Rysskölden bruten

Vintern får ge sig. Friskala, Hirvensalo, Åbo. 9.3.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 68/365.

Köld i 24 dagar nonstop; idag första dagen med plusgrader. Egentligen skönt. Nu får det bli vår.

Jag saknar flyttfåglarna; kanske nästa vecka?

Tillbringade exakt 10 min ute idag (förkyld ...) och njöt av talgoxarnas sång. Ger ny energi.

En ny fotovinkel

Ett bokomslag som tilltalar. 8.3.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 67/365.


När jag först såg denhär boken i Hannu Hautalas naturfotocenter i Kuusamo trodde jag att det var en målning, typ von Wright. Men nej, det är ett foto. Sen började jag fundera hur man kan ta en dylik bild? Är det månne en tam tjäder?

Hemma hos Hannu Hautala klarnade det. Han kände fotografen och visste att han använde en 8 meter hög stege för att fotografera tjäder uppe i betesträd! Boken handlar om arbetet på en forskningsstation i ett tajgaskogsområde intill ryska gränsen i finska Lappland. I områden där tjädrarna inte är vana med människor, och inte så skygga!

Det som slår mig mera, är snarare trädet - det borde vara vid vite förbjudet för skogsbruket att hugga ner dylika månghundra-åriga tallar! Sådana kommer aldrig att bildas i en kortlivad (c 80 år)  ekonomi-skog! Tyvärr är verkligheten den att på privat mark finns nog inga dylika tjädertallar kvar, och knappast ens tjäder.

Det kallar jag dålig och inkompetent markförvaltning. Och bakom den "förvaltningen" hittas yrkesmän som enbart fokuserar på ekonomi; det kan inte kallas hållbar utveckling.

När Lappland brändes ner

Hos fotografen när farfar var ung. Arktikum, Rovaniemi 7.3.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 66/365.

Hade några timmar att fixa i väntan på nattåget söderut. Gjorde en tur till ett infocentrum om Arktis i Rovaniemi.

Inledde besöket med en halvtimmes tupplur i ett mörkt utrymme där man låg på rygg i en cirkel, på madrasser, och kunde njuta av ett bildspel om norrsken alldeles ovanför. Perfekt vid febertillstånd ...

Det mest intressanta för mig var utställningen från Lapplandskriget, när tyskarna  brände ner alla samhällen under reträtten till Nordnorge hösten 1944 - våren 1945. En tysk turistgrupp med äldre människor höll till där, med egen guide; de fick begrunda vad deras far och farfars generation ställt till med i främmande land.

Tyvärr var det så mörkt i hallen att det inte gick att fotografera.

Här en snabbkurs (från Wikipedia) för den oinvigde:

Lapplandskriget (finska: Lapin sota) var Finlands tredje krig under andra världskriget och fördes mot Nazitysklands trupper i Lappland i norra Finland från september 1944 till april 1945.

Så tidigt som sommaren 1943 började den tyska ledningen förbereda planer inför möjligheten att Finland skulle teckna en separatfred med Sovjetunionen. Tyskarnas planer gick ut på att dra tillbaka trupperna norrut för att skydda de finländska nickelgruvorna i Petsamoområdet. Under vintern 1943–1944 använde tyskarna krigsfångar, varav många hade tillfångatagits i södra Europa och avled av kylan då de fortfarande endast bar sommaruniform i arbetet med att förbättra vägarna mellan norra Norge och norra Finland. De upprättade förråd i området och då Finland undertecknade ett eldupphöravtal med Sovjetunionen den 4 september 1944, var tyskarna redo.

Tyskland hade vid den tidpunkten ca 200 000 man koncentrerade till norra Finland, varav ungefär hälften till Petsamoområdet. Resterande förband befann sig på den så kallade Salla-fronten. Tyskarnas huvuduppgift i norra Finland var från krigsutbrottet 1941 att i första hand erövra Murmansk samt att skära av järnvägen söderut. Många av de tyska soldaterna var utbildade i Österrike och södra Tyskland och enheterna bestod bland annat av bergsjägarförband.

Den tyska reträtten mot Nordnorge gick långsamt mot i första hand den strategiskt belägna staden Rovaniemi. Förutom brist på fordon gjorde höstregnen att vägarna snabbt förvandlades till lervälling under transporterna av fordon, hästar, vagnar med materiel och förplägnad samt inte minst alla fotvandrande soldater. Det tyska flygunderstödet var minst sagt svagt. Längs reträttvägarna använde sig tyskarna av befästa fördröjningställningar längst bak i kolonnerna för att försvåra den finländska framryckningen. Taktiken utfördes med stor skicklighet och nådde sina syften. För de finländska soldaterna rådde dessutom ständig minfara.

Nyckelpunkten i reträtten var Rovaniemi där de två huvudvägarna mot Ivalo i norr och Muonio i nordväst utgick. Här försökte tyskarna äta, vila och sova och proviantera och för att klara av att fortsätta norrut mot kallare förhållanden. En stor uppgift i Rovaniemi var också att fördröja de finländska trupperna medan så många tyskar som möjligt kunde starta avfärden norrut. För att nå målen användes sprängning av broar, byggnader och vägar samt minering och utläggning av försåt. Det var den s.k. brända jordens taktik som gällde. Den 16 oktober 1944 kunde finländarna återerövra Rovaniemi.

De tyska trupperna under generalöverste Lothar Rendulic brände stora delar av det land de drog sig tillbaka från. Mer än en tredjedel av bosättningarna i området förstördes och residensstaden Rovaniemi brändes till grunden. Utöver de materiella förlusterna, skadorna uppskattades till 300 miljoner dollar (1945 års kurs, år 2005 cirka 3,2 miljarder dollar), blev omkring 100 000 invånare flyktingar vilket ytterligare försvårade återuppbyggnadsarbetet efter kriget. Rendulic dömdes av de allierade för krigsförbrytelser till tjugo års fängelse.

De sista tyska trupperna drevs ut ur Finland i april 1945. De militära förlusterna under kriget var relativt begränsade: omkring 1 000 döda finländska soldater och omkring 2 000 på den tyska sidan.

Sista dagen

Tajgaskog i Kuusamo. 6.3.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 65/365.


Minus 30 C på morgonen. Vi väntade att solen skulle lite lindra, innan det bar iväg ut. Kände mig underlig, insåg att jag hade feber. Körde 50 km in till Kuusamo centrum för att köpa febertermometer och lite medikament; provade genast tempen - 39 grader ...

Alltså tillbaka till HQ; bilden ovan en latmansbild från bilen. Åker hem i morgon.

Unik i vinterkylan

Hittade gott om mat i iskallt vatten. Kuusamo 5.3.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 64/365.

Omgivningen känns död på allt liv, en meter snö, minus 18 C och vindstilla. Ändå hörs fågelsång från forsen. Där finns minst åtta strömstarar som dyker flitigt. Varje gång kommer de upp med något (svart) som tycks vara ätbart. Sen stämmer hannarna upp med en sångstund.

Bara så livgivande.

Detta från ett kort fotostopp med Lassi Rautiainen på hemväg från en intervju som jag gjorde med The Grand Old Man Hannu Hautala i sitt hem i Kuusamo; en levande legend.

Han har gått den långa vägen från bilmekaniker och ivrig amatörfotograf på 1960-talet, till första yrkesnaturfotograf i Finland (från 1970) som kunnat försörja sig på att fotografera natur, och sälja bilder, artiklar och böcker (ett 40 - tal på åtta olika språk) - tillsammans med språkkunniga frun Irma.

Blev hedersdoktor vid Uleåborgs universitet 2002.

Själv pratar Hannu bara finska, men en gemytligare person får man söka efter!