Landskapsfågeln och svenska flaggans ursprung

Landskapsfågeln. Åbo. Foto: Håkan Eklund. Nr 103/365.

Kajan är Egentliga Finlands landskapsfågel, en kråkfågel som kopplas ihop med kyrkor, slott och kulturmarker.

Åbo är landskapets centralort.

En gnutta historia: "Landskapen i Finland utvecklades som regioner med ett visst mått av kulturell samhörighet som grund. Gränserna för dem stakades efter hand ut, i ödemarkerna mellan bosättningsområdena. Historiskt sett har de fram till 1809 varit landskap i Sverige. Egentliga Finland var i någon mening det första av landskapen, som den först kristnade delen av det som kom att utvecklas till Finland. Under medeltiden användes beteckningen Suomi (finska) eller Finland (svenska) endast för det som då var Åbo slottslän och sedermera kom att få namnet Egentliga Finland.
(källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/Historiska_landskap_i_Finland)

Egentliga Finlands landskapsvapen togs i bruk 1557, efter att Gustav Vasas son Johan 1556 hade förlänats det dåtida Finland, omfattande det nuvarande Egentliga Finland och Satakunda, i hertigdöme. Eftersom det moderna landskapets gränser i stort sett överensstämmer med det historiska landskapet, används samma vapen oförändrat även av det moderna landskapet. Enligt en teori skulle Sveriges flagga ha sitt ursprung i Egentliga Finlands vapen.
(källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/Egentliga_Finland)

Kajan har varit ett omtyckt försöksdjur för etologer och den har visat sig vara mycket läraktig och lättdresserad. Den har också visat en för fåglar ovanligt god förmåga till problemlösningar, till exempel vid komplicerade omvägsförsök. Forskaren Konrad Lorentz, har undersökt de beteende som reglerar umgänget inom en kajkoloni, och han fann därvid så många intressanta och fasta normer att han ville betrakta kajkolonin som ett av de mest fulländade organiserade djursamhällen bland ryggradsdjuren.
(källa: http://www.fageln.se/art/kaja.aspx)

Omvägar och villovägar

Sångsvan-stopover under flyttningen. Salo. 12.4.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 102/365.

Ibland gör jag en massa omvägar ute i okänt landskap på vägen hem från jobbet. Som idag. Körde i fyra timmar längs en massa småvägar ute på landet, i helfinska områden som jag knappast besökt tidigare.

Körde på måfå med västersolen som kompass.

Som kustsvensk (i Finland) blir det lätt att man bara håller sig till de "egna" svensk- och tvåspråkiga kustkommunerna. Bort från kusten känner jag mig ibland som en främling i mitt eget land, som för utomstående kan kännas märkligt, men så är det (när man tillhör en liten minoritet ... = är "annorlunda" på sätt eller annat; en finne hör ju att jag inte är finne, när jag pratar finska ...).

Såg flockar med flyttande tofsvipor, sädgäss och sångsvan. Härlig vårkänsla.

På bilden ovan en trio ur en liten flock som provianterade nära en livligt trafikerad väg = ett bra fotoställe där de inte reagerar på en parkerad bil.

I celibat under tidig vår

I celibat? F. coelebs (Linné 1758). Åbo 11.4.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 101/365.

När Linné gav bofinken sitt vetenskapliga namn, Fringilla coelebs, tog han fasta på hannens tidiga ankomst, dvs. att den anländer före honan, och fick leva i celibat en tid. Coelebs är latin och betyder ogift/utan maka. Detta enligt Lars Ekblom i publikationen "Svenska fåglars vetenskapliga namn" (55 s, 1991).

Det som jag inte tidigare vetat är att det svenska namnet, som är ett gammalt namn använt av allmogen, syftar på trädslaget bok (Fagus silvatica). Ursprungligen pratade man om bokfink. "Fink" är ljudhärmande efter ett av bofinkens mest karaktäristiska läten. Detta enligt Tommy Tyrberg i "Svenska fåglars namn" (1996).

Och trots att det är ett halvsekel sedan jag såg mina första bofinkar (= som jag visste var bofinkar), minns jag det än. Dessutom nogsamt nedtecknat i mina fågelanteckningar som jag började med i januari 1965.

Den 8 april 1965 skrev jag: "Såg mitt livs första bofink. Jag hade sett flera rödaktiga fåglar i en björk vid Antus, fråga Johan som sa att det var bofinkar. Sedan gick vi ner till ån för att titta närmare på dessa för mig så intressanta fåglar."

Johan Antus var min granne och fågelskådarkompis, och 1965 var vårt första år som fågelskådare. Det var spännande tider, allt noggrant nedtecknat! Johan emigrerade till USA i mitten av 1970-talet men kommer "hem" nästan varje vår för att delta i hemortens lokala fågelrally - en tävling där vi försöker se så många fågelarter som möjligt under 20 timmars tid ...

Hundra dagar in på året

Kvällskaffe med fjortonde numret av fototidskriften "Lumo". Foto: Håkan Eklund. Nr 100/365.

Linnés Certhia jobbade inomhus

En specialistart i skogen. Fallträsk, Sibbo storskog 9.4.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 99/365.

Detta är en av skogens många specialistarter, dvs. en art som kräver en viss typ av träd för att kunna häcka, och hitta mat. Här på bilden ovan är trädkryparen (Certhia familiaris) på sin mammas gata; allt stämmer. I ett stort skogsområde med massor av stora gamla träd med grov och skrovlig bark, med sprickor, håligheter, lagom med döende träd där barken börjat lossna från stammen, och så vidare.

I sådana träd finns mat (insekter, spindlar), det finns lämpliga boplatser i sprickor, i trånga utrymmen bakom tjocka barkbitar som börjar lossna och så vidare. Och sådana träd hittas numera enbart i skogar som står utanför ekonomiskogsbruket, som på bilden ovan. Jag hade bara mitt "skogsobjektiv" (70-200 mm), men stod rätt nära när trädkryparen tydligt visade att detta är vårens HQ.

Dagen tillbringades med mina fotovänner i Sibbo storskogs nationalpark som jag aldrig tidigare besökt; en synnerligen positiv upplevelse! Dessutom bara ett "stenkast" från Helsingfors! En otrolig livskvalitet. (http://www.utinaturen.fi/sv/sibbostorskog/leder)

Under fem  timmars skogsvandring hörde jag sex olika revirhävdande (sjungande) trädkrypare; de fanns överallt! Och det indikerar ekologiskt högkvalitativ skogsnatur. I putsade (röjda, gallrade) plantager med enbart unga, friska och växande träd finns inget för trädkryparen. Men - sätter man upp speciella "holkar" på större stammar, kan man få trädkryparen tillbaka.

På bilden ovan har den kollat in en potentiell boplats, i sprickan i den gamla furan. Eftersom terrängen delvis var kuperad passade jag på att gå uppe längs en "kam", med god utsikt till övre delen av träd som växte i sluttningen. Ett enkelt sätt att "nå upp"; resultatet uteblev inte.

I en av Gunnar Brusewitz böcker, "Värderat och omvärderat" (292 s, 2002) hittas ett kapitel om "Musicerande insekter", där Brusewitz bl.a. berättar om hussyrsan som var vanlig i svenska (och finska) hem förr i tiden. De höll till i springor och vrår kring ugnen där det var varmt och torrt. De pulserande stråkspel ökade mot skymningen; många somnade tryggt till detta bekanta ljud från spisvrån.

Han berättar hur Carl von Linné i ett skede tyckte att de blivit lite väl många. Då lät han fånga en trädkrypare, "- - - den lilla Certhian - - - ", som han skriver, som sen med sin smala bågböjda pincettnäbb pillrade fram syrsorna ur springor och skrymslen.