Ett brev betyder så mycket ...

Old (good)school communication. Foto: Håkan Eklund. Nr 198/365.

Alla som bott och jobbat utomlands vet hur lätt det är att under årens lopp tappa kontakten till gamla vänner som en gång i tiden betytt mycket för tillvaron i främmande land.

Killen på bilden ovan är en sådan; en av våra två första vänner när vi som gröngölingar landade på Fijiöarna en novemberdag 1984. Det är Matthew från Nya Zeeland, då ungkarl, som bodde i grannhuset till det lilla strandhotell där jag och unga frun bodde den första månaden.

Matthew var ingenjör och jobbade åt ett kinesiskt företag (vill jag minnas). I samma byggnad bodde också en annan ungkarl, Frank från Australien, som jobbade som volontär för en australiensk organisation. Dessa två blev våra allra första vänner, som vi sen umgicks med varje vecka under kommande två år. I ett skede hade vi alla motorcyklar som vi brassade på med uppe i bergen under veckosluten (jag blev två år senare påkörd av en bil, som var nära att sluta illa ...).

Frank gifte sig med hövdingadottern Sera under vårt andra år i landet; jag var bröllopsfotograf. Minns ännu en nyårsafton hemma hos Seras far, hövdingen, (det fijianska samhället är ett feodalt samhälle, där gamla traditioner och kultur fungerar jämsides med det västerländska), hur glad han blev när vi kunde säga gott nytt år på fijianska. Utan att stappla.

Matthew hittade i något skede Alison, en veterinärstuderande från Nya Zeeland, som han började sällskapa med. Sen lämnade de båda landet i samband med militärkuppen på Fiji (1987); eller innan. Kommer inte ihåg.

Frank kom tillbaka på besök något år senare, han jobbade då på Solomon Islands – och äktenskapet hade kraschat.

Matthew och Alison höll vi brevkontakt med (detta var före internet och mobiltelefoner ...) rätt länge, men sen drunknade väl den kontakten i en massa annat.

Nu många år senare har vi aktivt googlat för att hitta dessa gamla vänner, utan resultat. De har så vanliga efternamn att det finns 1000-tals med samma. Sen gav vi upp.

Men se, när jag härom dagen städade mitt skrivbord innan andra turen upp hit till stugan i Österbotten hittade jag ett härligt gammaldags brev med en julhälsning från Matthew och Alison, daterat julen 2000. Och där fanns deras postadress i Wynyard, Tasmania tydligt nerplitat på baksidan av kuvertet! Och Alisons efternamn (som vi hade glömt), var tillräckligt ovanligt för att hittas i cyberrymden.

Fru Eklund som får sköta vårt ”Facebook-kontor”, har nu hittat henne – och vi kan återuppta en gammal fin kontakt. Härligt! Time to catch up.

En av många lost cases ...

Avifauna framsteg

På nattkvist. Vörå 16.7.2017 kl.21. Foto: Håkan Eklund. Nr 197/365.

När jag började intressera mig för fåglar som ung kille i mitten av 1960-talet var havsörnen nästan utrotad i Finland (och i Sverige). Att kunna se en mäktig örn var en stor händelse.

De hade förföljts i decennier sedan slutet av 1800-talet, när det dessutom var skottpenning (!!!!) på dem (liksom de flesta rovfåglar/rovdjur). Bengt Bergs böcker om havsörnförföljelsen i Sverige är ett skrämmande dokument som visar hur lågt vissa människor kan sänka sig, när attityderna bara blir så fel (kopplat till ekologisk okunskap – bekanta fenomen även idag ...).

Efter fridlysning fortsatte förföljelsen som tjuvjakt i decennier (förekommer fortfarande i liten skala ...) och sen under 1950, -60 och 1970-talen höll miljögifter på att radera ut den spillra som fanns kvar (pilgrimsfalken var ju ett annat typiskt offer; har ännu inte kommit tillbaka till södra Finland).

Efter decennier av vinterutfodring, nya miljölagar, etc – har havsörnssstammen repat sig. Idag återtar de alla gamla revir; under 1800-talet fanns de över hela landet, längs kusten och vid stora insjöar.

När jag ännu bodde hemma (fram till 1969) kunde jag aldrig drömma om att denna mäktiga rovfågel en dag skulle häcka inom ”mitt skådarområde” på hemmaplan.

Sedan några år finns ett revir i ett skogsområde uppe på ”torra landbacken”; kollade platsen i kväll – och en flygg unge använde skogsbacken som övernattningsställe.

Kändes bara så bra att konstatera att vissa arter har gjort come-back; många andra tidigare så vanliga ater minskar däremot stadigt när deras livsmiljöer putsas bort ...

Tillbaka igen

Ett landmärke med familjehistoria. Oravais 15.7.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 196/365.

Körde på drygt fyra timmar från Åbo till Oravais (386 km); lördagskväll, lite trafik - ibland gick det undan ...

När jag passerar Fjärdsändans glittrande vatten (enda stället längs riksväg 8 mellan Åbo och Uleåborg där man ser Bottenviken), och svänger upp förbi kyrkan (med havsutsikt) mot hembyn – är jag tillbaka vid ursprunget, där rötterna finns.

 Känns alltid lika bra.

Botad

Kvällssvala i gästhamn. Nådendal 14.7.2017. + 15 C. 14.7.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 195/365.

Efter en vecka i tropisk hetta inser jag förstås att en nordisk sommar ändå är att föredra.  Med syrerik luft, trots anspråkslös sommartemperatur.

Hade en stilla kvällsvandring i grannstaden Nådendal, fylld med turister och muskelbåtar. Föredrog att avbilda en vilande ladusvala.

Ok, visst var det skönt med varma kvällar efter solnedgång vid den Adriatiska kusten, när det var + 30 C överallt (på dagarna + 50 C i solen och 35 i skugga ...), men problemet är att hettan gör en så passiv.

Mäktig stjärtfena

En märkesman på norsk stjärtfena. Oslo 13.7.2017. Nr 194/365.

Norwegian har nationalhjältar från alla de nordiska länderna målade på sina flygplan. Sammanlagt finns över 50 historiska personer avbildade på flygplanens stjärtfenor. Finländare som tidigare har prytt dessa stjärtfenor är Minna Canth och J.L. Runeberg.