ISO 500 - väder

Ljusaste tiden. Hirvensalo, Åbo 23.11.2016 kl. 11.30. Foto: Håkan Eklund. Nr 328/366.

Låga moln och duggregn under en årstid som kräver attityd och fokusering. Gärna med mera arbete än vad man hinner med ... Att man glömmer den "yttre världen".

Bilden tagen genom våt vindruta, 70-200 mm på fri hand med största bländare (2,8), ISO 500  och 1/125 s. I halvmörkret ...

Tre bröder i Rockford

Fr.v. bröderna Arvid, Emil och Erik i Rockford, Illinois, USA 1923. Ur Rune Lygdbäcks familjearkiv.

Härom dagen fick jag från min småkusin Rune L en värdefull och för mig obekant bild, där min morfar (Arvid) och Runes farfar (Emil) poserar i en fotostudio i svenskstaden Rockford i delstaten Illinois. Tillsammans med Erik, den tredje i brödraskaran (som jag sökte upp i Rockford 1981, när både Arvid och Emil var döda).

Rune skriver: - - - "Eftersom Emil var i USA (Kanada?) när min far föddes 23.6.1923, måste de ha rest i slutet av 1922 eller början av 1923 från Åbo. Vet inte säkert, om USA var första destinationen men min farfar torde i något skede också ha varit i Kanada. Jag minns att pappa någon gång berättade om att Emil genom att låtsas vara amerikan (?) tog sig över gränsen till USA. Kanske var Kanada första destinationen?"

Allt detta påminde oss om att vi borde ha frågat mera när vi var yngre, när två generationer bakåt kunde ha svarat på en massa frågor. Som nu är svårt att åtgärda; de flesta som visste något är döda. Och minnet är en dålig dagbok ... (om sådant som man hört som yngre, men inte tecknat ned).

Jag och min fru tillbringade ett halvår på "luffen" i USA och Canada 1980-81. De första månaderna bodde vi hos min ungdomskompis från hembyn som emigrerat till New Jersey och jag jobbade med honom och hans arbetsgivares firma på Manhattan (installation av specialgolv för datarum i affärsskrapor i Downtown). Innan jag for hade jag fått ett uppdrag av mormor, att ta reda på om hennes mans bror Erik Beck ännu levde. På den tiden var jag inte släktintresserad, och visst inget om morfars bröder, men jag lydde.

Under senhösten 1980 frågade jag en kväll kompisen Johan, som vi bodde hos, om det finns några möjligheter att ta reda på Erik Becks telefonnummer? Jag hade ju postadressen, som jag fått från mormor. "Såklart sade Johan, det är bara att ringa nummerförfrågningen ...".

I USA hade de detta "digitaliserat", det tog några sekunder att få numret, jag ringde Erik, och han svarade ... Jag trodde inte att det var sant! Detta var ju bara ett dunkelt namn ur en gammal släkthistoria. Sen när vi for vidare västerut under vintern 1981, stannade vi i Rockford, och sökte upp Erik. Som jag sen skrev en helsides artikel om i Vasabladet, som publicerades 25.2.1982. Men det är en lång historia.

Min morfar Arvid hade farit till Amerika 1915, genast efter att han gift sig med mormor Elisabet. Han behövde pengar för att kunna lösa ut hemmanet från sina svärföräldrar, som han gjorde. Men det tog honom 7 år av arbete i olika delar av USA, både i skogsarbete (Washington state), gruvarbete (Butte, Montana) men största delen av tiden som husbyggare i Rockford, Ill. Hans två bröder Emil och Erik "joinade" honom 1922 eller 1923, ingen av dem kom någonsin tillbaka till Finland.

Ett mångfacetterat familje-/emigrantöde; ett av många.

Men det vet jag: mina diskussioner med morfar om hans tid i Amerika, sådde fröet hos mig att också upptäcka världen ...

Brödernas riktiga efternamn var Agnisbäck, födda på en bondgård på Dalabacken i byn Komossa i den lilla kustkommunen Oravais (där Sverige förlorade Finland till Ryssland nere på ängarna vid Fjärdsändan, under slaget i Oravais hösten 1808 ...). Men i Amerika kunde ju ingen ta till sig ett dylikt invecklat släktnamn, de förkortade efternamnet till Beck. Hemkommen ändrade morfar namnet till Bäck, dvs. sista halvan av ursprungsnamnet.

Vid byvägen

I väntan på snöfall. Kimito 22.11.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 327/366.

Fotoboksfavoriter

Njutning i text och bild. 21.11.2016. Nr 326/366.

Plockade ut några favoriter ur bokhyllan för att i novemberskymningen frossa en stund i text och bild: "Eve Arnold´s People" (2009), "Vuoden luontokuvat 2016" (Årets naturbilder), Sune Jonssons "Livstycken" (2014) och "Vid vägs ände" (1994) med Tor Lundbergs bilder och Hans Andersons text.

För mig räcker det inte bara med bilder, de konsumeras alltför snabbt. Nej, en lagom kombination av text och bilder ger mera.

More is more ...

Nya bundsförvanter

Mina två vänner. Åbo 20.11.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 325/366.

Normalt brukar jag inte bry mig om bilar med automatväxel; igår kväll var det just det som jag skulle ha behövt! Jag hamnade att själv köra bil till universitetssjukhuset i Åbo (55 min) från min arbetsplats, och kunde knappt använda vänstra benet som sköter kopplingen när det skall växlas ...

I skymningen steg jag fel på en hal matta i en trappuppgång i vår kontorsbyggnad med famnen full av grejor, korrigerade intuitivt och snabbt men skadan var skedd.

Det blev en snabb överbelastning på vänstra benet och jag kände hur något "gick av" - muskelbristning av något slag!

Först tänkte jag som en man, att det går över med lite vila. Lade mig på en soffa med fötterna högt. Men det hjälpte inte, smärtan var enorm. Tänkte på vad min specialsjukskötare hemma (= frun) brukade säga: använd alltid specialister när något hänt. Alltså till akuten ...

Släpade mig till bilen och körde iväg; kunde inte ens gå in i studion och berätta vad som hänt - måste minimera varje meter. Ringde i stället från bilen.

Men sen: jag var förberedd på en lång väntan, hade tagit med en flaska vatten, en mandarin och en bok. Visste att det var lördagskväll och akuten "busy". Fick vänta 2,5 h. Det enda som irriterade var att jag inte gillade boken, en tjock roman med en massa karaktärer som jag aldrig lyckades hålla isär. Och språket kändes klumpigt och kantigt. När jag "skrevs ut" lämnade jag boken kvar i väntrummet. Titel? Doktor Zjivago ... (har sett filmen, den var bra!/ https://sv.wikipedia.org/wiki/Doktor_Zjivago_).

Så nu går jag omkring på kryckor som jag inte gjort sen jag var 17 år (hade huggit mig i foten). Då var det vårvinter och innan jag kunde gå utan kryckor hade jag stapplat iväg (på kryckor) till närmaste skogsbacke (1 km hemifrån) till ett hornugglebo som min kompis hade hittat. Det var mitt första hornugglemöte, en art som inte är alltför vanlig i mina gamla hemtrakter. Jag parkerade kryckorna (gammaldags, sådana av trä som man satte under armhålorna ...) mot granen, och klättrade upp för att beundra de vita äggen i boet (gammalt kråkbo).

Få se vilka äventyr det blir nu?