När vän blir fiende

En gång var skarven böndernas vän. Ur Vasabladet 2.9.2017.

I min senaste kolumn i Vasabladet (andra största dagstidning på svenska i Finland) skrev jag om en "skarvhistoria" där jag undrar hur många som känner t.ex. till att skitande skarvar en gång i tiden varit böndernas bästa vänner?

Jag berättar om den tyska biologen Alexander von Humboldt (1769-1859) som under en forskningsresa längs den sydamerikanska kusten (1799-1804) seglade  in i världens kanske rikaste maritima ekosystem; det kalla vattnet från Antarktis som kommer upp längs kusten var ju optimalt för fisket.

Humboldt noterade miljoner skarvar som häckade på isolerade öar långt ute i havet, där fågeldyngan lagrats sen hundratals år tillbaka. Tack vare dyngan hade Inkaindianerna kunnat bygga upp grunderna för sin civilisation och försörjt en befolkning på 12 miljoner. Eftersom det aldrig regnade i området blev dyngan kvar på marken; en guldgruva för en odlare.

Dyngan producerades av en skarvart som på svenska fått namnet guanoskarv (Phalacrocorax bougainvillii). Humboldt tog med sig prover av dyngan. Han antecknade ”guano” istället för ”quechua” som var Inkaindianernas ord för dynga. Skarvdyngan visade sig innehåll 13 procent kväve, 11 procent fosfor och 2 procent kalium och en ny handelsvara såg dagen ljus. Idag skulle specifikationen noteras som 13-11-2 NPK på en gödselsäck.

Från och med 1840 började britterna skeppa hem skarvdyngan till engelska bönder via handelshuset Gibbs & Companys. När deras monopolkontrakt med den peruanska staten gick ut 1846 hade de amerikanska bönderna upptäckt dyngan. Efterfrågan ökade snabbt, men de var missnöjda med priset, skarvdyngan kostade 50 dollar per ton. Amerikanarna gjorde därför allt för att lura Peru från deras andel genom att tömma fågelberg som de ansåg inte tillhörde landet – en alldeles för lång historia för en kolumn.

För att skydda de amerikanska dyngfartygen antog kongressen i USA i augusti 1856 ”The Guano Islands Act” som än i dag förpliktar den amerikanska flottan att beskydda utvinningen av varje guanoförekomst som inte tillhör någon annan stat; månne Trumpgänget känner till den lagen?

År 1872 tog skarvdyngshanteringen slut, efter att miljoner ton skeppats till Europa och Amerika. Diverse konstgödningsalternativ började dyka upp på marknaden och fosfatmalmen blev gradvis allt viktigare.

Idag tycks alla icke-naturkunniga hata storskarv i Sverige och Finland utan att förstå att skarvskit en gång i tiden betraktades en Guds gåva till idoga odlamän.

Finlandssvensk populism

Som man bäddar får man ligga ... Storskarvkoloni i Åboland. Foto: Håkan Eklund.

Många finlandssvenskar, Svenska folkpartiet (SFP) och de flesta svenskspråkiga provinstidningar i Finland tycks inte begripa att också de är populister. De låtsas vara sååå liberala, såå kloka och förstående, sååå lagom ... och är kvicka att hacka ned på invandrarfientliga partier och grupperingar, och kallar dem för trångsynta och okunniga populister - utan att förstå att de är likadana klåpare själva - inom en annan sektor.

Den finlandssvenska populismen avslöjas när det handlar om natur, naturskydd och ekologisk (o)förståelse. Många är okunniga idioter, som sällan förstår orsak - endast verkan.

Storskarven (bilden ovan) är ett typexempel. De flesta fattar inte att det är det "straff" man får när ingen i tid brytt sig om att lyssna till marinbiologer och forskare som i decennier varnat om konsekvenserna av övergödningen av våra vatten. Giftiga blågröna alger, storskarvar, överstora mörtfiskpopulationer o.s.v. har kommit som ett brev på posten när vi skitit i havet i generationer, som  helt rubbat Östersjöns ekosystem.

Storskarven är inget som man måste gilla, men det är inte fågelartens fel att vi har bäddat för deras explosionsartade ökning. Som vi har bäddat får vi ligga ... det är helt enkelt lagom åt oss att naturen "straffar oss".

I kväll hittade jag den mest juvenila och idiotiska gallup jag sett på länge, på svenska Yle
https://svenska.yle.fi/artikel/2017/09/04/rosta-ska-vi-ha-skarv-i-finland
som normalt brukar var rätt kloka och balanserade.

Nu har de ställt frågan: Vad tycker du om skarven? och gett tre alternativ

1) Dödens fågel! Den ska utrotas!
2) Skarvstammen har blivit för stor. Den bör minskas.
3) Trevlig fågel. Rör inte skarven!

När detta skrivs har 56% (1167 röster) röstat på alternativ ett, 5 % på alternativ tre.

Sällan har jag skämts så mycket över att tillhöra detta naturokunniga kustfolk! Fy för den lede ...
Att skriva "trevlig fågel, rör inte skarven" är ett uppenbart hån. Att skriva "dödens fågel, den skall utrotas" är helt enkelt sjukt ... Är detta skrivet av en professionell journalist?

Vi som förstår oss på vardagsekologi tycker inte att storskarven är trevlig, men det är ju inte fågelns fel att den hittat våra fiskevatten. Vi är själva orsaken till populationsökningen ...

Jag har personligen intet emot om att göra arten jaktbar, men det är ändå bara kosmetika, det går inte att återställa en obalans som denna med vapen i hand.

Det mest beklämmande att alla naturokunniga redaktörer och annat mediefolk inte ens känner till artnamnet, därför använder de namnet "skarv" ...

Oprofessionelt så det förslår.

Bilder behöver ett sammanhang

Minnesfragment. Pemar 4.9.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 247/365.

Sitter med en nyutkommen finsk naturfotobok, "Kylän linnut" (264 s) av Mauri Leivo. I svensk version, om det fanns en sådan, skulle den väl heta "Byns fåglar". Synd att igen konstatera att väldigt få av de finska naturfotografernas fina böcker översätts till svenska (eller engelska); därför är många av dessa fotokonstnärer endast "världsberömda" i det lilla finskspråkiga Finland - befolkningsmässigt ett lilleputtrike. I världen finns det ett 70-tal städer som har större befolkning än Finland ...

Mauri Leivo (f. 1962) är en sympatisk naturfotograf som redan hunnit ge ut ett 20-tal böcker/publikationer.

När jag bläddrar i hans nya bok bekräftas igen detta med vikten av ett sammanhang, dvs. att värdet av en bild mäts bäst i hur den används i "slutändan". Och det är så jag bäst njuter av bilder. Bildgallerier på nätet där en massa likadana bilder "äter upp varandra", som inte förekommer i något annat sammanhang än att bara visas upp (och snabbt klickas bort) - ger mig inget. Det hjälper inte hur tekniskt perfekt bilden än är. I den miljön är det lätt att drunkna i bilder, men jag försöker hålla mig borta från det "träsket".

I ett större textsammanhang, som i en bok eller i en tidskrift, fyller bilderna en stor roll om layouten är bra - utan att för den skull behöva vara unika prisvinnarbilder. Som i Mauri Leivos fina bok.

De flesta bilder får ett helt annat liv om de omges av en berättelse, på papper - eller berättad under en bildvisning, eller vackert presenterade på en fotoutställning med lagom information. Det skulle vara rätt tråkigt att gå på bio, eller att annars titta på film - om det bara fanns en massa rörliga bilder, utan alla röster och berättelser ...

Bilden ovan tog jag idag, när jag sökte en kungsfiskare längs ett vattendrag (sågs igår, hittades inte idag ...). Istället hittade jag denna nostalgiska idyll, som påminner om gamla agrara bymiljöer i Sverige och Finland.

Om att fråga

I kors i Rododendronbusken. Hirvensalo, Åbo 3.9.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 246/365.

Den som vet mest
frågar mest,
den som vet minst
frågar minst.

Ivar Wallensteen, ur boken "Aforismer, egna och andras" (2002), illustrerad av Gunnar Brusewitz.

En liten fotofestival med sting

Serkan Günes har signerat mitt ex av hans senaste bok. 2.9.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 245/365.

Igen en dag med bilder från morgon till kväll. Denna gång på fotofestivalen i Hangö, längst i söder i Finland. En liten festival på två språk (svenska/finska), men ändå naggande god
http://www.hankofotofestival.fi/start/

Förutom lokala bildvisare delade Heikki Willamo, Ritva Kovalainen och Serkan Günes med sig av sin produktion - också i en avslutande paneldiskussion under temat "Visual Overload", om hur vi idag dränks i (mediokra) bilder.

Konsten här är väl att som konsument lära sig vara selektiv. En orsak till att jag inte bryr mig om FB och dess gilla-gilla flöde ...

Less is more, ibland. Personligen njuter jag mest av bilder som finns i ett "meningsfullt textsammanhang" (tidningar, tidskrifter, böcker - också i nätversioner), gärna med god layout och en intresant berättelse.