Kungen

Kungsörnhanen i Oulanka. Äter på en trafikdödad rödräv. Fotat från gömsle, 3.3.2018
(- 16 C); en fin vinterdag med 1 m snö under örnen. Foto: Håkan Eklund.

Svart mot vitt i skogen

En nyckelart i tajgaskogen. Juhtivaara, Kuusamo 3.3.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 62/365.

Har suttit på första parkett i ett fotogömsle i vinterskog, - 17 C på morgonen, samma nu på kvällen. Ovanligt lite fåglar i rörelse, månne många har frusit ihjäl? Det har ju varit en rätt sträng vinter i norra och östra Finland. Såg i alla fall två nya arter för året, kungsörn och lappmes.

Kungsörnhannen kom till åteln 11.50-tiden, åt på en skogshare (trafikdödad) i 40 min, och det blev en del bilder. På eftermiddagen hade han honan med; honan fortsatte med haren medan hanen tog över en rödräv. Jag och Lassi Rautiainen satt i "ägarkojan" och var rätt nära, örnarna fyllde upp hela bildrutan med 500 mm.

Men den fågel som jag uppskattade än mera var spillkråkan; jag har inte många sådana bilder från tidigare. Liksom kungsörnen en riktig tajgafågel. Dessutom gör den ju bohålor av en storlek som många andra arter har nytta av (knipa, pärluggla, sparvuggla, skogsduva etc.).

Bara så gemytlig

Lavskrika i en värld av vitt. Kuusamo 2.3.2018. Foto: Håkan Eklund.

Uppe på dessa breddgrader hör det till att kolla in lavskrikor; få fåglar är lika gemytliga! I slutet av 1800-talet fanns häckande lavskrikor över hela Finland.

Via ett ekologiskt förödande "plantageskogsbruk" där lavskrikornas skyddande träd- och buskskikt putsats bort (täta undertryckta granar, buskagen och annat ekonomiskt värdelöst skräp) via upprepade röjningar och gallringar, där skrikorna skall förvara mat för vintern, hitta skydd för rovfåglar etc - så har arten förträngt norrut och österut.

I en välartad, gallrad tallskog på torra moar finns ju inget annat än en pelarsal med likåldriga stammar - en död skog för de flesta arter (också för jaktbart vilt).

Trots att det inte var en speciellt kall dag (- 9 C) håller fågeln höga tarsen (som skymtas på bilden) inne i den varmare dunmassan, den sitter alltså på vänsterfoten, på kall och frostig kvist. Bra balans.

I sagoskogen

Solnedgång i Kuusamoskog. 2.3.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 61/365.

Jag hade så bråttom (till sen middag) när jag satte in bilden att titeln blev vad den blev. Håller med  Sten (i kommentar nedan) att det snarare handlar om en sagoskog, än en spökskog. Eller helt enkelt en Muminskog; många ser ju ut som mumintroll! Dessa snöstatyer hittas bara på högre höjder men det är helt enkelt otroligt hur träden klarar av tyngden ...

Svår att hitta lätt att fotografera

Tallbiten provianterar. Gravgården i Rovaniemi 1.3.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 60/365.

Gravgården i Rovaniemi stad i finska Lappland är ett paradis för bärätande fåglar. Där finns minst 500 rönnar, och de visade sig ännu vara fyllda med bär! Och det lär vara likadant i stora delar av Lappland. Inget under att vi haft så få sidensvansar eller tallbitar i södra Finland i vinter.

Genast jag klev av tåget under förmiddagen, och hämtat ut bilen, körde jag till gravgården för att söka tallbit. En tajgafågel som inte är alltför lätt att hitta under året.

Jag gick runt, runt minst en timme. Inte ett ljud, inte en rörelse, inte en fågel. Men jag gav mig inte. Jag såg hur mycket bär där fanns, ok - de är ju inte längre så fräscha, men när det är en meter snö och ont om annan mat, är det dock bra fågelmat.

Jag visste att det fanns fåglar där, spåren på snön under vissa rönnar talade sitt tydliga språk Jag stannade och lyssnade massor med gånger, och till slut - ett mycket svagt läte. Jag försökte lokalisera ljudet, tittade uppåt, och vad ser jag - två tallbitar 3 meter ovanför mig! Bingo! Art nr 74 i år (februari var urusel månad, fick bara två årsarter ...).

Gick till bilen för att hämta 500 mm + 1,4 x samt monopod. När jag kom tillbaka var de två fåglarna försvunna, men efter en stunds sökande hittade jag dem, nu tillsammans med tre till, alltså fem tallbitar.  Kunde obehindrat fotografera dem så nära jag bara ville, de är fullständigt orädda för oss människor.

Inget under att de i tiden kallades för dumsnut, och lät sig lätt fångas på den tiden när man i Fattigfinland och Fattigsverige fångade trastar, sidensvansar och tallbitar och sålde dem som kramsfåglar på torgen.