Byn är riven

Ödehus i tömd by. Estland, juni 2017. Foto: Håkan Eklund.


Nu är byn riven,
människorna borta -
häggen där humlorna sjöng
har vissnat,
man kan nästan gråta
Jag står och ser
på den flaggande starholken
och kan inte undgå
att minnas -
Här fanns en grind
som lyste vit,
man hörde näckens spel
genom fönstret.
Rösterna en kväll dunkla
men samvaron ropade
med hög stämma -
Hur kan en by förintas
så att inte alla
minnen plånas ut -

Ur "Dagar i förvandling" (1973) av Helge Englund.

Tar oabrutet avsked

Möte inför avsked. Åbo 8.9.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 251/365.

Av en slump hittade jag en diktbok i min hylla som jag nog aldrig bläddrat i, känns det som. Det är Lars Gustafssons "Fåglarna" (1984).

Här några rader ur dikten "Fåglar som tar avsked"

Några fåglar tar oavbrutet avsked.
Vi ser det inte först.
De flyger så.
Men de är stela.
De hänger i luften,
som tennsoldaternas små stela
ansikten av malört
hänger strax före ett leende.
Och jorden rullar bort inunder dem,
och lever i sin gröna tid.

Ser på Wikipedia att Gustafsson (17.5.1936-2.4.2016) var en intressant och produktiv herreman:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Gustafsson

Höstens första hökuggla

Valde ett vackert träd. Åbo 7.9.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 250/365.

För de flesta av oss som är ornitologiskt intresserade innehar ugglorna en speciell dragningskraft, som om de besitter en slags magi. Kanske har utseendet en viss betydelse? Ugglorna har ju ett "ansikte" med två nyfikna ögon som plirar på en när man är tillräckligt nära, som tyvärr sker alltför sällan. De är inte heller speciellt vanliga.

De flesta ugglor ser man heller inte mycket av eftersom de är nattaktiva, ugglan ovan är ett undantag.

Hökugglorna är nämligen aktiva också dagtid, och höstens första har redan nu hittat till Åbo. Oftast brukar de dyka upp när det blir riktigt kallt. Hoppas att den här fågeln stannar länge!

En hökuggla i markerna ger alltid en guldkant på dagen.

På bilden ovan har den valt en död ek som utsiktsställe, för spaning ut över nyskördade stubbåkrar. Och en ek har ju mera spännande former än en enkel grantopp.

Två kvar

De sista fröna. Uittamo, Åbo 6.9.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 249/365.

Äntligen pilgrimsfalk

Strax innan. Friskalavikens fågeltorn, Hirvensalo, Åbo. 5.9.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 248/365.

I timmar har jag under kvällar de senaste veckorna spanat efter flyttande pilgrimsfalkar, som  setts i Åbotrakten nästan varje dag. De flyttar som bäst, det gäller att passa på. En flyttande pilgrimsfalk är ju ett snabbt möte, ofta handlar det om sekunder när den fräser förbi.

Jag har en fin obs från Grönland i augusti, men den har saknats på min Finlandslista hittills i år. Normalt brukar jag ju inte bry mig om att räkna arter, men inspirerad av Patrik Larsson - för jag lista i år. Och det är kul, det aktiverar till utetimmar.

Men hur jag än spanat vid olika fågelvikar, har jag kammat noll. Ok, jag har sett en massa annat intressant, bl.a. en hel del fina vadare (rödspov, myrspov, småsnäppa, mosnäppa, kärrsnäppa etc.).

I kväll hade jag äntligen lite tur. Nöjde mig med fågelviken i grannskapet som ännu har en massa flyttande tofsvipor på strandängarna, i kväll ca 90, för några kvällar sen mer än 200. Hittade 2 mosnäppor, ett 10-tal brushanar, några enkelbeckasiner, 2 gråhägrar samt en massa simänder.

Kl. 19.30 passerade en lärkfalk i fint ljus, kl. 20 sjönk solen bakom skogskanten och jag skyndade mig att ta dagens bild (ovan), som höll på att kosta mig pilgrimsfalken.

Plötsligt när jag tar en bild till, ser jag falken, en kraftig och satt en = pilgrimen! Snabbt bort med kameran och kikaren i hand, hann till och med få in falken i tuben när den med kraftiga vingslag drog iväg bort över sundet intill, med kurs mot söder. Art nr 194 för i år; kändes som en arbetsseger.

Pilgrimsfalken som en gång i  tiden häckade överallt i skärgården och längs kusten i södra Finland, kom aldrig tillbaka efter sekellång förföljelse (kallades för viltvård!) som avslutades med giftdöden under 1950-60  talet. Alla berg med namn "Haukkavuori", "Falkberget" har stått tomma i sextio år.

De pilgrimsfalkar som överlevde giftdecennierna var myrhäckande fåglar uppe i norra Finland; det är där de fortfarande häckar. Som bl.a. dokumenterats i Jorma Luhtas fina bok "Muuttohaukka - taivaanjumala" (2007) med fantastiska bilder i en bok med härlig layout. (Titeln i svensk översättning =  Pilgrimsfalken - himmelsguden)