Ett stycke krigshistoria i norr

Ounaskoski bro, Rovaniemi. 66°29′46″N, 025°44′15″E. 2.3.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 61/365.

Körde idag igenom staden som tyskarna brände ner till grunden hösten 1944; bron på bilden ovan (snapshot genom vindrutan under körning ...) ersatte den bro som tyskarna sprängde 10.10.1944 klockan 20. Först sju år senare stod denna bro klar, byggd enligt andra världskrigets blueprints ...

När danskarna och norrmännen plågades av tysk ockupation hade ju vi i Finland stor nytta av tyskarna i kampen mot Röda armén; tyskarna skötte om fronten i norr, tills vi var tvungna att köra ut dem, så otacksamt är det att kriga ... Som tack brände de ner hela Lappland.

Här ett utdrag från: https://sv.wikipedia.org/wiki/Lapplandskriget (det skadar ju inte med lite repetition av nutidshistoria)

Lapplandskriget (på finska Lapin sota) var Finlands tredje krig under andra världskriget och fördes mot Nazitysklands trupper i Lappland i norra Finland från september 1944 till april 1945.

Så tidigt som sommaren 1943 började den tyska ledningen förbereda planer inför möjligheten att Finland skulle teckna en separatfred med Sovjetunionen. Tyskarnas planer gick ut på att dra tillbaka trupperna norrut för att skydda de finländska nickelgruvorna i närheten av Petsamo. Under vintern 1943–1944 använde tyskarna krigsfångar, varav många hade tillfångatagits i södra Europa och avled av kylan då de fortfarande endast bar sommaruniform i arbetet med att förbättra vägarna mellan norra Norge och norra Finland. De upprättade förråd i området och då Finland undertecknade ett eldupphöravtal med Sovjetunionen den 4 september 1944, var tyskarna redo.

Tyskland hade vid den tidpunkten ca 200 000 man koncentrerade till norra Finland, varav cirka hälften till Petsamo-området. Resterande förband befann sig på den s.k. Salla-fronten. Tyskarnas huvuduppgift i norra Finland var från krigsutbrottet 1941 att i första hand erövra Murmansk samt att skära av järnvägen söderut. Många av de tyska soldaterna var utbildade i Österrike och södra Tyskland och enheterna bestod bl.a. av bergsjägarförband.

Den finländske generalen Hjalmar Siilasvuo, som hade segrat vid slaget vid Suomussalmi, ledde de finländska manövrerna mot tyskarna och under oktober och november 1944 lyckades han fördriva dem från större delen av norra Finland. De första veckorna i september påbörjades den tyska reträtten, inklusive norska frivilliga, från området mellan Kajana och Norra ishavet under relativt lugna former även om ryssarna hela tiden gjorde framstötar. Från finländsk sida var inställningen mot sin forna vapenbröder till en början något beskedligare.

Den tyska reträtten mot Nordnorge gick långsamt mot i första hand den strategiskt belägna staden Rovaniemi. Förutom brist på fordon gjorde höstregnen att vägarna snabbt förvandlades till lervälling under transporterna av fordon, hästar, vagnar med materiel och förplägnad samt inte minst alla fotvandrande soldater. Det tyska flygunderstödet var minst sagt svagt. Längs reträttvägarna använde sig tyskarna av befästa fördröjningsställningar längst bak i kolonnerna för att försvåra den finländska framryckningen. Taktiken utfördes med stor skicklighet och nådde sina syften. För de finländska soldaterna rådde dessutom ständig minfara.

Nyckelpunkten i reträtten var Rovaniemi där de två huvudvägarna mot Ivalo i norr och Muonio i nordväst utgick. Här försökte tyskarna äta, vila och sova och proviantera och för att klara av att fortsätta norrut mot kallare förhållanden. En stor uppgift i Rovaniemi var också att fördröja de finländska trupperna medan så många tyskar som möjligt kunde starta avfärden norrut. För att nå målen användes sprängning av broar, byggnader och vägar samt minering och utläggning av försåt. Det var den s.k. brända jordens taktik som gällde. Den 16 oktober 1944 kunde finländarna återerövra Rovaniemi.

De tyska trupperna under generalöverste Lothar Rendulic brände stora delar av det land de drog sig tillbaka från. Mer än en tredjedel av bosättningarna i området förstördes och residensstaden Rovaniemi brändes till grunden. Utöver de materiella förlusterna, skadorna uppskattades till 300 miljoner dollar (1945 års kurs, år 2005 cirka 3,2 miljarder dollar), blev omkring 100 000 invånare flyktingar vilket ytterligare försvårade återuppbyggnadsarbetet efter kriget. Rendulic dömdes av de allierade för krigsförbrytelser till tjugo års fängelse.

Om den finländska jakten på de retirerande tyskarna var svag direkt efter vapenvilan med Sovjet i början av september blev den ganska snabbt intensivare. Den 1 oktober genomförde finnarna en överraskande landstigning, med 12 500 man, i ryggen på tyskarna i Torneå. Den riskfyllda operationen med obeväpnade fartyg lyckades eftersom vädret var så dåligt att Stuka-bombplanen i Kemi inte kunde flyga och det tyska batteriet på Laivasaari inte kunde se skeppen. I Röyttä hamn fanns det heller inga tyska trupper. Hårda strider i Torneåtrakten krävde 400 döda på den finska sidan och minst 500-1000 döda på den tyska innan tyskarna drog sig undan. Därefter fortsatte man förföljandet upp längs Tornedalen mot Muonio.

De sista tyska trupperna drevs ut ur Finland i april 1945. De militära förlusterna under kriget var relativt begränsade: omkring 1 000 döda finländska soldater och omkring 2 000 på den tyska sidan.

Ett skrämmande dokument

Vinterstillhet. Konttainen, Kuusamo. Foto: Håkan Eklund.

Sitter på ett tåg genom snöriket i norr. Det känns som att komma till en annan värld.

Som läslektyr har jag Anna Politkovskajas bok "Putins Ryssland" (2004) som inte handlar så mycket om herrn själv, utan om hans lakejer och en rättsstat i förfall - och det är skrämmande läsning.

Hennes detaljerade dokument om en massa övergrepp  och brutaliteten inom bl.a. armén är hisnande, där meniga soldater i många fall är livegna, som exploateras och misshandlas utan att de ansvariga blir straffade. Och om övergrepp på en massa andra oskyldiga medborgare.

En bok som måste läsas i korta etapper; ingen skön litteratur precis.

Samtidigt visar boken på det som händer när en rättsstat slutar fungera, när åklagare, domare, jurister blir en del av makten, när de blir lakejer underdåniga härskaren ...

Det som trumpen i Amerika tydligen vill ha som modell. No good.

Boken visar också på vikten av god journalistik, oberoende av makten. Det som trumpen kallar för fejk. Som Anna Politkovskaja själv fick betala för,  med sitt eget liv, det enda hon hade ...

Den 7 oktober 2006 sköts hon till döds i hissen i sitt hyreshus... av lakejerna.

Risken för uppror har minskat

Från brofästet, Hirvensalo, Åbo. 1.3.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 60/365.

Såg en ensam pilkare ute på smältande is, kunde inte låta bli att stanna och ta en bild. Skulle förstås helst ha stannat uppe på bron, men de bygger tyvärr inte broar för fotografer ...

Samtidigt pågick ett spännande sportreferat i bilradion, som äntligen resulterade i ett skidguld på 15 km (för oturgossen från lördagen, som sabbades av en norrman).

Nu har lugnet lägrat sig i det idrottstokiga landet och risken för uppror har minskat. Skönt.

Snösmältning pågår

Snart kommer lärkorna. Pemar 28.2.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 59/365.

Hällande regn. Jag stannade och tog en bild av framsmälta plogtiltor.

En bilist stannade till, det visade sig vara en fågelkännare, han trodde att jag fotograferade någon flyttfågel ... sade sen att han hört flyttande sånglärkor på morgonen.

Vintern är över.

Om att spana efter motiv

Snapshot från vägkanten. Kimitoön, 27.2.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 58/365.

Det tar en knapp timme att köra till jobbkontoret som jag kör några gånger per vecka. Genom landsbygd. Roar mig med att söka lämpliga motiv medan jag kör.

Ibland hittas potentiella bilder, men kanske ljuset eller vädret eller trafiken inte är optimal.

Idag när jag hade fem minuter kvar att köra såg jag dessa träd i svag dimma med lite nysnö på marken. Och just där råkade det finnas en busshållplats (= utrymme att stanna).

Ibland är det lätt att få en hygglig dagboksbild.