Om att utmana sig själv

En favorit att avstå ifrån. Kimito 2.1.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 02/365.

Nästan varje år har jag, liksom så många andra, inlett en viktminskningskampanj efter julhelgen. Inte för att jag egentligen äter mera än vanligt under jul och nyår, men med en del extra "skålande" och en massa onödiga efterrätter och annat onödigt gott blir det ändå för mycket av det goda (de goda kalorierna ...).

Alltså läge för action ..

Och nu, nu kör jag igång igen. Och jag vet faktiskt vad jag skall göra, och hur det skall gå till, jag har lång erfarenhet.

Det gäller bara att vara disciplinerad, som låter enkelt, som det nog inte är i längden.

Egentligen har alla mina viktminskningsprojekt misslyckats, men i sig ändå lyckats. Dvs. jag har varje år satt på bromsen när vågen visar 10 kg extra, sen tar jag ner kilona under året - sen i något skede glömmer jag bort det hela, och sakta men säkert kryper vikten upp igen. Och då slår jag på bromsen igen.

Allt detta har gjort att vikten aldrig har ackumulerats till någon hopplös nivå, utan hållits på en hanterbar nivå.

Och jag vet, det hjälper inte att vara flitig motionär (som jag är ...) för att få resultat, det är nog via matrenovering som de största segrarna över extra kilon skapas.

Min svaghet är bröd, dvs. kolhydrater. Jag älskar gott bröd. Jag behöver bara avstå (åtminstone minska intaget ...) från bröd (och öl), och mina extra kilon börjar trilla ... 

Från och med i morgon. Punkt.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Katabolism
Kolhydrater börjar brytas ner redan i munnen av enzymer som finns i saliven. De fortsätter sedan att brytas ned till kortare och kortare sackaridkedjor tills de blir monosackarider, till exempel glukos. Glukoset tas sedan upp i blodet och transporteras ut till cellerna. När glukoshalten i blodet, blodsockerhalten, stiger utsöndrar bukspottkörteln insulin. Detta gör att cellerna tar in mer glukos. Glukos kan användas som energi av alla kroppens celler. Celler, framför allt muskelceller och leverceller kan spara på glukos i form av glykogen men bara en begränsad mängd (ett par hundra gram). Ifall glukoshalten blir för stor så ombildar kroppen det till fett.

Robin på två kontinenter

I utskärgården. Rödhake, Utö i december 2016. Foto: Håkan Eklund.

Råkade snubbla över denna bild när jag raderade bilder från min hårddisk; en övervintrande rödhake på en ö ytterst i havet.

Rödhaken som heter "Robin" på engelska är engelsmännens julkortsfågel, ungefär som domherren brukar vara en typisk svensk/finsk julfågel.

I Nordamerika gav engelska invandrare namnet robin för en trast med samma färg på bröstet:
https://en.wikipedia.org/wiki/American_robin

Trehundrasexiofyra kvar

Ett bra sätt att vakna. Helsingfors 1 januari 2017. Nr 01/365. Foto: Håkan Eklund.

Att både avsluta ett år och inleda ett annat i huvudstaden var uppiggande. Ca 80 000 människor hade samlats vid Medborgartorget ett stenkast från riksdagshuset i centrala Helsingfors där landets 100:e självständighets-år uppmärksammades med en handfull fina artister. Bra stämning.

En stor del av centrum var avstängd för trafik och det kändes fint att vandra omkring på gator utan att bli störd av bilar. Trots att de flesta inte var helt nyktra vid midnatt var det inget större fel på ordningen.

På bilden ovan har en nymornad son, som inte sovit många timmar, fått föräldrar på ett kort besök. Och då kommer gitarren fram; ett bra sätt att inleda ett nytt år, och en ny dag.

Det var det det

Titta, där är mormors bil. Helsingfors 31.12.2016. Foto: Håkan Eklund. 366/366.

Ok, då är jag  i mål då, med 366 fotodagar. En trevlig "resa" som för mig varit fullständigt stressfri. Tvärtom vad många tror så har jag sett fram emot varje dag och detta med att fundera var och när bilden skall tas. Ibland har det ju blivit något helt banalt, andra gånger lite värdefullare, som bilden ovan.

Det var dåligt fotoljus i rummet hos dottern och hennes familj, och halvmörkt ute (trots att det var mitt på dan) Jag hade inte någon bild i tankarna just då, hade tänkt spara mig till kvällen, med fyrverkeri i huvudstaden när Finland inleder sitt 100:e år som självständig stat.

Men sen vill dotterdottern Cassandra visa något ute på parkeringen, drog gardinen till sidan - och jag såg en bildmöjlighet i ljuset mot ansiktet. Barn är snabba, men jag hann med två exponeringar. Det räckte. Följande sekund var hon tillbaka i soffan.

Därmed har jag rott i land med årets lilla men i sig krävande fotoprojekt. Största faran är ju att glömma, som jag gjort några åt tidigare ...

GOTT NYTT 2017!

Emigranthistorier

Eklundare från 1800-talet hittat i "arkivet". Överst t.v. Andrew Eklund  och Anna Olivia Skrifvars, bröllopsbild 1.1.1908 i San Francisco. T.h. Victor Alvar Eklund och Bernice E. Bunker, bröllopsbild 16.3.1935. Foto: Håkan Eklund.

Har hittat ännu ett skåp som är fyllt med gamla bilder, anteckningar, artiklar - delar av mitt (och släktens) liv för decennier sen som jag inte rotat i på år och dag. Hittar lådor och mappar fyllda med minnen, intervjuer, resor, bilder, kartor etc.

Påminns om mötet med farfars kusin Victor Eklund från Kalifornien, med pappa från Munsala i Österbotten (därifrån farfars släkt kommer) som kom och hälsade på mig o frun på Fiji 1985. Vi stannade hos dem i Berkley en vecka hösten 1986, på väg till Finland för "homeleave".

Hittar anteckningar där jag tecknat ned sådant som Victor berättade om sin far Anders (1875-1960),  blev Andrew i USA.

"Andrew anlände 21 år gammal från Finland till Ellis Island i New York i november 1896. Ville bli bonde. Fick jobb på en farm i Mellanvästern. Hade haft en inmutning i Colorado, sålde gruvan och for tillbaka till San Francisco 1906 (med guld i ett sämskinn) för att ta reda på hur det gått för systern Minnie under jordbävningen.

(https://sv.wikipedia.org/wiki/Jordb%C3%A4vningen_i_San_Francisco_1906)

I San Fransisco träffade han Anna Olivia Skrifvars från Närpes (Österbotten) och de gifte sig i San Fransisco 1908. Han började sen jobba inom byggnadsbranschen, var med och byggde ett hotell i Montara."

Och så vidare.

Hittade också dålig papperskopia av ett brev som Olivia Skrifvars skrivit 19.4.1907 från San Fransisco till Miss Eklund, där hon skriver: ”Jag treffade din bror i går kvell” (undrar om det är hennes blivande man Andrew som är brodern?...). Sen fortsätter hon med att hon hört att ”du skulle flytta öfver till Frisco”, och att hon vet om en arbetsplats i en familj. Många kvinnliga emigranter från Norden jobbade som hemhjälp i familjer. "Miss Eklund" är troligen en av Andrews systrar, de var många ur samma "syskonkull" som emigrerade till Amerika.

När Victor var 6 – 8 år arbetade pappa Andrew i Idaho då det inte fanns jobb i SF. Sen arrenderade Andrew ett jordbruk i Tacoma (Silver Lake) när Victor var 8 år, de bodde enkelt, fru Oliva ville tillbaka till San Francisco. 1923 eller 1924 flyttade de till Berkeley, utanför SF där Victor gick de tre sista åren i High School, graduated 1927.

Och så vidare. Människoöden som kommit och gått. Minns hur Victor (nästan 80 år gammal) körde oss i sin gamla fina Cadillac till Yosemite National Park, bara för att jag råkade nämna att det är ett ställe som jag alltid önskat se ... Det blev en lång bilresa. Men minnena lever, och bilderna.

I skåpet under bearbetning finns många andra liknade emigrantöden.