Om att läsa ur en bild

Enda fortskaffningsmedlet.  Foto: Helmer Eklund.

Av kläderna att döma är det söndag. Vi är "uppklädda" som man sade i byn, dvs. kläder som man inte hade på i arbete. På en bondgård hjälpte vi barn till hela tiden i olika jobb, vi var hjälpredor tillsammans med föräldrarna. Tider när landet byggdes upp efter många år av krig och varubrist (liksom penningbrist). Jag kunde säkert köra traktor, nästa lika bra som min bror som var ett år äldre, vid den här tiden.

Av vegetationen att döma (till höger i bild), och det att vi har ledigt, kunde tyda på juni. Åtminstone är det innan höbärgningen; när den var igång jobbade man varje dag. Och långa dagar. Söndag som vardag. Alla var med.

Av väskan (mammas "butiksväska") att döma på broder Bertils styrstång är vi på väg någonstans, av kläderna att döma på väg till "främmans", som vi sade. Alternativen är inte många; jag skulle gissa på mormor och morfar i grannbyn Komossa (mina farföräldrar var döda). Dit var det ungefär 10 - 11 km längs en krokig grusväg. De bodde på Bramsbacken, som var den sista svenskspråkiga gårdsgruppen, några kilometer österut började det finska Finland. Jag tyckte att morfar Arvid var spännande, han var bonde, finsnickare och bygdespelman som hade tillbringat sju år i Amerika. Mormor Elisabet hade som längst varit till Lappfjärd i södra Österbotten (ca 150 km söderut).

Syster Eivor har broder Mikael (född hösten 1956) på pakethållaren, av storleken att döma kunde han vara tre eller fyra år vilket skulle tyda på att bilden är tagen 1959 eller -60.

Fotograf är pappa Helmer som hade en 6 x 6 Pionýr i bakelit, tillverkad i Tjeckoslovakien. Den kamera som kom att bli min inkörsport till SLR-fotografering 1968 (via ett misslyckande; en annan, lång historia). Pionýr var en kopia av den franska kameran Photax (6x9), med med mindre format (6x6/4.5×6). I Oravais fanns en fotograf som framkallade rullfilm åt kunder i kommunen som fotograferade; pappa tog kanske en rulle, högst två (med 12 exponeringar) per år.

Jag tycker att bilden är väl komponerad, av skuggorna att döma är det morgonsol; han kunde ha bett mig att titta mera till höger, men sånt förstår bara en aktiv fotograf. Men diagonalen på inkörsvägen ut mot byvägen är bra som skapar ett sug och djup i bilden. Och vi är placerade lagom bra. En meter bakåt kunde pappa ha backat för att få framhjulen med; kanske de finns på originalnegativet (jag reprofotograferade en kopia som jag själv tagit fram i mörkrum på 1970-talet, kunde ha varit aningen beskuren).

Vi barn som växte upp på bondlandet under 1950-talet i det svenskösterbottniska kustlandet hade bara gamla vuxencyklar att tillgå när vi skulle lära oss att cykla; det var inte alltid lätt att lära sig cykla på stora åbäken - och jag hade inte bråttom att lära mig. Vi hade några kilometer till skolan, och det gällde att cykla dit, om man inte ville gå. Någon skolskjuts fanns inte (och med till skolan hade vi under de första åren en flaska mjölk samt smörgåsar).

Jag kunde inte cykla när jag gick på första klassen, utan brukade "lifta" med de stora killarna från samma ända av byn (norra Kimo), med bl.a. Vilhelm Norrgård, Göran Lillbacka. På min cykel har jag tydligen svängt styrstången upp och ned, kanske var det bekvämare så? Eller så försökte jag kanske bara verka "tuffare"; speciellt tuff ser jag nog inte ut. Vi ser nog alla snälla ut, som vi också var för det mest.

På vintrarna skidade vi till skolan, det var kul; ingen "curling" på den tiden - tack och lov. Ibland blev det många spännande äventyr längs skolvägen.

Bilden är tagen vid norra gaveln till vår bondgård, som pappa byggde med hjälp av granngubbar, när han var i 20- års åldern. När han var 12 år dog hans egen pappa i lunginflammation på Centralsjukhuset i Vasa  (!! - det fanns inte antibiotika ännu då; kom några år senare) strax innan vinterkriget bröt ut hösten 1939. I bakgrunden, några hundra meter bort, går byvägen. Ut till havet i Oravais är det 5-6 km, till centrum av bondbyn Kimo är det 2-3 km.

Den gamla bilden reprofotograferade jag med 60 mm makro ur ett fotoalbum igår, när solen lite lyste upp ett rum, 57 år efter att bilden togs och framkallades. Det är sånt vi fotografer sysslar med. Ibland.

,

Nere vid ån

Aura å, Åbo. 6.1..2017, minus 16 C. Foto: Håkan Eklund. Nr 06/365.

Kölden släpper. Fotograferade en stund vid Hallisforsen i Åbo. Brunt åvatten mot blåvita stenar. Hade sällskap av en strömstare. Lät den vara ifred (hade nog tele i bilen), den behövde proviantera i lugn och ro i kylan.

Bäst att passa på

Från morgonens fot- och fotovandring i kyla. Hirvensalo, Åbo 5.1.2017. Foto: Håkan Eklund.

Det är så sällan det är "svinkallt" i Åbo så jag passar på att "njuta"; kom nyss in från en 45 min stavgång i skogen, med pannlampa med minus 18 C på mätaren.

Testade ett nytt koncept med handskar, och frös inte det minsta om fingrarna. Däremot inte nöjd med jackan som inte "andades" tillräckligt; tycker att det är viktigt att testa utrustning och veta exakt vad som passar i olika temperaturer och väder.

Har kommit underfund med att en massa belysning längs en promenadväg släcks kl. 22, efter det är det trevligare att dra ut i mörkret. Önskar bara att det kunde finnas nattljud i naturen, som i tropikerna ... Men det var knäpptyst. Halvmåne gav lite extra stämning.

Skulle ha fyllt nittio idag

En 1950-tals familj i svenska Österbotten;  Oravais busstation 1954.

Hittade en gammal bild där föräldrarna Helmer och Margit Eklund skall iväg med bussen någonstans, med sina tre barn. Senare (1956 och 1960) blev det två yngre bröder till.

På bilden står jag till höger i luva, måste ha varit en sval sommar; shorts och luva ...

Jag verkar inte vara alltför intresserad av fotografen och har troligen skor som jag ärvt av min syster? Jag har långt och lockigt hår; månne vi är på väg till en studiofotograf i grannkommunen Vörå. Just sådana kläder hade vi på under den sittningen.

Pappa var född 5 januari 1927; idag skulle han ha fyllt 90, salig i minne. Jag har enbart positiva minnen av min far (och mor), förutom det att jag inte fick ha långt hår som tonåring under 1960-talet ... Det var pappa som klippte oss pojkar, med stadig hand.

Skulle han ha varit född ett år tidigare hade han hamnat till fronten, och slutskedet av kriget mot Röda armén med svåra strider på Karelska näset, med tusentals stupade och sårad.

En turgubbe. Det var massor med unga män i Finland som stupade, eller invalidiserades i kriget, som aldrig kunde bilda familj.

Också det något att tänka på i år i ett jubilerande Finland (100 år av frihet, som gått igenom fyra krig: frihets-/inbördeskriget 1917-18, vinterkriget 1939-40, fortsättningskriget 1941-44, Lapplandskriget 1944-45). Under det första mellan "vita" och "röda" (kommunister o ryssar ...) i eget land, de två mittersta mot ryssarna och det sista när tyskarna skulle jagas ut ur Lappland.

Massor med motiv

Minus 20 C - morgon. Hirvensalo, Åbo 5.1.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 05/365.

Bäst att passa på med frostbilder så länge det är kallt; det lär blir mildare snart igen. Också kul att testa utrustningen i ordentlig kyla; allt funkade. Förutom att jag nog började frysa i fingrarna när jag pillrade med kameran ... Vet vad jag tar med nästa gång (stora "påshandskar" att dra över mina ylle(finger)vantar). Men kameran klagade inte.

Sen när jag kommer hem brukar jag ofta låta kameran ligga kvar inne i en dunväst i bilen, tar bara in minneskort och batteri. Så slipper jag bry mig om temperaturskillnader; å andra sidan har det aldrig varit något problem heller. Jag brukar låta kameran ligga kvar i en fotoväska nära ytterdörren i tamburen, och då hinner den i lugn och ro anpassa sig till innetemperatur.