Positiv galenskap

En del av teamet lyssnar in nya arter. Rankas 25.5.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 145/365.

Galenskap har många ansikten, och vad som anses vara galenskap är förstås också relativt. Ibland handlar det bara om att töja gränser. I detta fall en slags armbrytning i kompetens och uthållighet  - vem som är skickligast på att plocka fram flest fågelarter under 20 h inom ett visst område.

Jag och kompisen som bor i förskingringen (Åbo/N.J.) har under ett antal år tagit del av hemortens ornitologiska förenings "fågelrally" där ett antal lag tävlar sinsemellan.

Utan några lagmedlemmar med lokalkännedom skulle vi inte klara oss, det gäller ju att veta var olika arter håller till. Ibland har vi vunnit; mera ofta missar vi förstaplaceringen med 1 - 2 arter färre, så gick det också i år. Marginalerna är små; hade vi hittat grönsångare, fasan och mindre flugsnappare, som vi visste var de brukade hålla till (också dagarna innan)  - hade vi vunnit. Men fåglar behagar inte så där bara ställa upp när de skulle behövas ...

Men nog är det rätt magiskt att hoppa över en natts sömn och bara dra omkring från ställe till ställe. Under kvällen hade vi höjdpunkter som en rastande fjällpipare på en nysådd åker mittemot en lada med häckande tornfalk.

Vi besökte ett fantastiskt odlingsområde som fortfarande ser ut som odlingar gjorde för 50 år sen, dvs. inte är täckdikat och därför mera fågelrikt (en fristad för regionens sista ortolansparvkoloni). 

Under natten lyssnade vi in busksångare, nattskärra och kornknarr och hittade en häckande slaguggla. Att se dagen gry igen och med allt tröttare ögon försöka spana efter minsta rörelse i terrängen, eller lyssna till alla läten - sökande efter arter som ännu inte hittats, kräver motivation. Att ens iddas anstränga sig och fortsätta när kroppen skriker efter sömn ...

Och sen genomgång: det vinnande laget hade 123 arter, vi hade 121. Men de många minnesintrycken väger mera än vandringspokalen; sådant som inte går att mäta i siffror eller jobbiga timmar. Och jäkla roligt hade vi inom teamet; ett exempel på kamratskap som oinvigda kanske inte  ens förstår sig på.

I vårt nyttofokuserade produktionssamhälle.

Kompisskap som aldrig rostar

Ännu en mysig kväll ute i trädgården. Pandros, Kimo ådal 24.5.2018. Foto: Håkan Eklund. N144/365.

Har ungdomskompisen på besök från N.J./USA; han bor i en kusins stuga vid havet, jag i mitt sommartorp bland blommande hägg fem kilometer upp på torra land.

Vi har nu besökt alla våra gamla fågelmarker under fyra intensiva dagar, från kl. 05.30 till sen kväll - och trevligt har vi; vi bara fortsätter samtalet där det slutade senaste år. Det är otroligt fint att se hur gammal värdefull vänskap aldrig rostar, om den underhålls.

Vi har troligen helt olika åsikter om politik, men det ämnet diskuterar vi aldrig - vi fokuserar på sådana intressen och värden som vi har gemensamma.

Stor och liten

Barfota i sanden. Monåfjärden, Oravais 23.5.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 143/365.

En riktig skog

Det är mera sällan, men ibland hittas pärlor. Vörå, Österbotten 22.5.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 142/365.

Det vita på marken är blommande harsyra. Här i skogen brukar både sparvuggla och mindre flugsnappare hålla till.

Man borde inte sova

Inför natten. Munsala, Österbotten. 21.5.2018. Foto: Håkan Eklund.

Nästa fastmark i väster är Västerbotten, en bit söder om Umeå.