Dimmorgon II

Kimitovägen 13.11.2015. Foto: Håkan Eklund.

Dimmorgon I

Intill vägkanten. Kimitovägen 13.11.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 317/364.

Skrev ner en dröm

Vandringspriset (till höger) väntar på en vinnare. Oravais, maj 2015. Foto: Håkan Eklund.

Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin skulle ha skrivit ner detaljer ur en dröm, i morse kl. 05 gjorde jag det. Då vaknade jag ur en dröm, med alla detaljer (till och med siffror) alldeles tydliga och klara, kunde inte låta bli att rafsa ner några rader - innan jag somnade om! Minnen från upplevda drömmar tenderar att avdunsta snabbt ...

Av någon anledning så handlade det om sällskapet ovan, dvs. Oravais naturvetarklubbs årliga (vårliga) fågeltävling när vi i små lag tävlar om vem som hittar flest fågelarter på 20 timmar! Jag har varit med en handfull gånger (och med mitt lag vunnit två gånger), och det är egentligen ganska kul. Låter onyttigt, ok, men vi får en koll på avifaunan i verksamhetsområdet som verkligen finkammas.

Jag drömde alltså om tävlingen, vi hade en dålig lista (som vi hade i våras), och plötsligt kom vi fram till ett hålträd där vi plötsligt hittade både tretåig hackspett och gråspett! De blev arterna nr 107 och 108 (som jag mindes när jag vaknade ...). Sen fick vi syn på en entita (en art som egentligen inte finns i området). På ett öppet fält kom en flock med brushanar över (nr 110) och orsaken till att jag vaknade var en flock med små tättingar som kom över, men medlemmarna i gruppen pratade så högljutt att jag inte kunde urskilja fåglarnas kontaktläten, hörde med möda både lappsparv (111) och bergfink (112) men måste ropa TYST! - för att höra bättre. Och då vaknade jag ...

Att få en bra artlista handlar mycket om att kunna alla fågelläten, också subtila kontaktläten (och läten kan jag, det är min specialitet), som minst två i gruppen måste höra (enligt tävlingsreglerna).

Det var en ganska realistisk dröm! Ok, gråspett och tretåig hackspett i samma träd skulle nog inte funka i Oravais, inte heller  finns det entita där, och lappsparvarna har flyttat förbi några veckor tidigare. Men att minnas både arter, och "artnummer" när jag vaknade kändes speciellt. Och de talen var rätt realistiska. I år var det uruselt väder (kallt, blåsigt, regnigt) som gav få arter, de som vann (med ryggen närmast på bilden ovan) hade 110 arter. Normala år krävs det ca 120 arter för en topplacering.

Att jag drömde om hålträd kan ha att göra med bloggen från igår, som jag skrev rätt sent, som handlade om ekonomiskogsbruket som putsar bort sådana.

Vikten av närnatur

Soluppgång vid Friskala ängar. Hirvensalo, Åbo 12.11.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 316/364.

Såg i morse att det efter frostnatten låg lite dimma ner mot viken. Hoppade i bilen och körde den dryga kilometern till en parkering. Tog en handfull exponeringar tio meter från bilen, sen var dagens bild fixad, och körde tillbaka till skrivbordet och jobbdatorn. Hela processen tog ca 15 min.

Detta är vikten av att ha kända platser/motiv väntande i närheten, som man känner till, och som kan vara en potentiell bild när ljuset och vädret är optimalt. Det är också nyttigt att "tvinga" sig själv att ta en bild per dag, utan det "projektet" skulle många av mina bilder vara otagna (en del som man inte ens behöver skämmas över).

Det behövs lite "måsten" för att få saker gjorda; så fungerar de flesta av oss vuxna.

Sen insåg jag ju efter fjolårets jordenruntresa, när vi hälsade på släkt och vänner bl.a. i Vancouver och i Sydney, att vi på det hela taget bor rätt lyxigt här ute på ön.

Vår helt vanliga radhuslägenhet är ju inget jämfört med miljonvillorna i Vancouver och Sydney där våra vänner bodde, men de var omringade av miljoner andra villor och hus - utan natur. Bara asfalt, vägar och bilar - förutom små instängda trädgårdar.

Trots att det är gott om hus också här ute på ön, ett stenkast från Åbo centrum, har vi ändå mera natur än bebyggda områden. En bra balans.

Time out för skogen

Från Skärgårdsvägen, Pargas. 11.11.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 315/364.

Det är klart att en vuxen skog behöver "skördas", att markägaren får sin inkomst, men det blir ändå en stor förlust  för en del specialistarter (ex. hålbyggare som tofsmes, talltita, sparvuggla) för en lång tid. I många fall för alltid.

De flesta hålbyggande fåglar har det senaste halvseklet minskat med 60-70 procent i Sverige och Finland pga brist på boplatser när de flesta skogar idag endast består av unga friska träd. Efter att ett kalhygge planterats vidtar ju något som kallas "skogsvård"" (= ekonomivård ...), dvs. ett antal röjningar och gallringar (jfr med ett morotsland ...) där bara ett visst antal friska, växande träd sparas. Detta är förödande för utpräglade taigaskogsfåglar.

Om man inte på ett kalhygge lämnar tillräckligt med ex. stora björkar, eller högstubbar, som i sinom tid förmultnar och erbjuder boplatser för hålbyggare, är skogen förlorad för många arter. Detta gäller också stora rovfåglar, som behöver stora träd med yviga trädkronor med kraftiga grenar för sitt tunga risbo.

Det skogsekologiska kunnandet (eller kanske viljan ...) hos många skogsfackmän är på en förvånansvärt låg nivå. Tyvärr. Det är många enkla åtgärder (som inte kostar något) som kunde göras för att minimera olägenheter för den skogliga avifaunan. Oftast glöms naturens behov bort när teknik och effektivitetstänkandet tar över.