En fin mulen och blåsig eftermiddag

En färgklick i grådasket. Kökar, Åland 22.9.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 265/365.

För den natur- och fotointresserade finns inget dåligt väder. Anlände med en grupp pigga fotografer till en regntungt, mulet och blåsigt Kökar. För den oinvigde kunde det  ha betraktats som tråkigt väder.

Men nej. I snålblåsten passerade rovfågel efter rovfågel, på väg ut över havet - söderut. Under tre timmars tid räknade jag in 11 sparvhökar, 8 tornfalkar, 6 blå kärrhök honor, 2 fjällvråkar, 1 lärkfalk, 1 stäpphök och 1 havsörn. Fjällvråken var årets första för mig = art nr 201 (Patrik L som är i Fulufjällen har nu 203).

För att göra det hela både jobbigt, utmanande och något att sikta in sig på har jag nu höjt målet till 220 arter i år. Det kan vara omöjligt, men det lönar sig att försöka ...

Bara så mycket roligare när det finns ett specifikt mål att sträva till.

Att lära sig att strunta i tillmälen

Ensam kvar. Runsala, Åbo 21.9.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 264/365.

Min fru tycker att jag är löjlig som varje kväll sätter in en bloggbild; sådana kommentarer är man van vid som naturintresserad.

Som skogsbruksingenjör, när jag  i tiden jobbat med skogsavverkningar blev jag aldrig förlöjligad. Det ansågs som ett riktigt jobb, trots att jag ibland orsakade stor skada under fåglarnas häckningstid (mot min vilja, men kunde inte annat än lyda mina överordnade).

Men, som försvarare av natur, som "fri man", som ornitolog, naturskyddare etc. har jag blivit förolämpad och förlöjligad offentligt (i dagstidningar, på insändarsidor) otaliga gånger. Något som jag lärt mig att bry mig strunt i, men - som man ändå noterar. Och som gör en än mera målmedveten att ibland fungera som en motkraft.

När ingen lyssnar

Hansa köpcentrum, Åbo 20.9.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 263/365.

Råkade gå förbi (i våningen ovan) och noterade hur en dam intervjuade en klädexpert angående utställda kreationer.

Just ingen stannade för att lyssna. Men de höll masken och pratade seriöst på, för en icke existerande publik. Kunde inte ha känts alltför trevligt.

Ok, en ung kille tycks stå och slöa vid en pelare. Kanske han lyssnade?

Alltså är vi till nytta för samhället

Här blev det nr 200. Somero 19.9.2017 kl.18. Foto: Håkan Eklund.

Det började en aprilkväll på Kullaberg i våras när Patrik Larsson och jag satt med en kaffetermos och följde med hur flitiga fotokursdeltagare sökte motiv i den halsbrytande terrängen.

Patrik berättade att han höll på att återuppliva sitt gamla ornitologiska intresse när han är ute i naturen med sin unga son.  Jag berättade om mångåriga far & son fågelresor när min son var i tidig tonårs ålder.

Patrik sade att han hade beslutat att försöka hitta 150 arter i Sverige under året, jag nappade på och drog till med 200, dvs att jag skulle försöka hitta 200 olika fågelarter i Finland under samma tid. Det hör till saken att jag aldrig brytt mig om att föra lista på "årskryss", trots decennier av aktiv skådning.

Redan från början beslöt jag att inte i onödan börja "kryssa" ("bonga" på finska), att endast "dra" på arter som jag visste att någon hittat i relativ närhet. Jag har alltid föredragit primärskådning, dvs. att själv hitta mina fåglar. Att gå till färdigt dukat bord är sekundär skådning, men ack så effektivt.

Då och då höll Patrik och jag kontakt för att kolla läget; han hade uppgraderat sitt mål till 200 när han märkte att 150 inte var alldeles svårt. Men sen börjar det gå saktare.  Jag hade 150 arter i maj, sedan har det tagit fyra månader att få 50 till.

I slutet av förra veckan gick Patrik förbi och hade 198 arter, jag hade då 197. Men nu har jag haft turen att plocka tre arter på två dagar, ett spontant möte i går (tretåig hackspett), och idag två "kryssade" arter: bergand i morse och svartpannad törnskata nu i kväll = 200, i ogräskanten på bilden ovan.

Det var ren tur att jag råkade kolla datorn strax innan jag lämnade jobbet, såg att en svartpannad fanns 1 timme norrut, insåg att om jag skyndade skulle jag hinna innan det blev mörkt. Jag hann nätt och jämt. Och jag skulle aldrig ha hittat fågeln om det inte stod en handfull skådare med tubkikare på en liten landsväg i det stora odlingsområdet! Dessutom gällde det en första kalenderårets fågel (som i princip ser ut som en varfågel) - som är lätt att missa. Samtidigt som jag hade min 200:e art i tubkikaren flög en rödstrupig piplärka övar (art nr 196, som jag hittade spontant den 12.9 i Vasatrakten).

Men av 200 arter är 190 sådana som är spontana, 10 arter har jag kryssat/bongat.

Nu skakar säkert många på huvudet åt dylika onödigheter. Så har jag också känt halva livet, dvs. skämts en smula över att springa omkring med en kikare ... Just så var också jag uppfostrad i en nyttotänkande agrar kulturmiljö, "onödigt" sade far. "Det ligger inga pengar i det där", sade han (och hade fel; jag har förtjänt en del på mitt fågelkunnande via kurser o.dyl).

Men som "mera vuxen" har jag insett att allt som gör en människa lycklig, hur löjlig aktiviteten kan verka för utomstående (om den är "sund" och inte skadar någon), är till nytta  för samhället. Samhället har nämligen mera nytta av människor som mår bra, folk som mår dåligt kostar.

Och förresten - att springa omkring med kameran i tid och otid, går under samma etikett ...

Men vi vet det alla: att fotografera ger positiv energi och är terapi i högsta potens.

Alltså är vi till nytta för samhället ...

Här hör de hemma

Morgonfrukosten intas. Kustö 19.9.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 262/365.

Den vitkindade gåsen är en vacker och nätt gåsart som under de senaste decennierna också etablerat sig runt Östersjön.

Ännu under 1980-talet åkte vi vår och höst till Matsaluviken i Estland för att få se rastande arktiska vitkindar i 10 000-tal, som häckade vid ishavskusten i norra Ryssland. Det är ju uppe på tundran, på Svalbard och motsvarande arktiska platser där de normalt hör hemma.

Nu finns de under hösten i tusental runt om Åbo, fåglar som häckat i Finland.

Skulle "östersjöpopulationen" bara lära sig att hålla sig borta från parker, badstränder och andra urbana tillhåll - skulle de flesta gilla arten. Eftersom det inte är jakt på vitkindarna, har de tappat rädsla för folk.

Nu när det är höstflyttning på gång hittas de ofta ute på stubbåkrar i landskapet, där passar de bra in, som på bilden ovan. De ger liv under några höstveckor åt de allt tommare och tystare odlingsområden.