Det gäller att programmera sig

Hemåt i skymningen. Kimitovägen 29.11.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 333/365.

Det roligaste med en dagboksblogg är att allt är så opretentiöst. Det får ju inte vara svårt att på olika sätt fånga ens vardag, varken i bild eller i text. Det handlar ju om att illustrera ett litet fragment av en dag, som här, ett snapshot på frihand med en hand på ratten (80 km/h) och kameran i den andra. När man inte hinner fotografera som vanligt folk, får det bli sådana här nödlösningar för att hålla fotoglädjen intakt.

Här har jag bara 30 min kvar att köra. Lyssnar på en gammal CD med Keith Richards, spanar intuitivt efter hökugglor, ser hur det skymmer. Den här tiden på dagen och året känns det om om mörkret faller lika snabbt som i tropikerna. Jag vet att det kommer att vare helmörkt innan jag är hemma.

Egentligen är det skönt att ha 45 min egen tid i bilen, att hinna tänka. Ofta har jag penna och papper i närheten att jag kan teckna ned olika idéer och tankar som dyker upp, som ofta kan vara flyktiga som kvicksilver. Idéer som kommer och går. Eller ogjorda saker som plötsligt gör sig påminda.

Här tänker jag närmast på vilken av mina många påbörjade böcker som jag skall ta itu med i läsfåtöljen.

Det är så halv- och helmörkret bekämpas under en i sig oinspirerande mörkertid. Det gäller att programmera sig.

Om att förstå varför andra inte förstår

Ljus i grådasket, min matbutik på Hirvensalo, Åbo 28.11.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 332/365.

Råkade få i min hand en bok som sonen hade med från Stockholm härom veckan, nämligen Per Brinkemos bok "Mellan klan och stat. Somalier i Sverige" (Timbro, 2014) som lär mig lika mycket om vårt eget stats- och skriftsamhälle som jag lär mig om somaliernas klansamhälle.

I deras kultur är kommunikation baserad på det talade ordet, där muntliga avtal och överenskommelser väger mera än ord på papper. Och i deras värld är klanen viktigare än staten; det är klanen som ger trygghet och skydd, inte staten - det senare är ju fallet hos oss.

I Somalia fick man sitt skriftspråk först 1972, och ett statssamhälle hade man bara 1960 - 91. I Sverige har det tagit 500 år att från Gustav Vasas tid på 1500-talet göra landet till ett statssamhälle; innan dess var ju också det som är Sverige idag ett klansamhälle. I Skottland levde klansamhället fram till mitten av 1700-talet.

Trots att jag bara har kommit en bit in i boken har den redan gett mig många aha-upplevelser.

Speciellt tydligt visar författaren hur vår okunskap (gäller också tjänstemän och myndigheter) om en annan kultur gör det svårt att förstå varför andra inte förstår ...

Vi lever också i ett individualistiskt samhälle med en bakgrund från en bofast bondekultur. Somalierna kommer från ett kollektivistiskt "samhälle" av nomadfolk från öknen.

Själv har jag arbetat fem år bland fijianer på Fijiöarna, som också utgörs av ett klansamhälle, ett feudalt sådant. Som gav många lärdomar och insikter.

Så bra att ha glömt

Evig skymning. Åbo domkyrka 27.11.2017 kl. 14.20. Foto: Håkan Eklund. Nr 331/365.

Idag har det varit halvmörkt hela dagen. Kom på hur det kändes när vi återvände efter många år i solen och värmen; jag fattade inte hur någon överhuvudtaget ville bo på dessa breddgrader. Det tog mig ett helt år att mentalt programmera om mig.

Så länge man har så mycket att göra att man inte hinner bry sig om vädret är det ok, men jag brukar tycka synd om de som inte har jobb, då är det jobbigt. Annat var det med alla "beach bums" i Söderhavet och Australien som surfade hela dagarna.

Här kommer mitt nya hotell

Leverans på gång. Kimitoön 26.11.2017. Foto: Håkan Eklund.

Senaste vår när jag var på tjäderfotografering hos Lassi Rautiainen i Kuhmo använde jag ett litet en-mans gömsle som jag gillade. Träffade också killen som byggt gömslena, och jag beställde ett på rak arm.

Idag levererades gömslet. Och en ny erfarenhet väntar, att kunna sitta och lurpassa i skogen i ett alldeles eget fotogömsle! Ja, det ser ut som en korvkiosk, men det är bara kul. Det är byggt så att man kan sova på golvet, med fötterna in under en lägre del (allt för att minimera vikten).

Äntligen bevis

Större korsnäbb (Loxia putyopsittacus). Brusaby, Kimito 26.11.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 330/365

En  för mig problematisk artgrupp har alltid utgjort våra tre korsnäbbarter tillhörande släktet Loxia.
I Norden har vi större-, mindre- och bändelkorsnäbb. Den sistnämna är lätt att artbestämma via sina dubbla vita vingband, men de båda andra ser identiska ut.

Det är främst lätet och näbbformen/-storleken som skiljer. Lätena är inte heller så alldeles olika, trots att jag övat hela hösten (från CD i bilen) kan jag ännu inte svära på att jag kan skilja dem åt.

Och beträffande näbben så är den inte heller lätt att se tydligt, när de klänger omkring högt uppe i trädtoppar.

Men idag tog jag en familj större korsnäbbar på bar gärning! Äntligen! Samtidigt var det första gången som jag lyckades ta en bild av arten. Familjen provianterade i en låg bergtallbuske inne på en skolgård ... Bekvämt att fota från bilen.

Alltså: den större korsnäbbens undernäbb är mycket tjockare än den hos sin mindre kusins. Desstuom är undernäbben tjockast på mitten. Och övernäbben är papegojlikt krökt. Undernäbben syns inte så bra på just den här bilden, men nog på andra (honfärgade fåglar).

Jag har kollat flera bilder jag tog, är nu 100 % säker på artbestämningen.

Dessutom trivs större korsnäbben i tallar (äter frön ur tallkottar som de klipper upp med sin "saxnäbb"), mindre korsnäbben föredrar grankottar och bändelkorsnäbben kottar från lärkträd.