Fågelvimmel & kakafoni

Kungen. Mietoisviken 5.10.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 278/365.

Gjorde en kvällstur ut till en havsvik 35 km norr om Åbo. Det hade legat en tät dimma över området som hade lättat under eftermiddagen och det kokade av arktiska gäss, minst 5000 i antal.

Främst vitkindade gäss, men också 100-tals bläsgäss, sädgäss, några spetsbergsgäss och grågäss. Två havsörnar kom och gick och då flög alla gäss upp under en otrolig kakafoni; härligt! Vilken respekt för örnarna.

Ordet kakofoni betyder egentligen missljud, disharmoni, illalåtande sammanblandningar av olikartade ljud, helt enkelt osköna ackord. Det kunde det kanske kännas som för en icke fågelskådare, men rena rama bomullen i en ornitologs öron. Ett tecken på fågelrikedom.

Här har de lugnat ner sig, havsörnen är mest intresserad av en död grågås som flöt omkring i strandvattnet.

Örnens parkerade sig på stranden inte långt från mig och två andra skådare och väntade bara på att vi skulle försvinna så att den kunde hämta hem steken. Jag kan inte bedöma åldern på denna örn, kanske i 5-års åldern?

Också ett 100-tal vadare längs stränderna, mest brushanar. Sökte kustpipare och kustsnäppa, men kammade noll.

Om att lära arter

Gransångare (Phylloscopus collybita). Åbo 4.10.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 277/365.

Allt fler som fotograferar natur bryr sig inte om vilka arter det är som hamnar på bild. Ok, handlar det om konstfoto med konstnärliga tolkningar spelar det ingen roll. Men i många andra sammanhang ger artnamnet ett mervärde, samtidigt som det indikerar ett äkta intresse för natur.

I vissa stora internationella fototävlingar hör det till att veta vad man fotograferat, och i alla bildbanker (om sådana längre existerar?) var det ett måste.

Är bilden tillräckligt tydlig kan man ju i efterskott göra artbestämningen, som här.

Lövsångare och gransångare ser nästan identiska ut. I fält ser man dem sällan tydligt och nära efter som de är bara ca 10 cm långa (= korta) och försvinner lätt i lövverket/grenverket. Däremot är de ju lätta att skilja åt via sång/kontaktläte, de förekommer i olika biotoper, etc.

Nu gissade jag redan från början att detta var en gransångare, de flyttar senare än lövsångarna (som redan är borta från Åbo).

Fågeln på bild rörde sig mycket snabbt i en rishög, jag fick några bilder och sen var den borta.

Men på bilden ser jag en tydlig gransångare. Benen är svarta (lövsångaren har ljusare ben), det syns en tydlig undre ögonringshalva under ögat (lövsångaren är ljusare under ögat och då syns ingen ögonring), näbben är mörkare än lövsångarens och gransångaen har mera beigebrunt på bröstet (än lövsångare).

Alltså pyttesmå detaljer som man sällan ser i fält, men på en bild kan man tydligt hitta alla dessa detaljer. Det är bara att slå upp en bra fågelbok, läsa och jämföra.

Kvinnlig fotoenergi

Lässtund på tåget. Nyland 3.10.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 276/365.

Det är länge sen jag har haft möjlighet att åka tåg, idag äntligen en sådan dag. Skulle på fotoutbildningsmöte till Utbildningsstyrelsen i Helsingfors och satt bekvämt med en bok och en kopp te kl. 06.20 när tåget rullade ut från perrongen.

Vilken lyx att inte behöva köra själv, hamna i rusningstrafik vid 08-tiden och sen ha bekymmer med att hitta parkering.

Istället kunde jag ägna några timmar till att läsa ett recensionsexemplar av Kirsi MacKenzies debutbok "Nordens magiska landskap"  (156 s) som nyss utkommit på förlaget Docendo, med text både på finska och svenska (https://www.docendo.fi/valokuvaus/pohjolan-maagiset-maisemat-nordens-magiska-landskap-kirsi-mackenzie.html).

Kirsi har visat vad finsk sisu, kvinnlig envishet, beslutsamhet, intuition och konstnärligt öga kan leda till. Hon är ett strålande exempel på en självgående fotokursdeltagare som med engagemang och energi har tagit sig hela vägen från ett ”noll-läge” fram till rampljuset och finrummen för finsk naturfotografi. Ännu 2011 visste hon inte mycket om fotografering, idag är hon den mest kända fotograf som tagit en specialyrkesexamen vid Axxell Utbildning.

Hon använde kursen som en källa till inspiration, såg möjligheterna att komma framåt och jobbade hårt och självständigt för att komma i kapp alla som kunde mera. Sen gick hon förbi.

Hon har intervjuats och publicerats i en mängd fototidskrifter och tidningar i Finland och utomlands. Hon har vunnit fina priser och omnämnanden i fototävlingar, hon har varit en flitig utställare, bland annat tillsammans med fotolegenden Pentti Sammallahti i Kuopio (4.11.2016 – 8.1.2017).

Hon har hållit 18 bildvisningar från mars 2015 till oktober 2016, på fotofestivaler och för fotoklubbar både hemma och utomlands samt hållit fotoworkshop på Teherans universitet i Iran.

Mångfald

Höstens skörd. Runsala, Åbo 2.10.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 275/365.

Självgående

Vernissage i Nykarleby. 1.10.2017. Foto: Håkan Eklund.

Det är alltid lika befriande, och känns alltid lika tillfredsställande, att se hur fotokursdeltagare under kurstiden växer i sin roll och, som här på bilden, en vacker höstkväll håller vernissage för sitt slutarbete inom naturfotografi inför stor publik.

Britt Vienonen (i glasögon) berättar här om sin utställning "Non Grata" där hon vill förmedla skönheten i det oansenliga (vanliga vilda växter som vandrar in i hennes trädgård) och samtidigt väcka intresse för naturen. Jens Lax (närmast till höger) är landskapsfotograf och kallar sin utställning "Vid havet" där han presenterar ett antal fina kust- och ö-landskap både längs sin österbottniska kust och ställen längs den finska sydkusten, Estland (Odensholm) och Kullaberg, som vi besökt under kursens gång.

Båda representerar vuxna, självgående fotokursdeltagare som har en mycket stark inte vilja och lust att utvecklas som fotografer. Det är ju så med vuxenutbildning som till största delen är baserad på distansundervisning att man själv måste vara aktiv och disciplinerad  och jobba stenhårt för att komma framåt.

Eftersom Axxell Utbildning har sin bas vid den finska sydkusten, ute på Kimitoön, har dessa två fått spendera 5-6 timmar i bil enbart för att komma ner till södra Finland och olika närstudie tillfällen eller fotoutflykter till olika öar/eller ännu längre bort. Redan det visar på vilja.

Det är ju så vid vuxenutbildning att det finns lika många åsikter om hur en utbildning borde vara organiserad som det finns deltagare. Alltför många är ännu kvar i ett gammalt skoltänk där allt skall vara bekvämt presenterat, ständig handledning, styrning och kontroll, och så vidare.

I det kurskoncept som jag har haft hand om sedan 2014 har vi bara tydliga, specifika kriterier och mål för tre examensdelar att avlägga (för en specialyrkesexamen enligt utbildningsstyrelsens föreskrifter). I sig handlar det om ett gesällprov, som förutsätter mångårig aktiv fotografering redan innan antagning, och sen under kursens gång visa prov på sitt kunnande via de olika examensdelarna.

Vi står till tjänst med ett antal specialkurser och verktyg, som täcker några viktiga delar - resten måste deltagarna själv ta till sig på olika sätt (de har bl.a. tillgång till Moderskeppets alla videokurser) samt öva, öva, öva.

När vi är i fält måste alla själv söka sina motiv och bildvinklar, tyvärr ...

Vi tycker inte att någon "expert" skall styra den processen (no spoonfeeding ...). Var och en måste lära sig att själv välja vad hen vill skapa i bildväg. Att lära sig att se bilden i bilden (vi ser ju vidvinkligt, alltså måste vi lära oss att i det överflödet hitta ett mera begränsat utsnitt) är en konst som kräver träning, och att  lära sig att bygga upp en inre bild av vad det är som hen vill åstadkomma med kameran och gradvis växa in i sin roll som bildskapare.

Det är just därför vi har en massa duktiga naturfotografer som kanske aldrig gått på en enda fotokurs, de tränar i fält, oavbrutet. Och med en stark inre vilja att nå ett specifikt resultat.

Motivation kombinerade med en stark inre vilja är drivkraften bakom alla som på olika sätt är framgångsrika.