Nattvandring på fjället

Riisitunturi nationalpark på natten. 5.3.2017. Foto: Håkan Eklund.

När jag lämnade Kuusamo centrum (hade tittat på 50 km på skidor, slutdelen) var det mörkt, klart och kallt. Chansade på att igen köra upp till Riisitunturi, ifall det skulle bli norrsken. Det var månljust och jag behövde ingen pannlampa för att traska ut i vildmarken. Som låg alldeles tyst.

Minus 17 C. Lugnt och klart väder. Vackert att uppleva samma landskap som på dagen, men nu i ett helt annat ljus. Och stämningsfullt i sig; exotiskt.

Jag såg en början till norrsken, men traskade på för att komma till ett mera öppet ställe. Sen blev det snabbt en enorm "explosion", hela himlen fylldes av stora flammor! Snabbt upp med stativet, hann få två bilder, sen var föreställningen över.

Stod sen en timme upp på fjället och väntade på mera, men icke. Insåg vilken bra satsning att på nytt ha traskat upp till vidderna, och att kameran var klar på stativet (på axeln); det gällde sekunder när ljusfenomenet vaknade till.

Knallade ner och körde till HQ. Framme vid midnatt, 15 timmar sen starten. En fin dag.

Femton timmar i fält

Riisitunturi nationalpark, Posio, Lappland. Foto: Håkan Eklund. Nr 64/365.

Börjar mer och mer förstå Serkan Günes som flyttat upp till svenska Lappland. Nu under vårt korta Lapplandsbesök (nationalparken på bilden ovan ligger på Lapplandssidan, finska dito) är jag bara så fascinerad av vilka motivområden som här finns.

På vägen hit såg jag fågelsilhuetter i några lärkträd, hade mina aningar, som besannades: tallbitar! Fyra stycken. Tyvärr för högt uppe för bra bilder. Tio minuter framåt längs vägen sitter en hökuggla i en grantopp vid en bondgård ...

Sen bar det upp till de vackra träden i Riisitunturi; en njutning! Det tog mig två timmar att avverka 1700 m ... stannade var 15:e meter ...

Bara så tyst i vinterskogen

Vinterprydnad vid vägkanten. Taivalkoski 4.3.2017. - 7 C. Foto: Håkan Eklund. Nr 63/365.

En synnerligen vacker vinterdag i norra Finland. Massor med snö. Vit, ren snö. I träden, på marken, på alla vägytor. Dessutom torr, fin köldsnö. Bara så skönt att uppleva efter en slaskig slvarv-vinter i SW.

Hela dagen i fält med fotokursdeltagare och utländska fototurister (10-tal fransmän och en tysk). Målet var hökugglor som det finns gott om i området, men de är inte alltid lätt att hitta.

Halva dagen gick åt till landskapsfotografering i områden med välplogade vägar utan trafik, med stora fina skogar, som var fullständigt tysta. Inte ett pip.

Under eftermiddagen hittades en hökuggla som satt uppe i toppen av områdets högsta gran. Typiskt. Tog en del "konstnärliga bilder" av ugglan genom snötyngda grenar.  Den satt stilla i två timmar. Under hemfärden i skymningen skymtades en hökuggla till längs stora vägen in till Kuusamo.

Jag börjar förstå Serkan G; visst skulle det vara kul att tillbringa en hel vinter i ett riktigt vinterland. Med ren, vit snö.

I vintrig molnskog

Riktig tajgaskog. Konttainen, Kuusamo. 66.23 50°N 29.23 17°Ö     Foto: Håkan Eklund. Nr 62/365.

Klättrade upp till toppen av ett skogbevuxet berg i Kuusamo (360 m.ö.h) som är känt som ett säkert blåstjärtrevir (Tarsiger cyanurus) under häckningstid.

Nu med massor av vacker, vit och ren snö. Som vi inte varit bortskämda med i SW Finland (som just nu invaderas av en massa flyttfåglar). Här är det full vinter. Men, när jag kom till 300 m.ö.h mötte molnen, och det blev inget bra ljus av vackra snötäckta träd.

Men ändå är det bara så roligt att vandra i en riktig tajgaskog som inte är gallrad till döds. Intressant att se vilka värdefulla och fina "miljöer" täta granar utgör för fåglarna. Inne i grenverket, innanför snön, bland hänglav och annat finns en skyddad miljö för skogsmesar och lavskrikor, samtidigt också ett skafferi där många arter har sparat mat som de samlade in under hösten.

Jämför sen dessa skogar med gallrade tallskogar, med elitträd för skogsindustrin, med raka kvistfria stammar och en gles liten krona, så förstår man varför de flesta skogslevande fåglar minskat katastrofalt i antal. Likaså är buskskicktet bortputsat. Speciellt på torra moar ser det för bedrövligt ut; inget för viltet = ekologiskt utarmade skogar ...

En sommarnatt för länge sen

Minnesmarker i Joutsijärvi. 2.3.2017. Foto: Håkan Eklund.

Genast jag passerade bron idag kände jag ingen stället; måste bara stanna och ta några bilder. Vackert också på vintern.

Det är en lång historia, här i korthet.

Under ett antal år i början av 2000-talet hade jag en ivrig ornitologkompis i sonen Robert. Mellan 10 - 14 års åldern var det fåglar  som gällde för honom (innan flickor blev intressantare ...) och vi gjorde många minnesvärda far och son-resor.

Sommartid 10-dagars utflykter med tält och Trangia upp genom Lappland till Varangerhalvön, vintertid dito i Andalusien (med hyrbil och lokala hotell).

Sonen var tävlingsinriktad och det gällde att hitta så många arter som möjligt under våra resor.

Här vid detta vattendrag i Joutsijärvi stannade vi en sommarnatt på väg norrut, vi hade under kvällen kryssat blåstjärt och lavskrika i Kuusamo, och när vi kom hit och såg buskmarkerna (mera buskar utanför bild på vänstra sidan) stannade vi för att lyssna in sjungande fåglar.

Och visst hittade vi sjungande fåglar, dessutom en som jag inte kände igen.

Det var midnatt och en fågel sjöng med klar röst i den täta lövskogen på västra stranden. Hur vi än försökte fick vi aldrig syn på den, och jag kände inte igen sången som innehöll en massa härmläten (rödstjärt, rödvingetrast, gransångare etc.). Till slut gav vi upp och fortsatte upp till Ishavskusten.

En vecka senare var vi på väg tillbaka, söderut. Jag hade inte tänkt köra denna väg, men så blev det. Vi hade i bilen diskuterade den okända fågelrösten och jag hade bett sonen att läsa högt ur fågelboken (Fågelguiden) om alla sjungande arter, hur sången beskrevs i texten (som inte är alldeles lätt ...).

Plötsligt läser han beskrivningen av rubinnäktergalens sång, en sibirisk art, och den passade ju perfekt på den vi hörde, tyckte jag. Sagt och gjort, vi beslöt att köra via Joutsijärvi för att kolla om den var kvar. Vi kom fram vid midnatt, det räckte inte länge innan vi hörde fågeln. Sen sökte vi den hela natten i snåren, utan att få syn på den, omringades av miljoner myggor.

Vi slog upp tältet, vilade några timmar och följande dag körde vi in till Kemijärvi och köpte en bandspelare ....

Följande natt började fågeln sjunga strax efter midnatt. Samma rumba på nytt, vi kröp i buskarna, kom nära, kunde spela in sången, men vi såg aldrig fågeln.

Väl hemkommen skickade jag inspelningen till Lars Svensson (som varit med och skrivit Fågelguiden) och svaret var att det ändå rörde sig om en rätt vanlig art .... trädgårdsssångare, som dock sjöng helt avvikande. En mästersångare som lärt sig imitera andra arter som den plockade in i sången, ett beteende som är vanligt hos en mängd arter, men kanske inte typiskt för trädgårdssångare.

Det otypiska var också att denna trädgårdssångare endast började sjunga efter midnatt, höll sen på till 08-tiden. Normalt är ju inte trädgårdssångaren en nattsångare, men här uppe i norr (där den inte är vanlig) tycktes den föredra den ljusa och svala natten.

Vi kände oss aningen lurade, men å andra sidan gav vi aldrig upp som vi var stolta över - och vi fick ett svar.