Känner mig lurad

Nyttojournalistik på Åland ... Repro: Håkan Eklund.

Sitter och läser om sådant som jag trodde tillhörde en förlegad värld, alltså vårjakt på ejder som fortfarande bedrivs på Åland, utan att ha EU-kommissionens ”välsignelse”.

Old shool badwill – så det förslår i ett landskap som satsar stort på turism i en del av norra Europa där vi förespråkar moderna och etiskt högt stående värderingar ...

Vårjakt var viktig i Fattigfinland/Fattigsverige (= färskt kött efter en lång vinterdiet på saltad fisk), en jaktform som är historiskt värdefull och intressant, som tillhörde fattiga skärgårdsbor – som verkligen behövde detta.

Idag när vi drunknar i välfärd och mat, är all fågeljakt nöjesjakt, som helst skall bedrivas i skördetid, dvs. efter att fåglarna häckat. Jag har själv inget emot riktig jakt och har i tiden själv avlagt jägarexamen (trots att jag endast jagar med kamera), har många vänner som är jägare – men vårjakt under häckningstid hör inte till goodwill i dagens ekologiskt sargade natur.

Om den åländska vårjakten endast omfattade riktiga skärgårdsbor, som bor ute på holmar och skär, skulle jag ha större förståelse – men som det nu är, är de flesta vårfågeljägarna på Åland urbana/semi-urbana och synnerligen välnärda personer ...

Och jag känner mig så lurad av Svenskfinlands enda EU-parlamentariker (Nils Torvalds) som tydligen jobbar som rådgivare åt den åländska jaktlobbyn. Jag har röstat på landets enda svenskspråkiga parti (Svenska folkpartiet), för att bevaka viktigare saker än nöjesjakt på Åland ...

Ledarna och artiklarna i de åländska dagstidningarna får en att häpna. Det är skrämmande läsning i värsta populistanda. Ofattbart! Dessutom bekräftas sanningen att det mesta blir fel när naturokunniga politiker och lika naturokunniga journalister/redaktörer breder ut sig. Fy för den lede.

När det tystnat på tunet

Ödehemman i Pyhäjoki, Säkylä. Foto: Håkan Eklund. Nr 106/365.

När jag kör norrut från Åbo, mot Harjavalta och Björneborg, brukar jag kasta ett öga på detta ödehus; många gånger har jag tänkt stanna för att fotografera.

Stället ligger mellan Åbo och Björneborg, inte långt från den stora insjön Pyhäjärvi (Pyhä = helig, järvi = sjö).

Ok, nu stannade jag bara på vägkanten och tog ett snapshot, men nån gång skall jag gå närmare.  Utanför bilden till höger står en ladugård, under förfall. Tydligen har det bott småbrukare här; några hektar åkrar intill håller på att växa igen.

Här finns en historia som någon säkert kunde berätta om. Emigration? När, hur ...

Om detta med att läsa

Språkbad; 4800 sidor text som konsumerats sedan januari i år. 15.42017. Foto: Håkan Eklund.

I Långfredagens Helsingin Sanomats (Finlands största dagstidning) kulturbilaga hittas en artikel som handlar om ungdomars läsbenägenhet och språkkänsla, som blir allt sämre. Detta i ett högt utvecklat informationssamhälle.

Det är författare och språklärare som intervjuas, och de är oroliga. En språklärare berättar att det finns abiturienter i gymnasiet som bara läst en eller högst två böcker i sitt liv och att deras skriftspråk motsvarar den nivå som "invandrare med några års språkskolning" presterar.

Jag växte upp i en agrar miljö med hårt arbetande föräldrar (jordbrukare), som inte hade tid att läsa, och det fanns inte många böcker i huset. Pappa ville gärna läsa, men var alltför trött på kvällarna - han orkade helt enkelt inte.

Skolbiblioteket och kommunbiblioteket var för oss barn ett himmelrike och vi var flitiga låntagare.

Som vuxen har jag inte utnyttjat biblioteken speciellt mycket, jag vill äga mina böcker och har etablerat ett eget privat bibliotek. Fackböcker håller jag, allt annat lättläst köper jag billigt från antikvariat (som bokhögen på bilden ovan) och ger bort när de är lästa.

Eftersom jag för det mesta läser fackrelaterade texter (foto, historia, natur, politik) har jag ett behov av att också läsa något underhållande, gärna spänning, för då vill jag vet hur det hela slutar. Bokhögen ovan är ett exempel; huvudpersonen i Lee Childs böcker (Jack Reacher) är en typ som jag tilltalas av, och mysteriet som skall lösas är nästan alltid svårt att klura ut på förhand. Och till skillnad från Jens Lapidius böcker som är fullproppade med beskrivning av märkeskläder/-prylar (sidor som jag hoppar över ...) så saknas allt sådant i Lee Childs böcker - som passar mig.

Dessutom ser jag en större nytta med läsandet om det samtidigt är nyttigt - som att läsa på ett annat språk än modersmålet; böckerna ovan är nästan alla på finska. I Åbo antikvariat är det svårt att hitta Lee Child-böcker på engelska.

Det var så jag i tiden lärde mig engelska, men då läste jag deckare av James Hadley Chase (https://sv.wikipedia.org/wiki/James_Hadley_Chase).

I uterestaurangen

Med ryggarna till. Åbo 15.4.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 105/365.

Efter en mycket kall natt (- 7 C) är det viktigt med en rejäl frukost, som här, som staden bjuder på i en av Åbos uterestauranger.

Steglits (Carduelis carduelis) till vänster och blåmes (Cyanistes caeruleus) till höger. Steglitsens vetenskapliga släkt- och artnamn kommer från det latinska ordet för tistel, carduus, som passar utmärkt för steglitsen - som gärna klänger i tistlar under sensommaren och plockar i sig dess frön.

Blåmesens nya släktnamn har jag ännu svårt att ta till mig; länge tillhörde ju alla mesar släktet Parus.

En stund vid sjön

Andra sidan av sjön. St Karins 14.4.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 104/365.

En timme i kvällssolen vid den lilla sjön som sjuder av liv och energi.

Underbart vackra skedänder i tiotal, knipor, viggar, sothöns och gräsänder. Från skogskanten hörs sjungande rödhakar och koltrast. Trots det kalla vinddraget från norr värmer solen en gnutta; det är bara så skönt att stå stilla och ta in alla intryck, med kamera och kikare.

Under våren måste jag regelbundet få några timmar för mig själv ute i skog och mark, annars börjar jag klättra väggar ... Det är väl urmänniskan i mig, som gör sig påmind.

Det måste ju ha varit en stor förändring i tidernas morgon, att efter en lång och mörk vinter i enkla hyddor, igen uppleva en vår och ett tilltagande ljus.

Egentligen är det omöjligt att ens tänka sig hur våra förfäder överlevde vintern här uppe i norr, för tusentals år sen.