den som kunde arrangera en jakt.

Han upplystes vänligt om att det inte var möjligt eftersom  björnarna var fridlysta i Polen. Men de som fått förslaget kände förstås suget efter de stora pengar som utlovats.

En av de polska viltexperterna kom då med följande förslag, som alla var ense om att kunde ordnas.

Det fanns en gammal cirkusbjörn i landet som inte hade så långt kvar att leva och som de kände att kunde offras för den goda sakens skull (= de goda pengarna). Sagt och gjort. De lovade tysken att björnjakt kunde fixas, körde ut honom djupt in i ett stort skogsområde och satte honom på pass på ett ställe nära en glänta där en enslig byväg passerade bakom skogskanten mittemot, men utan att tysken visste om vägen. Detta för att underlätta björntransporten.

Björnen hämtades och släpptes på vägen i närheten av stället där tysken satt på pass, och de som "levererat" björnen for sen tyst och hastigt därifrån. Innan björnen hann orientera sig ordentligt, och få vittring på hundmaten som lagts ut i bra skjutvinkel till tysken, hände något överraskande. En gammal gumma kom cyklande längs byvägen, fick syn på björnen, blev förskräckt, hoppade av cykeln och sprang  till skogs. Björnen som var en gammal cirkusbjörn, plockade helt sonika upp cykeln och cyklade därifrån!

Från passet såg sen tysken en liten skymt av björnen som rak i ryggen försvann mellan stammarna. Allt gick så fort att han inte ens hann skjuta. Att björnen for iväg på cykel såg inte tysken, men med detta var det slut på jakten. Björnen kom inte tillbaka.

Så gick det med den björnjakten.

Historien skulle vara slut med detta, men följande höst inträffade något märkligt - som ingen i byn trodde på. En av byborna hade kommit vandrande längs byvägen sent en mörk höstkväll, lite "rund under fötterna", när han hörde att någon närmade sig bakifrån. Han steg till sidan, och såg till sin förskräckelse en björn som i hög hastighet cyklade förbi!"